Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Blood Orange briljerar på Way out West

Det mycket möjligt att detta är festivalens höjdpunkt. Helt enkelt: falsetten. De plötsliga saxsolona, skriver Ida Skovmand om Blood Orange.

Dev Hynes, eller Blood Orange på Way Out West.Bild: Alexander Tillheden/Rockfoto
Det här är någon som vanligtvis har förmågan att visuellt trollbinda sin publik med hjälp av den spartanska kombinationen av en kropp i rörelse inhyst i en enkel YouTube-rektangel.
Hynes, engelsmannen i New York som släpper musik under namnet Blood Orange, är inspirerad, för att inte säga besatt, av gaymiljön i 80-talets New York och detta brukar synas inte minst på hans dans, i de ryckiga "vogueing"-flirtande rörelserna. Hur ska det här gå? En musiker känd för sina moves utan sina moves?
Spoilervarning: det går bra.
Hynes lutar kryckorna mot en högtalare och rör sig mot mikrofonen. Svart kostym, små runda solglasögon, keps över röriga dreads, krispig t-shirt – och nu: dessutom med ett klädsamt haltande. Som om han skulle behöva ännu mer swag.
Låten "Chamakay" inleder, innerlig sång som leder till innerliga jubel.
Sitt goda rykte har Hynes bland annat för sitt album "Cupid Deluxe", ett av förra årets absolut bästa (och då räknar vi in alla olika typer album, även privata fyllda med fotografier). Ett queert mästerverk som musikaliskt verkar ha lyckats charma åhörare med ursprungligen väldigt spridda genrepreferenser. Han har också knappat fram pärlor till låtar åt andra artister. Ihop med Solange skrev han till exempel den stiliga hiten "Losing you".
Dev Hynes har synestesi, ett tillstånd som får honom att koppla ihop ljud med färger. Kanske att världen måste vara lite snyggare genom hans ögon och öron, kommer jag på mig själv med att tänka, mitt i efter-separations-hiten "You're not good enough". Den Prince:iga "Bad girls" är en färgglad låt, inte minst live. Hynes brister ut i ett girigt gitarrsolo smekt av gula och lila strålkastarslöjor. För ett ögonblick går det att leva sig in i hur det skulle kännas, att ha sina sinnen synkade och ihopsmälta med varandra. Det är i alla fall uppenbart hur färgen blodorange låter: funkig. Och galet snygg.
Kompensationen för den frånvarande dansen blir små charadrörelser, jazzhänder, Michael Jackson-ryckiga axlar, en gitarr pressad hårt mot låret som om den plötsligt skulle sväva iväg. Och ett publikhav i rörelse. Hynes kavlar upp ärmarna. Det är svårt att låta bli att dansa, det syns på honom, i hans ansikte, där han står mitt i ett avslutande sömlöst hopsytt låtmedley, en fredagseftermiddag mitt i sommaren, omgiven av sitt grymma band.
Det mycket möjligt att detta är festivalens höjdpunkt. Helt enkelt: falsetten. De plötsliga saxsolona. Huvudet i rullande cirkelrörelse över skuldrorna.
Det råder mer eller mindre konsensus om att Blood Orange just nu är den coolaste artisten, eller till och med personen, som går att hitta på två ben. Ikväll behåller han den titeln även om ett av benen inte går att böja.
Gå till toppen