Nyheter

Dan Park – konsten att provocera

Rasistiskt! Smaklöst! Kränkande! I kampen om titeln ”Sveriges mest föraktade konstnär” har Dan Park få konkurrenter. Nu står den eviga outsidern inför rätta igen – och tvingar oss på nytt att fundera över yttrandefrihetens gränser.

Hetsare, rasist, provokatör. Och för somliga hjälte i kampen för yttrandefrihet. Konstnären Dan Park förenar djup cynism, högerextrema åsikter och grov karikatyr. Vid vernissagen på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö poserade han framför motdemonstranterna med en skylt med texten ”Entartete Kunst” – urartad konst. Arkivfoto: DRAGO PRVULOVIC/TTBild: DRAGO PRVULOVIC / TT
Det är förmiddag den 5 juli och stämningen är upprörd, redan innan galleriet öppnar. För demonstranterna som trängs bakom kravallstaketen är det ingen tvekan: det som hänger på väggarna inne i hörnlokalen – den så kallade konsten – är hets, hat, rasism och nazism.
Konstnären Dan Park kommer ut. I händerna har han ett plakat med texten ”Entartete Kunst” skriven i gammalmodig tysk frakturstil. Urartad konst. Han håller upp skylten ovanför huvudet, poserar för fotograferna framför kravallstaketen och demonstranterna.
Det är hans första utställning på ett riktigt galleri. Trettio av hans gamla affischer har ramats in, gjorts till konst. Han har själv gjort urvalet, verk som ”Zigenarbrott är något gott”, ”Oroliga blå negrer blir tokiga”, ”Sluta kränk mig jag ingen neger”, ”Vår negerslav är bortsprungen” och alla andra. 4 500 kronor styck kostar de.
Malmögalleristen Henrik Rönnquist hade kontaktat honom ett par månader tidigare, när Dan Park satt i häktet i Ystad, och frågat om han var intresserad av att ställa ut. Klockan 12 öppnas dörrarna och besökarna strömmar in. Henrik Rönnquist hör inifrån hur demonstranterna ropar.
– Jävla nazister!
Han är nervös. Under natten har någon kastat in en gatsten genom ett av fönstren. Galleristen har haft möten med polisen om säkerheten och har fått ett överfallslarm. Han vet också att Dan Parks bilder rör sig på gränsen till vad som är lagligt att visa i Sverige – ett par av dem har faktiskt fällts i domstol för hets mot folkgrupp.
Men han är också stolt över utställningen. Den känns viktig för yttrandefriheten.
– Jag vill skapa en saklig och vederhäftig debatt. Dan Park är en gycklare och man måste se humorn i bilderna också, förklarar han.
Dan Appelblad får en idé. Han klipper ihop en bild på Åmselemördaren med ett hagelgevär och sätter dit texten ”A Man’s Gotta Do What a Man’s Gotta Do”
I första ledet bakom kravallstaketet ute på Grynbodgatan står en reslig svart man med skägg: Jallow Momodou från Afrosvenskarnas forum för rättvisa. ”Fuck racism” står det på hans tröja.
Han ser hur ett par besökare släpps in i hörnlokalen. Han vet också vad de kommer att få se där inne – ett collage där hans fotografi klippts samman med en annan svart mans kropp och texten ”Vår negerslav är bortsprungen”, ett annat där han avbildas med en snara runt halsen, lynchad.
I sitt huvud föreställer han sig hur besökarna går in på galleriet, ser bilderna på honom och hånskrattar. Han ropar med de andra, visar två uppsträcka långfingrar i riktning mot galleriet.
Klockan 12.05 fattar tingsrätten det formella beslutet om häktning. Ögonblicket därefter stiger polisen in på galleriet. Nio tavlor plockas ned och bärs iväg. Dan Park grips och leds bort mot en väntande polisbuss. Hets mot folkgrupp, lyder misstanken. För fjärde gången.
Folksamlingen visslar och jublar när de ser den långhårige, gänglige konstnären korsa gatan i riktning mot polisbussen. Själv verkar han inte särskilt skakad, snarare smått road. Han stannar upp någon sekund innan han tvingas in i polisbussen, sträcker en näve i luften och gör V-tecknet. Seger.
Natten till den tredje juli 1988 skjuts tre personer ihjäl i den norrländska byn Åmsele. Polisjakten efter den misstänkte mördaren, 24-årige finländaren Juha Valjakkala, pågår i en vecka och förhäxar en hel, sommarledig nation.
En som följer historien noga är en konstintresserad tjugoåring i Umeå, Dan Appelblad. Han hade flyttat ner till Umeå något år tidigare från byn Tavelsjö ett par mil norrut och snabbt kommit i kontakt med stans subkultur av punkare, pundare och outsiders.
Han driver runt, festar, spelar med sitt band. Den här sommaren jobbar Dan Appelblad extra på Scans slakteri, ofta iförd en T-shirt med texten Meat is Murder.
Den demoniske Juha Valjakkala är en spännande figur. Hatad, jagad, fruktad. Dan Appelblad får en idé. Han klipper ihop en bild på Åmselemördaren med ett hagelgevär och sätter dit texten ”A Man’s Gotta Do What a Man’s Gotta Do” – och många går i taket över smaklösheten.
Succén för affischen gör intryck på Dan Appelblad. Han skrotar planerna på att söka konstskola – det behövs ju inte när det går att nå folk via A4-affischer på elskåp. Sina collage kopierar han upp gratis på SSU, där han sedan länge är medlem. Sen är det bara att ge sig ut och klistra.
I början av 1990-talet sjuder undergroundscenen i Umeå av aktivitet. Det talas om ”straight edge” – en radikal hardcore- och punkrörelse med bandet Refused som främsta namn och veganism som ideal. I kretsarna kring Refused rör sig också Dan Appelblad.
– Dan var ju ett inventarium i Umeås stadsbild redan då. Han var alltid där, ett slummigt original i den här subkulturen av extrema människor. En tvättäkta flummare, minns Christoffer Röstlund, journalist som växte upp i Umeå.
”Mockajacka, utsvängda byxor, John Lennonrunda solglasögon, folkölskasse; nattetid varje helg drev Knarkar-Dan runt i Umeås centrum”, har Christoffer Röstlund beskrivit honom i en krönika i Galago.
– Han spelade i ett band som hette Maximalt Slaveri och när han jobbade på Scan tog han med sig slakteriavfall upp på scen och gjorde någon slags performance, minns David Sandström, tidigare trummis i bandet Refused.
Dan Appelblad visar sig ha en osviklig talang för provokation. Vid en stor konsert med ett hardcoreband fixar han påsar från McDonald’s som han går omkring med utanför. Bara för att reta folk. När uniformslagen kommer, och det blir förbjudet att bära nazistiska symboler, börjar han omedelbart att gå runt med svastikor på jackan.
Många gillar Dan Parks bilder under de här åren. Han hånar kungen, driver med politiker, utmanar den goda smaken. Bilderna är roliga, oförutsägbara, störiga. Punkiga.
– Jag tyckte han petade i saker som folk egentligen tyckte, visade på attityder som fanns under ytan. Och det var inte alls så entydigt politiskt då, berättar Umeå-konstnären Magdalena Nordin.
– Dessutom gick han på förövarna. Inte på offren som idag. Allt det där har ju ändrats på senare år.
Efter några år på folkhögskola, och ytterligare några år i Karlstadstrakten, flyttar Dan Appelgren 2004 ner till Skåne för att börja studera interaktionsdesign på Malmö högskola. Första halvåret är han skriven på Sjöfartshotellet på Citadellsvägen. Nu har han sedan ett par år bytt namn till Park, faderns efternamn.
Studierna går inget vidare. Men han fortsätter envetet att skapa sina affischer. Han hänger på bibblan, läser tidningar, klipper och klistrar i datorn. Ett par stycken i månaden sätter han upp på elskåp runt om i stan: Lasermannen gör reklam för MQ-kläder, Londonbombarna som actionhjältarna Fantastiska Fyran, Lars Leijonborg som flirtar med Hitler.
I december 2005 polisanmäls Dan Park för första gången i Malmö.
– Jag gör det här i stället för att skriva insändare, säger han till Sydsvenskan. Det är roligt att få uttrycka sig och vinkla aktuella dagshändelser. Man kan bli upprörd för mycket. Själv blir jag upprörd när jag ser reklam för mjölk och kött.
En nu medelålders undergroundsnubbe, en permanent outsider, en gatukonstnär i ordets sanna bemärkelse. Minimala inkomster, skulder hos kronofogden, lever på socialbidrag eller på aktivitetsgarantin.
Något konstnärligt genombrott blir det inte. På sin blogg lägger han ut alla kvitton på inköp: cigaretter, mat från Lidl, mellanöl, konsertbiljetter.
Men han uppskattas också, åtminstone som ett udda inslag i gatubilden. I slutet av 2007 plockar Sydsvenskan med honom på sin sammanställning över personer som gjort Malmö lite bättre under året som gått.
Nio tavlor beslagstogs av polisen, misstänkta för att utgöra hets mot folkgrupp. Rättegången i veckan var Dan Parks femte för samma brott.Bild: DRAGO PRVULOVIC / TT
Hot, trakasserier, hån. Jallow Momodou har sedan 2012 fått betala ett högt personligt pris för sin kamp mot Dan Parks förnedrande bilder.Bild: Emma Larsson
Strax efter nyår 2009 köper Dan Park en konservburk med majs på Lidl. Den kostar fem kronor. Han har också gjort en liten pärlplatta med ett hakkors på. Han ändrar texten på burken till Zyklon B, namnet på den dödsgas som användes i de nazistiska förintelselägren.
Burken och plattan klistrar konstnären – som själv har ett intatuerat fejkat lägernummer på höger arm – upp på en vägskylt utanför synagogan i Malmö.
Det är ett verk han själv framhåller som ett av sina bästa.
– Ja, det blev ju rätt mycket uppmärksamhet kring det där, har han sagt.
Det är lätt att betrakta debatten kring Dan Parks bilder som en intellektuell lek om yttrandefrihetens gränser. Det kan framstå som att det bara handlar om ren juridik: huruvida affischerna utgör hets mot folkgrupp eller ej.
Men det finns också offer.
På kvällen den 16 april 2011 är det fest på Hallands nation i Lund. Några manliga studenter har fått en festlig idé: en av dem klär ut sig till slavhandlare, hans kompisar är svartsminkade och föreställer slavar. Under kvällen auktioneras de ut till högstbjudande.
Charaden utlöser ett ramaskri av protester och fördömanden. Bland de mest högljudda rösterna finns Afrosvenskarnas Riksförbund.
– Det är djupt kränkande. Alla som har en relation till slaveriet känner detta som en grov förolämpning och kränkande. Nu handlar det om studenter från ett av Sveriges bästa lärosäten som står för dessa typer av värderingar, sade organisationens företrädare Jallow Momodou.
Utspelet triggar något hos den inbitne provokatören Dan Park. Han klipper ihop en bild av Jallow Momodou med en filmbild från serien ”Rötter” på en kedjad svart man. Till det lägger han texten ”Vår negerslav är bortsprungen” och Jallow Momodous namn.
Affischen leder till Dan Parks första fällande dom för hets mot folkgrupp. Påföljden blir mild: villkorligt fängelsestraff och 10 000 kronor i böter.
I september 2013 misshandlas svensk-gambianske Yusupha Sallah inför ögonen på sin ettårige son på Kroksbäcksbron i södra Malmö. Misshandeln karakteriseras omgående av bland andra Jallow Momodou som ett utslag av afrofobi – alltså, motiverad av hat mot svarta, bland annat för att gärningsmännen skrikit ”jävla neger” åt sitt offer.
Det får återigen Dan Park att reagera. Hans affisch, som kommer upp någon vecka efter misshandeln, föreställer Momodou, Sallah och ytterligare en svart mans huvud, dinglande i snaror framför bilden av Kroksbäcksbron. ”Hang On, Afrofobians”, lyder texten.
Jallow Momodou känner sig återigen hotad och utsatt. Men också förbannad.
– Jag visste ju att det var han. Dan Park. När han satt i rättssalen i Lund så frågade domaren om han skulle göra om det igen, nu när han visste hur jag och min familj drabbats. ”Ja, jag hade gjort det igen”, svarade han då. Det var det som kom över mig när jag såg bilden: han hade sagt att han skulle göra om det, berättar han.
Många avskyr Dan Park. Men de senaste årens strider med rättvisan har också gjort honom till en hjälte i vissa kretsar. Söker man konstnärens namn på nätet inser man – om man inte gjort det förr – att landet är fullt av personer för vilka försvaret för yttrandefriheten i princip är synonymt med rätten att få säga ordet ”neger” hur mycket man vill. Via webbsajter som Dispatch International, Axpixlat, Realisten och liknande förmedlas bilden av Dan Park som ett offer och svenska myndigheter som totalitära censurivrare.
Det är en omtumlande upplevelse att försöka sätta sig in i deras retorik.
I en ledartext på Dispatch International beskrivs Dan Park som en reflekterande person som med underfundiga bilder och texter provocerar det politiskt korrekta Sverige. Brottsoffer som fått se sig avbildade med snaror runt halsen eller som kedjade slavar är ett gäng ”förvuxna barn som ser rasism vart de än vänder sig”.
Att Jallow Momodou en fjärde gång i domstol behöver redogöra för de hot och trakasserier han drabbats av för sitt engagemang mot rasism och afrofobi tolkas som att han i stort sett bara är ute efter pengar. I en bildtext anges att Jallow Momodou är anmäld för hets mot folkgrupp, inte utsatt.
Och så fortsätter det, envetet och motbjudande.
Samtidigt är det något som skaver med de flitiga fördömandena av Parks konst. Att likt gatukonstkännaren Kolbjörn Guwallius påstå att huvuddelen av Dan Parks verk har karaktären av rasistisk propaganda, som han gjorde i Sydsvenskan i veckan, är också en överdrift – om än åt andra hållet.
Ett vanligt retoriskt grepp i Dan Parks verk är att till synes inta den ”goda” sidans position, men skruva upp den till frätande maxvolym. Ett exempel är skylten med texten ”Entartete Kunst” som han håller upp framför demonstranterna utanför Rönnquist & Rönnquist.
Termen användes av nazisterna som beteckning på icke önskvärd, urspårad och degenererad konst. Genom att hålla upp skylten framför de uppretade demonstranterna skapar alltså Dan Park en ny tolkningsram kring deras upphetsade protester. Är de i själva verket antidemokrater? Är de som nazister? Vill de förbjuda konst de inte gillar politiskt?
Galleristen Henrik Rönnquist ställde ut Dan Parks bilder – väl medveten om att de flera gånger bedömts utgöra hets mot folkgrupp. Nu hotas också han av fängelse.Bild: Emma Larsson
Samma grepp återkommer i skylten ”Zigenarbrott är något gott”, som Dan Park visar upp vid en demonstration mot polisens romregister hösten 2013. Eftersom demonstranterna uppenbarligen är kritiska till polisens insatser mot brottslighet bland romer, så är de kanske för samma brottslighet, resonerar Dan Park. Det vill säga: att denna brottslighet är något gott.
Det är demonstranternas perspektiv, men vridet till sin fullständiga motsats.
Mer slapstick är hans aktion vid en demonstration för papperslösa på Möllevångstorget. Med utgångspunkt i ordet papperslös köper konstnären en bal toalettpappersrullar som han ämnar dela ut till demonstranterna.
– Ja, de hade ju inga papper. Men det var ingen som ville ha, så det finns kanske inga papperslösa, sade konstnären i en intervju med Radio Länsman, en radiostation som samarbetar med SD-stämplade sajten Exponerat.
Också Dan Parks mest ökända bild, den där Jallow Momodous huvud klippts in över Kunta Kintes kedjade kropp och placerats framför Hallands nations fasad, använder samma retoriska grepp.
Avsändaren bakom efterlysningen anges som Hallands nation. Det är dit man ska ringa om man har sett till den bortsprungna egendomen.
– Om de har slavauktion, så har de ju slavar. Och har de slavar, kan de ju rymma. Och om de rymmer, så kan man behöva efterlysa dem, har konstnären berättat i tingsrätten.
Bilden kan alltså – åtminstone på ett plan – ses som en ironisk kommentar till mediebilden av Hallands nation som rasistnäste.
Det är en nidbild, precis som affischen med Joseph Mengele och organisationen Läkare utan gränsers logotyp, eller ”Världens bästa pappa”-muggen med ett fotografi av Josef Fritzl. Men betyder bilderna i sig verkligen att Dan Park sympatiserar med Josef Fritzl, Joseph Mengele eller med Hallands nations maskeradrasism? Det är inte självklart.
Andra verk är mer planlöst osmakliga: driva med feminister, blandat islamofobiskt hat, ren platt rasism, eller ”Åsa-Nizze” i filmen ”Wälkom to Auswitz”. Allt som är omgivet av någon form av respekt eller vördnad ska helt enkelt smädas.
”Fyra domstolar har dömt honom för de här bilderna. Nu sitter jag här för femte gången. För mig handlar det om makt, han vill visa att han har makt över mig. Han kan visa de här bilderna på mig utan att något händer”
Att diskutera Dan Parks konst är sannerligen inte enkelt. Ur hans samlade produktion – särskilt på senare år – stiger en omisskännlig stank av populism och främlingsfientlighet. Den som försöker förstå och förklara hur satiren är uppbyggd riskerar omedelbart att utmålas som ideologisk själsfrände till konstnären.
Ironi är också i sig nästan omöjligt att debattera. Att på en bild låta en blondsvensk Kalles-kaviargrabb säga ”I hate blacks” måste inte betyda att man själv sympatiserar med uttalandet.
Det är också så att fallet Dan Park ställer fundamentala frågor om vår syn på yttrandefrihet. Omfattar den verkligen också jobbiga, provokativa outsiders med förkastliga åsikter? Vad händer när obehagliga, stötande och kränkande bilder sorteras in under begreppet konst?
Parks blogg är bitvis en osmaklig gyttja av karikatyrer och hat: judar med stora näsor, muslimer som grisar, invandrare som parasiter. Där finns också gott om länkar till olika högerextrema sajter, där Park gärna låter sig intervjuas. Hösten 2013 demonstrerade han med nynazistiska Svenskarnas parti i Stockholm.
Att försvara Dan Parks rätt att skapa sina bilder blir också så gott som omöjligt också av de alldeles uppenbara inslag av hot och trakasserier av enskilda personer som återfinns i verken ”Hang On, Afrofobians”, ”Vår negerslav är bortsprungen” och aktionen med Zyklon B-burken utanför synagogorna i Malmö och Stockholm.
Dan Park vid rättegången i Lund 2012. Provokationen har varit hans metod sedan 1988, då han gjorde sina första affischer med utgångspunkt i Åmselemorden.Bild: Hussein El-Alawi
Här passeras en tydlig gräns – och verken har också fått allvarliga konsekvenser för Yusupha Sallah och Jallow Momodou och deras familjer. Hat och hets tar över. Konstnärens likgiltighet inför hur de avbildade – varav en redan är ett traumatiserat brottsoffer – ska reagera kan bara fördömas.
På morgonen den 6 augusti inleds huvudförhandlingen i målet mot Dan Park och Henrik Rönnquist. Åklagaren visar de nio bilder som beslagtagits på utställningen. De romska aktivisterna Monika Kaldaras-Columber och Erland Nikolizsson Kaldaras-Columber berättar om hur de reagerat på att klippas in i en bild framför skylten med texten ”Zigenarbrott är något gott”.
Yusupha Sallah berättar, tyst och fåordigt, återigen hur det var att få se sin egen bild, hängande i en snara framför bron där han nästan misshandlades till döds inför ögonen på sin egen son.
– Det står att jag ska dö. Jag har en snara runt halsen, hänger från en bro. Det är ett hot, mot mig personligen och mot alla svarta människor. Jag mår illa när jag ser det här.
Momodou Jallow är en van och stridbar talare. Men ordföranden i rätten får göra klart att han inte är där för att hålla tal, utan bara för att svara på frågor som målsägare i förtalsmålen.
– Fyra domstolar har dömt honom för de här bilderna. Nu sitter jag här för femte gången. För mig handlar det om makt, han vill visa att han har makt över mig. Han kan visa de här bilderna på mig utan att något händer.
– På grund av den här bilden har jag fått flytta fyra gånger, jag har fått ta emot en massa hot och det skrivs saker om mig på nätet, hela tiden. Att jag ska torteras och dödas, att mina barn ska våldtas, de skriver till min chef och berättar att jag är våldtäktsman. Bara för att jag använder just den yttrandefrihet de här människorna säger sig värna, bara för att jag står upp för de idéer som just Sverige står för.
Och galleriet, hur känner han för att bilderna visas där?
– Det är ett led i normaliseringen. Att göra det till norm, något acceptabelt att kränka andra människor.
Dan Parks vittnesmål varar i nästan två timmar. Han fyllde 46 i våras, men framstår mest av allt som en tonåring. Långhårig, mager, lite slängig, korthuggen, ett tal fullt av ”javetinte” och ”vaddåliksom”. Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i, som Magnus Uggla sjöng.
Men Park har också en sällsam förmåga att kollra bort åklagare Linda Rasmussens frågor.
– Här använder du ordet nigger igen, säger hon.
– Ja, det är inte jag som säger det. Det är Hitler. Det är ingen dokumentär bild.
– Och här, ”Sluta kränk mig jag är ingen neger”.
– Ja, det är en chokladboll som säger det. Det är en ledsen chokladboll på bilden.
– Ska man tolka det som att det är okej att kränka?
– Nej, det står ju det. Man ska inte kränka chokladbollen genom att kalla den för neger.
– Tycker du att man som konstnär har rätt att göra bildkollage av vad som helst?
– Ja. Absolut.
Det är paus i huvudförhandlingen i målet mot Dan Park och Henrik Rönnquist. I foajén hänger en blandad skara av journalister och andra intresserade. En liten klunga diskuterar sinsemellan.
Jallow Momodou är ensam svart bland de församlade. Under dagen har han vittnat om hur Parks bilder förändrat livet för honom och hans barn. Nu hör han hur gänget bredvid upphetsat förlöjligar rättegången. Ordet neger används upprepade gånger. Det är väl inget konstigt med det, det betyder ju bara svart.
Plötsligt tar Jallow Momodou till orda. Han vänder sig till en av de mest högljudda, en blond tjej i tjugoårsåldern.
– Jag skulle vilja be dig, vänligen, att visa lite respekt här idag och inte använda det ordet när jag sitter här, säger han. N-ordet.
Tjejen och hennes kamrater reagerar omgående.
– Vaddå! Jag har min yttrandefrihet! Vi har faktiskt YTTRANDEFRIHET i det här landet!
– Du kan inte bestämma vad vi ska säga! Det kallas YTTRANDEFRIHET.
En äldre kvinna går fram till Jallow Momodou. Hon vill sätta honom på plats.
– Jag har aldrig blivit så kränkt som när demonstranterna kallade mig för NAZIST utanför galleriet!
Det är strax över. Jallow Momodou tystnar och stirrar stint ner i sin telefon. Vakterna ryter åt tanten och den blonda tjejen och hennes kompisar. Efter en stund lugnar de ner sig.

Dan Park och rättvisan

December 2005. Anmäls till Justitiekanslern, som dock lägger ner utredningen – affischerna bedöms inte bryta mot vare sig yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsgrundlagen.
 
Augusti 2007. Polisanmäls av Kvällsposten för fejkade löpsedlar.
 
November 2009. Åtalas för hets mot folkgrupp i Stockholm efter ”Zyklon B”-burkar utanför synagogan. Frias.
 
Januari 2012. Fälls i Lunds tingsrätt för hets mot folkgrupp och förtal för affischen med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”. Domen överklagas, men fastställs av hovrätten.
 
Augusti 2012. Utreds för olaga hot och uppvigling efter affisch med Fredrik Reinfeldt i kikarsikte och texten ”We gonna get you”.
 
April 2014. Två domar för hets mot folkgrupp och förtal. Avser affischen ”Hang On, Afrofobians” och skylten ”Zigenarbrott”. Får tre månaders fängelse.
 
Juli 2014. Åtalas för hets mot folkgrupp och förtal.

Hets mot folkgrupp

Lagen om hets mot folkgrupp tillkom 1948. Bakgrunden var att Sverige under åren efter kriget blivit något av ett centrum för distribution av antisemitisk propaganda. Särskilt aktiv var skriftställaren Einar Åberg, som specialiserade sig på att ge ut antisemitisk och Förintelseförnekande litteratur, som också översattes till en mängd olika språk.

 

Åbergs skrifter ledde till att svenska regeringen utsattes för påtryckningar av judiska grupper i USA – varpå lagen skapades för att försöka hejda hans verksamhet. Åberg dömdes sex gånger för antisemitisk hets under åren 1954 och 1956.

 

Under 1960- och 1970-talet användes lagen sällan – endast i några rättegångar mot antisemitiska och rasistiska Nordiska Rikspartiet.

 

På radio. När den svenska närradion skapades under 1980-talet etablerade sig flera invandringskritiska program. Programledaren i stationen Öppet Forum, Rolf Pettersson, dömdes 1982 för hets.

 

De mest uppmärksammade målen under 1980-talet rörde närradiostationen Radio Islam. Utgivaren Ahmed Rami dömdes slutligen för hets mot folkgrupp 1989.

 

Symboler. En viktig förändring kom genom en dom i Högsta domstolen 1996. Då konstaterade HD att bärandet av vissa symboler (som hakkors) i sig kunde uppfattas som hets mot folkgrupp. Likaså började det anses som hets att göra hitlerhälsning och ropa ”sieg heil” offentligt.

 

Anmälningarna blir fler. De senaste tjugo åren har antalet anmälningar om hets mot folkgrupp ökat. 2012 anmäldes 419 fall. Brottet är extremt mansdominerat och nära hälften av de dömda är under tjugo år. Den överlägset vanligaste handlingen var varit nazisthälsning.

Gå till toppen