Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: I rysskylans tid

”USA är, precis som förr, huvudfienden.”

President Vladimir Putin.Bild: Yuri Kochetkov
Konflikten har betraktats som avslutad sedan länge. Men nu, 25 år efter vändpunkten i Berlin, är den på väg tillbaka:
Kalla kriget.
Skillnaderna mot tiden före Murens fall 1989 är naturligtvis betydande. Tyskland har återförenats. Warszawapakten och Sovjetunionen är borta. Tidigare satellitstater har gått med i Nato.
Likafullt är det likheterna som framträder tydligast denna varma sommar när Europa högtidlighåller hundraårsminnet av den urkatastrof, första världskriget, som var havande med ännu ett världskrig och – i förlängningen – ett kallt.
Ryssland strävar efter att kontrollera ”det nära utlandet”, det vill säga före detta Sovjetrepubliker, inom en ”euroasiatisk union”. Ambitionen framgick redan 2005, då Vladimir Putin, Rysslands starke man och nuvarande president, avgav en deklaration som borde ha fått larmklockorna att ringa i Washington, London, Paris, Berlin och Stockholm.
Sovjetunionens sammanbrott var, sade han, ”20:e århundradets största geopolitiska katastrof”. Budskapet förtydligades 2013 i Putins utrikespolitiska ”koncept”, som slår fast att Ryssland skall bevara sin ”höga status som en av de inflytelserika polerna i världen”.
I mars i år skred Putin till verket. Han genomförde en folkrättsvidrig annektering av ukrainska Krim och försöker via stöd till proryska separatister, ett raglande slödder som försetts med avancerade luftvärnsmissiler, destabilisera hela Ukraina för att förhindra landets närmande till väst. Det aggressiva agerandet har fått USA och EU att införa sanktioner, tämligen timida i EU:s fall. Häromdagen svarade Ryssland med importförbud för livsmedel.
Vladimir Putin har framkallat den allvarligaste säkerhetskrisen i Europa på ett kvartssekel, stärkt av en förbättrad militär kapacitet som testas i väldiga militärövningar enligt sovjetiskt mönster. Åren 2011–2012 ökade Ryssland sina militärutgifter, i reala termer, med 16 procent av BNP. USA och Västeuropa, ekonomiskt försvagade, har dragit ned sina försvarsbudgetar.
Liksom under kalla kriget har motsättningarna ideologisk grund. Men nu handlar det inte om en kommunistisk utmaning, utan om en reaktionärt rödbrun. Samtidigt som Ryssland utvecklas i despotisk riktning väller där fram en dyig röra av nationalism, revanschism och intolerans.
Den tidigare KGB-officeren Putin, påverkad av Aleksandr Dugin och andra ”tänkare” ur den nationalbolsjevistiska skolan, anser att Ryssland har en civilisatorisk mission, rotad i historiska erfarenheter och den ryskortodoxa kyrkan: att bekämpa dekadent västlig liberalism. Det tar sig inte bara uttryck i allmän rättslöshet och förföljelse av ”landsförrädare”, utan också i hetsen mot hbtq-personer.
Tvivelaktiga politiker i väst attraheras av sådana karlatag. EU-landet Ungerns premiärminister Viktor Orbán väckte uppmärksamhet när han, tvärtemot EU:s fundamentala värderingar, dömde ut den liberala demokratin och lyfte fram bland annat Ryssland och Kina som ideal: ”Ingen av dem är liberala och vissa av dem är inte ens demokratier.”
Till skaran av Putinbeundrare hör även flera av Västeuropas högerextremistiska galjonsfigurer, exempelvis Marine Le Pen, ledare för Nationella fronten i Frankrike. Det är kontakter som Ryssland odlar för att underminera sammanhållningen i EU.
Men USA är, precis som förr, huvudfienden. Aleksej Pusjkov, ordförande i det ryska underhusets utrikesutskott, förklarade nyligen:
”USA:s president Barack Obama kommer att gå till historien, inte som en fredsmäklare, alla har glömt hans Nobelpris, men som statsmannen som startade ett nytt kallt krig.”
Ryska makthavare tycks närmast fixerade vid en återgång till gamla konfliktlinjer som ett sätt att blåsa upp sig själva. I våras varnade premiärminister Dmitrij Medvedev:
”Vi närmar oss sakta men säkert ett andra kallt krig.”
Sverige påverkas i högsta grad. Till följd av Rysslands ökade militära aktivitet har det svenska närområdet hamnat i säkerhetspolitiskt fokus. Påsken 2013 övade ryskt flyg bombattacker mot mål i Sverige och när trängseln ökar i luften blir det vanligare med gränskränkningar: sedan 2008 har svenskt luftrum kränkts vid nästan 60 tillfällen.
För några veckor sedan, dagen efter nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 över Ukraina, flög ett amerikanskt spaningsplan in i svenskt luftrum utan tillstånd. Det skedde efter en undanmanöver bort från rysk radar och minst ett ryskt jaktplan.
När den borgerliga alliansen, anförd av de traditionellt försvarsvänliga Moderaterna, tog över regeringsmakten 2006 fanns tecken på att säkerhetsläget höll på att försämras. Men regeringen har närmat sig problemet med förbundna ögon. Den reducerade, som tidigare Göran Perssons socialdemokrater, försvars- och säkerhetspolitiken till en budgetpost bland andra. Försvarsanslaget är nere på 1,1 procent av BNP, den lägsta nivån i regionen.
Signaler från Ryssland ignorerades. Så sent som vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari excellerade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i naivitet:
”Samarbetet i EU och Nato gör att det är svårt att tänka sig något avgörande militärt hot mot något av Europas länder.”
Sedan kom Ukraina – som ett brev posten efter den ryska generalrepetitionen mot Georgien 2008.
I ett grundligt reportage om svensk försvarspolitik, publicerat i juni, jämförde nyhetsmagasinet Fokus Fredrik Reinfeldts uttalande med Per Albin Hanssons ofta citerade och delvis missvisande ord dagarna före andra världskrigets utbrott 1939: ”Vår beredskap är god.”
Men det är en annan historisk felbedömning som tränger sig på:
”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas.”
Så skrev Rickard Sandlers kortlivade S-regering, där Per Albin var försvarsminister, i propositionen till 1925 års nedrustningsbeslut. Regeringen, stödd av de frisinnade, utgick från att den kollektiva säkerhetsordningen och Nationernas förbund, NF, innebar evig fred. Sverige tvingades senare till en brådstörtad upprustning som var genomförd först efter krigsslutet.
Inte nog med detta. Nu när nästa val närmar sig har en pressad alliansregering – läs Moderaterna – även börjat använda försvarspolitiken som ett verktyg för att exploatera motsättningarna inom den rödgröna oppositionen: försvarspositiva socialdemokrater, Sovjetnostalgiska vänsterpartister och pacifistiska miljöpartister. Det var anledningen till att den parlamentariska försvarsberedningen inte kunde nå fullständig enighet i sin rapport i maj, mitt under Ukrainakrisen, trots att ledamöterna fått mer tid för att ta fram ett underlag inför nästa års försvarsbeslut.
Därmed bröts en tradition som haft stor betydelse för Sverige: att borgerliga och socialdemokrater enas i viktiga säkerhetsfrågor. Socialdemokraterna föreslog 900 miljoner ytterligare till en försvarsbudget på 42 miljarder. Det gick beredningens ordförande Cecilia Widegren (M) inte med på.
Det kan vara omtumlande för en och annan, men Socialdemokraternas försvarstalesman Peter Hultqvist ger ett trovärdigare intryck när det gäller försvarets behov och det potentiella hotet från Ryssland än vad en moderatledd regering gör. Hultqvist har, även efter beredningshaveriet, efterlyst en blocköverskridande överenskommelse. Men regeringen, dominerad av Moderaterna, verkar inte vara intresserad.
Istället väljer ett av allianspartierna, Folkpartiet, att markera sin egen linje. I torsdags skrev partiledaren Jan Björklund, vice statsminister och utbildningsminister, en debattartikel i Svenska Dagbladet tillsammans med sin finländske kollega Carl Haglund, tillika försvarsminister. Där konstaterar de att Sverige och Finland, båda alliansfria, ”hör hemma” i Nato.
Sverige har varit knutet till Nato i över femtio år, i hemlighet under kalla kriget och sedan genom ett formellt partnerskap. Endast ett fullvärdigt medlemskap erbjuder emellertid garantier och därför framstår det som en nödvändig grundbult för svensk säkerhetspolitik. Men den allmänna opinionen, impregnerad av neutralitetsmyten, är inte med på noterna. Socialdemokraterna är bestämt emot. Moderaterna är för, men vill inte driva kravet.
Försvar och säkerhet lär knappast avgöra valet den 14 september. Sysselsättning, skola och välfärd väger tyngre. Men kanske, kanske kan en besynnerlig kombination av moderat eskapism, socialdemokratisk realism och folkpartistisk aktivism fungera som katalysator i Sveriges säkerhetspolitiska debatt.
Inför den stökiga regeringsbildning som kan förestå upprepas det likt ett mantra att landet måste kunna styras.
Det är sant.
Lika sant är att landet också måste kunna försvaras. Särskilt när det kalla krigets ryska vindar återigen blåser över Europa.
Putin’s World (Survival, June–July 2014, IISS).
Putins revansch. Rysk maktpolitik i Ukraina (Världspolitikens Dagsfrågor, 2014/14, UI).
Foreign Affairs (July/August 2014).
Fokus (25/2014).
Gå till toppen