Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ann Heberlein: Den som väntar på något gott, gör det kanske förgäves

Var god, dröj inte.

Det är nu det börjar: Det vanliga livet. Brevlådan fylls av reklam för skolväskor och gymkort, mailboxen av erbjudanden om bantning och parterapi. Det är dags att ta itu med livet igen, efter en föreställt lättjefull och utsvävande semester. Vardagen kommer åter. Skola, arbete, fotbollsträning och styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Det är livet. Semestern är som en parentes i den ständigt pågående vardagens ekorrhjul. Ändå är det många som tänker att det är då, när de är lediga, som de lever på riktigt.
För många år sedan träffade min pappa en gammal bekant på lasarettet i Trelleborg. Min pappa kände först inte igen honom. Han hade åldrats och magrat. Vännen från förr, en granne, var då i sextioårsåldern precis som min pappa. Hela sitt liv hade han slitit som småföretagare, med att köra sopbil, driva gatukök och städfirmor. Han berättade för min pappa att han nyss gått i pension, för knappt en månad sen. Nu skulle han och frun vila, resa, ja helt enkelt unna sig allt det som de försakat under många års slit. Min pappas gamle bekant berättade att de jobbat stenhårt de senaste tio åren, sju dagar i veckan, för att ha råd att gå i pension lite tidigare.
De hade jobbat och sparat, snålat och gnetat, planerat och drömt om pensionen, den sista grandiosa semestern. Långa resor, lata dagar i fjärran länder hade de tänkt sig. Fyra dagar efter att min pappas bekant gått i pension hade han fått konstaterat cancer. Något som han hade trott var en envis förkylning visade sig vara elakartad cancer. Han hade sökt sig till vårdcentralen när det blev svårt att svälja. Det var inte halsfluss eller en efterhängsen sommarförkylning. Det var en stor tumör som växte i rasande fart medan han väntat på pensionen.
Det är nog bra att vänta, ibland. 1972 utförde Walter Mischel ett experiment som fick namnet ”Stanford Marshmallow Experiment”. Försökspersonerna utgjordes av sexhundra barn som filmades medan de lämnades ensamma i ett rum med en frestande marshmallow framför sig. ”Du får lov att äta din marshmallow nu, men om du väntar tills jag kommer tillbaka så får du en till”.
Några barn kastade sig över godsaken så fort Mischel lämnat rummet, andra kämpade med sitt begär innan de föll till föga, några klarade att vänta tills Mischel återvände. Sexton år senare gjordes en uppföljning som visade att de barn som förmått att behärska sig, att vänta, beskrevs som mer framgångsrika och lyckades bättre med sina studier. Ytterligare en uppföljning, 1990, bekräftade resultatet. Förmågan att vänta, att kontrollera sig själv, är en nyckel till framgång och harmoni.
Det är nog bra att vänta ibland. Saker måste få ta tid, som äktenskap, föräldraskap, husrenoveringar och romanskrivande. Men livet, det kan man inte vänta på. Livet är alla måndagar du inte vill gå till jobbet, varje torsdag du längtar efter helgen och de där tröga veckorna i mars när semestern är lika avlägsen som solen. Livet är här och nu, ständigt pågående och går inte att skjuta upp.
Gå till toppen