Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: ”Jag ser hur han formas efter något han inte begriper – könsrollen”

När min son var tre år gammal köpte vi hans första klänning. Det var på hans eget initiativ. Han frågade mig en morgon varför han inte hade någon, ”det är ju så fint!”, sa han, och vi gick genast till Myrorna där han fick välja fritt. Han föll för en enkel gul bomullsklänning med blå och rosa blommor på. Han hade aldrig sett något vackrare sa han och ställde sig på tå vid kassan för att betala. När vi kom fram till dagiset kom ett barn fram till honom och frågade: ”Vad fan har du på dig klänning för?” Jag gjorde mig redo att ingripa men min son förekom mig. Han gjorde en stor piruett, så att kjoltyget stod som en klocka runt benen och svarade; ”För att jag är så fin, så fin, så fin!”
Det är svårt att stå emot normerna för hur pojkar och flickor ska klä sig när barnen på dagis retar de som avviker från könsrollerna.Bild: Kristen Zeis
Under årens gång har han köpt på sig ett tiotal klänningar i olika former och färger. Han känner sig allra tjusigast då. Det kombineras gärna med vattenkammat hår, blommiga Dr. Martens eller de snabbaste skorna han äger. I två och ett halvt år bar han klänningarna med en mallig uppsyn, alldeles stolt över sig själv. Men sedan började det krypa på honom, det där andra. Hans kamrater på dagiset, såväl flickor som pojkar, retar honom och kallar honom för ”tjej”.
Det tjej står för, redan i deras ålder, är det svaga könet. De som inte är modiga, springer lika snabbt, hoppar lika högt och är lika starka. De som inte brottas, törs och kan. De som delas upp från, vad min son upplever som ”hans grupp”, i olika former av övningar och lekar. Han vill inte vara tjej. Han har förstått att ordet tjej klingar sämre än ordet kille.
För ett par månader sedan var vi på barnens slututställning på dagiset. Föräldrarna hade picknick på innergården, ”ooade” och ”wowade” över barnens konst under året och barnen sprang runt och lekte. Ett av barnen kastade en hink vatten över min son. Han blir blöt ända in på kalsongerna och upprört stormar han in för att byta om. Det ombyte som han har på dagiset är då en klänning. Hans favoritklänning. Jag ser hur han kröker ryggen när han tar på sig den och när han kommer ut till innergården igen går han runt, till varje enskilt barn och förklarar att han hade blivit väldigt blöt, att han inte hade något val, att han inte skulle tagit på sig den annars. Han är ju inte den svaga, den som inte springer fort, den som inte är modig. Han är ju kille.
Det väcker så oerhört mycket frustration i mig och även i honom. Jag ser hur han dag för dag formas efter något annat, något han inte begriper, men någonting som han vill tillhöra. Könsrollen. De sociala koderna. Det där med att tillhöra en grupp som törs, kan och vågar. Som accepteras och utvecklas och är sin fulla potential. Som får vara med.
Så han viker undan klänningarna och har dem bara på fritiden. Han gömmer och döljer och anpassar sig. Det djärva, stolta och självsäkra som alltid präglat hans lilla personlighet krymper och krymper och det gör mig så jävla ont att inte kunna hejda det.
När jag säger att jag vet att han är ”lika snabb som Zlatan” (hans egna uttryck), men att han kan vara det även i klänning, så kommer det alltid att finnas en misstro och osäkerhet i hans blick. För han har, som nybliven sexåring, redan blivit bevisad motsatsen för många gånger.
Alinah Helsing
Gå till toppen