Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

På Balkan bokar folk inget i förväg

Att röra sig mellan Serbien och Sverige innebär inte bara en förflyttning i rum utan också i tid, eller snarare i relationen till tid.
Även om det semestrande Sverige i Balkanhetta mjukas upp i sitt planeringsivrande och blir mer spontant gäller fortfarande en god framförhållning för bästa resultat och allas trevnad. I Serbien är motståndet mot att boka in saker långt i förväg oberoende av väderlek och årstid. Inte ens på den tiden när papperskalendrar var på modet var det särskilt lätt att hitta sådana i serbiska bokhandlar.
En onödig grej, helt enkelt.
Att som naiv utlänning ändå försöka planera framåt leder bara till frustration, för det slutar ändå med ”jamen, vi hörs då och bestämmer något”. Eller med att den där tiden som var överenskommen för två veckor sedan ändå alltid måste ändras samma dag.
Så det är bättre att bara acceptera och ha förtröstan. Och det är då det visar sig att det går minst lika bra. För utan fyllda kalendrar månader framåt är folk istället tillgängliga … nu.
Ett exempel: Jag ringer för att boka service av luftkonditioneringen i lägenheten i Belgrad klockan nio en morgon. Två timmar senare knackar reparatören på dörren. Och det är praktiskt att det faktiskt går att få en intervju med Kroatiens utrikesminister samma dag.
Jag tänker mer och mer att det är i de små detaljerna kulturskillnaderna blir tydliga. Som att ”vi ses i eftermiddag” aldrig kan vara klockan två på Balkan utan tidigast efter fem.
Likaså ställer de flytande begreppen lunch och middag till problem för inflyttade. Det där med att äta lunch mellan tolv och ett när man jobbar som sitter så djupt i en svensk, gör att man i Belgrad alltid sitter i ekande tomma restauranglokaler.
De kontorsarbetande serberna sparar in lunchtimmen genom att äta något snabbt framför datorn, eller inget alls förrän de kommer hem och äter … lunch. För lunch kallas måltiden som intas efter frukost, oavsett vilken tid på dygnet det är.
Men nu är det augusti och ”passar det bra nu?” byts ut mot ”vi hörs i september”. I min stadsdel Dorcol sitter vita lappar på alla småbutikers dörrar som upplyser om att verksamheten är stängd under semestermånaden.
Ledigheten kommer lagom till att regeringen suttit sina första hundra dagar, kanske välbehövligt efter översvämningskatastrofen till vilken Sverige bland annat bidrog med planeringssamordnare – förstås.
Men på de maktkritiska sociala medierna skämtar man om att allt regeringen hunnit med är att planera hur de hundra dagarna ska uppmärksammas (och att gifta bort världsettan i tennis Novak Djokovic).
Apropå bröllop så har min kompis Jelena blivit inbjuden till ett seminarium i Berlin i september. Hon hoppas att hon ska kunna åka, men vet inte om hennes bror kanske kommer att gifta sig då. Bröllopsdatum bestäms oftast några veckor i förväg, på sin höjd. Och i den serbisk-ortodoxa traditionen ska begravningen ske inom några dagar efter dödsfallet. Men det går ju – ingen har ändå något annat inplanerat.
Gå till toppen