Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vad har påven, Salman Rushdie och Jennifer Lopez gemensamt?

Vad har påven, Salman Rushdie och Jennifer Lopez gemensamt? I tv-serien ”The leftovers”, som började sändas i somras, är de bland de 140 miljoner människor som försvinner från jordens yta.
Det sker snabbt. Och samtidigt i alla länder. Folk som kör bil, storhandlar eller inte gör något speciellt är plötsligt borta. De som är kvar får panik och letar efter sina barn, föräldrar, makar. Lönlöst – det visar sig att två procent av världens befolkning har försvunnit.
”The leftovers” handlar om dem som blir kvar. När serien börjar har tre år gått. Något svar på gåtan finns inte. Bara spekulationer. Låg utomjordingar bakom försvinnandet? Eller var det ett bevis på att domedagen närmar sig? Enligt vissa religioner ska de rättrogna då lyftas upp till himlen och de som inte håller måttet bli kvar.
Själva mysteriet är egentligen inte väsentligt för handlingen. Manusförfattaren Damon Lindelof, som var med och skapade ”Lost”, har sagt att fokus snarare ligger på ”de som försöker återgå till det normala och de som anpassar sig till den nya världen.”
Polischefen Kevin Garvey tillhör den första kategorin. Han försöker upprätthålla en fasad av normalitet trots att hans dotter blir alltmer destruktiv och frun och sonen har lämnat honom för två olika sekter.
Nora Durst gör det motsatta. Hon har förlorat sin make och två barn och accepterar att livet från och med nu kommer att vara ett svart hål. Hon spänner på sig en skottsäker väst och hyr in en prostituerad som ska skjuta henne i bröstet. Nora klarar inte av att leva. Men inte heller att dö.
Mellan de två polerna i sorgearbetet – som representeras av Kevin Garvey och Nora Durst – rör sig resten av karaktärerna. Dialogerna är knappa. Vemodet totalt. Den som har drabbats av en förlust känner igen den mörka fasen då inget ljus tränger in. Däri ligger också det fascinerande – och egna – med serien, att den dröjer sig kvar i lidandet och skapar en klaustrofobisk känsla. Förlösningen är långt borta.
Just det har skapat irritation bland många tv-kritiker i USA. Det har hävdats att den frossar i lidandet, att den misstar mörker för djup, att karaktärerna förblir främlingar för tittaren. Det ligger något i det. Å andra sidan visar ”The leftovers” hur vi ofta är oförmögna att prata om det som är viktigast – och mest smärtsamt.
I serien blir det tydligast med sekten The Guilty Remnant. De klär sig i vitt och kedjeröker när de är ute bland andra människor. De vägrar låta andra gå vidare efter katastrofen. Och de vägrar prata.
I veckan beskrev den israeliske författaren David Grossman sorg som det mest isolerade tillstånd en människa kan uppleva, även om man är omgiven av sina nära och kära. I en intervju i DN Kultur beskrev han vad som hände när sonen Uri dog i Libanonkriget 2006. Många vänner, flera av dem kända författare, hörde av sig och sa samma sak: att de inte kunde sätta ord på sina känslor. ”Jag har alltid trott att det som gör oss mänskliga är vår längtan att namnge, att sätta ord på världen”, sa Grossman. Om han inte hade försökt hitta ord för det inträffade så skulle det vara som att fly från att vara far och författare.
Resultatet blev boken ”Fallen ur tiden” som nu finns på svenska. Genom att sätta ord på ”minnets brännande smärta” upphörde han att vara alienerad, att vara främmande från det som hade hänt. Enligt Grossman är det bara konsten som kan ”söka den plats där liv och förlust kan samexistera.”
I serien ”The leftovers” uttrycks det lite krassare. Nora Durst tröstas av en man som citerar ur Predikaren: ”För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.”
Åtta år efter sonens död säger nu David Grossman: ”Jag är inte längre rädd. Det är det verkliga miraklet med litteratur – det befriar dig från att vara offer.”
Ur mörkrets djup
Gå till toppen