Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Föräldrarnas uppgift är att stötta – inte kritisera

För många barn har det redan börjat. Fotbollen, handbollen, hockeyn, ja alla de sporter och aktiviteter som pågår under terminerna.
Det är oerhört enkelt att sitta på läktaren och tycka en massa, men som föräldrar är er uppgift att stötta både barn och tränare, skriver Joakim Gyllin.Bild: Gr tt, Vegard
Även för alla tränare drar det igång. All den makalösa interaktion vi har med barnen. All den glädje och sorg vi får se i matchsituationer. Alla diskussioner om taktik, tränings- och matchupplägg. Timmar på planer och i träningslokaler. De timmar som vi får tillsammans med barnen är ovärderliga.
Det stora flertalet kommer inte att nå elitnivå i sitt idrottsutövande. Möjligheten är kanske en procent. Och huruvida det blir så eller inte beror på en mängd olika faktorer där träningsflit och egen uthållighet förmodligen är de viktigaste.
Innan de når dit står ideella tränare för all den utbildning som barnen får. Och läs IDEELLA, det vill säga människor som investerar av sin fritid för att barn, andra än deras egna, skall få en möjlighet att utöva en favoritidrott. Vårt syfte är att hjälpa barnen att förstå idrotten, laget, träningen och tekniken. Att se var och en som en individ med potential och ambitioner. Och med föräldrar som har en bild av vad de tror och hoppas att deras barn skall åstadkomma inom idrotten. Här börjar det ofta bli lite rörigt.
För i vår vuxen-barn-relation dyker helt plötsligt föräldrarna upp och har synpunkter. Emellanåt konstruktiva men tyvärr, även när de är konstruktiva, oftast negativa. Under mina år som ideell tränare kan jag räkna mängden konstruktiv återkoppling på ena handens fingrar.
Det finns ytterligare en faktor som gör att jag själv funderar på om det är värt att lägga ned tiden och det känslomässiga engagemanget. Precis som alla andra människor är vi tränare beroende av bekräftelse. Vi får en hel del från barnen men vi får nästan aldrig bekräftelse från föräldrarna. Och det är en viktig del. I alla fall för mig. Bekräftelse på att det man gör är bra och uppskattat.
Det är oerhört enkelt som förälder att sitta på läktaren och tycka en massa. Min egen bild är tydlig, vinst eller förlust är oväsentligt. Barn behöver båda. Men framförallt behöver barn lära sig att fungera tillsammans, stötta varandra och lära sig hur man tar sig vidare både i framgång och i motgång.
Det vi behöver jobba med innebär att få barn att förstå hur laget påverkas, hur laget fungerar och hur vi tillsammans kan, genom våra individuella insatser få helheten att bli större än summan av delarna. Föräldrarna ser allra oftast till sitt eget barn, individen. Och har synpunkter kring hanteringen av densamma. Och jag kan förstå detta.
Men jag tycker att det är läge för reflektion hos alla idrottsföräldrar. När ni under träning eller tävling har synpunkter, fundera då över om någon far illa. Psykiskt eller fysiskt. Om svaret är ja ska ni självklart säga ifrån. Men var ärliga mot er själva här. För det är inte så att barn far illa när ledare säger till dem eller när de får en tackling över benskydden. Inte ens om de gråter vid tillfället.
Om svaret är nej, ställ er då sedan följande frågor: Behöver jag säga något till barn eller tränare? Kommer det jag säger att vara till nytta? Kommer det jag säger att leda framåt?
Om svaret på någon av frågorna är nej, välj då att vara tyst. Om ni inte kan formulera en lösning på det ni ser framför er, och med lösning menar jag att föra fram synpunkter på ett sätt som gör att ledare och barn växer av era observationer, låt då bli att säga något.
Er uppgift som föräldrar är att stötta era barn och de som är tränare. Stötta dem att ta sig framåt, att bli bättre på sin uppgift. Och detta uppnås aldrig genom ensidigt tyckande eller kritik.
Och snälla, ge fasen i att coacha från läktaren! Ha inte synpunkter varken på spel, spelare, tränare eller domare. Era barn behöver ert stöd, era hejaramsor och er blotta närvaro. Era barns tränare behöver det också. I lika stor utsträckning.
Joakim Gyllin
Gå till toppen