Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I raketernas skugga

Den stora behållningen med Sara Shilos debutroman ligger i hennes sällsynta skildring av en marginaliserad grupp israeler, skriver Mona Masri.

Falafelkungen är död.

Author: Sara Shilo. Publisher: Övers Natalie Lantz. Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Medan raketer faller över en by i norra Israel och människor rusar ned i skyddsrummen går sexbarnsmamman Simona istället bort till en fotbollsplan där hon lägger sig för att vänta på döden. Det har gått sex år sedan hennes make dog och hennes bekymmersfria liv fick ett abrupt slut. Hon, som tidigare gått ”med en krona på huvudet”, tvingades att börja arbeta, det långa vackra håret klipptes kort, en sjal knöts runt huvudet och de mörka sorgkläderna togs aldrig av.
Vid makens död var Simona gravid med tvillingar, och för att de ska ha en mamma och en pappa som alla andra flyttar den äldste sonen in i Simonas sovrum och delar säng med sin mor. Snart börjar tvillingarna kalla honom för ”pappa”, sin riktiga far känner de som sin döda morfar.
Det är alltså en dysfunktionell familj i kollaps som den israeliska författaren Sara Shilo skildrar i sin prisade romandebut från 2005.
”Falafelkungen är död” inleds med Simonas inre monolog och fortsätter sedan på samma sätt utifrån de äldsta barnens perspektiv, men den medvetandeström som lämpar sig för den deprimerade Simonas sorg blir med övriga karaktärers röster snart pladdrigt. Sara Shilo har tidigare skrivit barnböcker, men ”Falafelkungen är död” saknar både ungdomsromanens framåtrörelse och den goda vuxenromanens känsla för psykologiskt djup (”djur är inte rädda för krig”) och språklig elegans (ett skratt låter som ”poppande popcorn”).
Behållningen ligger istället i den sällsynta skildringen av ”mizrahis”; en marginaliserad grupp israeler med rötter i muslimska länder som ofta placerats i försummade byar och småstäder längs Israels gränser, långt ifrån blomstrande städer som Tel Aviv och Haifa.
Familjen Dadon är marockanska judar och har som sådana lägre status än judar från Europa, trots att ”mizrahis” utgör mer än hälften av den israeliska befolkningen. Simonas äldste son får rådet att åka utomlands för att hitta sig en fru eftersom utländska kvinnor inte förstår att han är marockan. När han drömmer om att flytta till ett ”riktigt” hem i stan, ett hem med mattor i badrummet, är det ett slitsamt arbete på fabrik och en möglig lägenhet han vill bort från. Denna mångfald hos den israeliska befolkningen, med alla dess splittringar, har även Shani Boianjiu beskrivit i sin hyllade ”Det eviga folket är inte rädda” som utkom på svenska förra året.
Shilo strösslar romanen med arabiska ord och uttryck, och har hyllats för sin originella användning av hebreiskan, en språkbehandling som beskrivits som revolutionär och som verkar påminna om svenskans ”rinkebysvenska”, men som lätt går förlorad i översättning.
”Vi råkade, av misstag, skicka ut ett par bomber över någon by” säger ett av barnen om en händelse som tog livet av en kvinna och fem barn. När två barn leker att de är terrorister måste ett av dem tala på arabiska eftersom han inte kan koppla det hebreiska språket till terror. Men när en av karaktärerna i ett panikartat tillstånd tar sig till en arabisk by förvånas han över att raketer faller även där. Det är en absurd tillvaro som skildras, där privat sorg hanteras samtidigt som ett vardagsliv ska levas mitt i ett krigstillstånd.
Gå till toppen