Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En inte lika välpackad väska på den nya resan

Denna uppenbara uppföljare är klart sämre än tv-serien.

The Trip to Italy

Genre: Komedi. DirectedBy: Michael Winterbottom. Actors: Steve Coogan, Roy Brydon. Country: Storbritannien. PublishYear: 2014.
Rob Brydon och Steve Coogan i ”The Trip to Italy”. Sexismen stör i denna, mindre trovärdiga, uppföljare till "The Trip”.Bild: Ciro Meggiolaro
Två manliga medelålders komiker reser mellan gourmetrestauranger på en roadtrip kryddad med långsökta referenser till romantikens litteratur.
Michael Winterbottoms ”The Trip to Italy” har samma grundrecept som den pikareska föregångaren ”The Trip” (2010), även om Steve Coogans och Rob Brydons grand tour nu går till Byrons Italien snarare än till Coleridges Lake District. När de två kollegorna breder ut sina improvisationer över bilratten och matborden är det inte så viktigt om det är pasta eller cumberland sausage på tallriken; med deras imitationer och one-upmanship i centrum hamnar utsikten och måltiderna i bakgrunden.
Fast denna anti-produktplacering har nog ändå gjort några hotell- och restaurangägare lyckliga: försäljningen av Alanis Morissettes 90-talsskiva ”Jagged Little Pill” som Steve och Rob sjunger till i bilen fick ett plötsligt uppsving i april, när den längre tv-serieversionen av ”The Trip to Italy” gick på BBC.
I Storbritannien överskuggades biopremiären helt av tv-seriens andra säsong, som är avsevärt bättre än den rumphugget nedklippta filmen. Men även om serien hamnar på rätt sida av medel lever den inte upp till den oemotståndliga originalresan. Problemet är inte att ”The Trip to Italy” är en uppföljare – redan ”The Trip” var en slags fortsättning på Winterbottoms ”Tristram Shandy” (2005) – utan att ramberättelsen har försvagats.
I ”The Trip” var dynamiken mellan de semifiktionaliserade huvudpersonerna perfekt: Steve den fåfänga förföraren som suktar efter en seriös skådespelarkarriär, men tycks dömd att förknippas med 90-talet; Rob den folkkäre familjefadern som retar gallfeber på Steve. När nu Rob tar över Don Juan-rollen från Steve som har blivit en eftertänksam tonårsfar rubbas både balans och trovärdighet. Sexismen blir mer störande, och slutresultatet en filmberättelse som underhåller men inte berör.
Gå till toppen