Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Scener ur ett bottenskrap

Allt som är.

Author: Linn Bursell. Publisher: Ordfront.. PublishYear: 2014.
Rapporterna om äldrevårdens förfall börjar mer och mer likna Ivar Lo-Johanssons reportage om fattigvården på 1940-talet. Vårdsektorn är återigen ett vanligt tema i litteraturen. Här finns nämligen vår tids mest brännande frågor: Vanvården i en offentlig sektor på svältgränsen, omänskliga arbetsmiljöer och horribla anställningsförhållanden.
Många författare och konstnärer försörjer sig som vårdare och de blir vittnen, som Johan Jönson, Helene Rådberg, Marie Hållander, Måns Wadensjö, för att nämna några av de allra bästa.
Under läsningen av ”Allt som är” framgår det ganska snart att Linn Bursells lilla täta debutroman – om en ung kvinna som arbetar i hemvården – inte liknar Sara Beischers fina debut ”Jag ska egentligen inte jobba här”.
Bursells roman är inte primärt en arbetsmiljöskildring. Här handlar det främst om ett explosivt existentiellt drama mellan två hårdrökande, styvnackade själar. Östermalmskvinnan Ester och hennes privatanlitade rut-avdragsgilla Sara skulle troligen få någon av de oändliga bokstavsdiagnoserna någonstans på autistskalan ifall det utreddes.
Sara är krasst medveten om att hon betraktas som bottenskrapet i samhället, hon övar sig i att försvinna, Valium hjälper på vägen. På krogen går hon hem med männen ingen annan vill ha. ”Man behöver späs ut lite, blandas upp med något annat än sin egen tystnad.” Jobbet är överlevnad, hon orkar inte vara trevlig mot brukarna. Men hon går inte utan yrkesstolthet, endast proffsen i branschen vet hur man lägger tanthår.
I en vacker scen botar Sara ryggont på vattengympa. Hon älskar att stå ”i en mur av hårt koncentrerade tanter, som skyddar mot allt ont”.
Kärvt humoristiskt och poetiskt skildras en sorts hjärnornas dragkamp mellan intriganta Ester och hennes Sara som knappast tillhör de oförvitliga hemvårdarna. Samspelet dem emellan är den kittlande nerven i denna stramt tyglade melodram. Hjärtskärande gestaltas närmanden och avvisningar mellan två bepansrade själar.
Symboliken är klichétyngd, som när Ester leker med en döende skata i sitt rum. Men Bursells sinnrika vardagsiakttagelser och berättarkarisma gör att den slitna rekvisitan fungerar. Slutscenen är som en klassisk operascen laddad av erotik och död.
Jag tycker mycket om den här romanen.
Gå till toppen