Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Räkna med att kunna räkna

Ett nytt läsår. Ett valår. Frestelsen är stor. Men vad skolan behöver är inte klåfingriga politiker, utan läslust, arbetsro – och höga förväntningar.

Skolan har blivit ett stridsäpple i politiken, inte minst för Ibrahim Baylan (S), Gustav Fridolin (MP) och Jan Björklund (FP).Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Stoltast är jag över den galne Hattmakarens hatt, men också rätt belåten med rymdsoldatens hjälm. Inte för att den är så fin, utan för att min då sexårige son så självklart förväntade sig att jag skulle kunna skapa en hjälm till en klonkrigare med hjälp av en suddig bild i Star Wars, min passion för det gamla rymdeposet och vaga kunskaper om papier maché.
Försök och misstag blev det, men också en hjälm.
Och när beställningen formulerades utifrån Alice i underlandet med Johnny Depp hanterade jag hantverket lite mindre tafatt. Hattmakarens mörkgröna hatt med sitt ljusrosa sidenband är riktigt stilig.
Förväntningar gör något med en. Så en uppmaning inför skolstart:
Förvänta mycket av eleverna. Tro på dem. Räkna med resultat.
Prestation är inte ett fult ord.
Det är svårt att släppa Andreas Schleichers ord.
Efter den senaste PISA-undersökningen, där Sverige åter fick underbetyg, ville regeringen ha en snabbanalys: Vilka är de viktigaste åtgärderna för att lyfta den svenska skolan? Schleicher, som är OECD:s chef för utbildningsfrågor, lämnade svaret till utbildningsminister Jan Björklund (FP) i februari:
Betala lärarna bättre.
Förvänta mer av eleverna.
Enkelt. Skolan blir inte bättre än sina lärare. Eller sina elever.
Låga lärarlöner bidrar till att göra ett slitigt jobb mindre attraktivt. Att detta i förlängningen leder till att många av de bästa studenterna väljer andra karriärer är inte så svårt att förstå.
Fler morötter behövs.
Det handlar om hela yrkesrollen, om att vilja förkovra sig, kunna bli bättre, få göra karriär. Och få lön för mödan. De skickliga lärarna ska belönas med högre lön, menar OECD: i de högpresterande länderna har lärarna högre löner, men också tydliga karriärmöjligheter.
Det behövs också större respekt för yrkesrollen. I PISA-succén Finland tror inte föräldrar och politiker att de vet bäst, där respekteras lärarnas yrkeskunskap.
Så var det eleverna. Schleicher tar Finland som ett exempel och menar att det där finns ett fokus på bra prestationer och liten tolerans för misslyckande. Framför allt finns det en klar bild av vems ansvaret är – medan många svenska elever menar att bra resultat är en fråga om talang, tur, lärare och material.
Går det inte bra så går det alltid att skylla på andra.
På något sätt kommer eleverna undan med detta. Med att kraven är för höga. Med att de inte hinner. Inte orkar. ”Pallar inte” duger som ursäkt.
Dagens Nyheter gjorde tidigare i sommar stort nummer av att PISA-testet är ”missvisande”. Tidningen visade att svenska elever inte gör sitt bästa i detta prov, eftersom testet inte är betygsgrundande:
Svenska elever ansträngde sig betydligt mindre än deltagare i andra länder, enligt DN. Av alla länder i undersökningen var Sverige det land där eleverna uppgav att de underpresterade mest, jämfört med om testet hade påverkat betygen. De sade att de var ”provtrötta”.
Detta var väl tänkt att ta udden av PISA-kritiken.
Visst kan det vara rationellt att inte bry sig. Men också ytterligare ett tecken på att många elever anstränger sig hårt för att ta sig över där stängslet är som lägst.
Och kommer undan med detta.
”Den negativa tolkningen är att eleverna behöver kraftig piska för att tycka att det är motiverat att anstränga sig”, kommenterade nationalekonomen Jonas Vlachos, som forskar i skolfrågor.
När PISA undersökte föräldrarnas attityder i några länder visade det sig att elever som hade höga förväntningar på sig hemifrån presterade bättre, oavsett hur hög utbildning deras föräldrar hade, skriver Friskolornas riksförbunds sajt Skolvalet.
Förväntningar, igen.
Någon som fortfarande minns Lära för livet?
I centrum för SVT-dramaserien från 1977 står en klass i årskurs 9 i Göteborg. Med sina 3,5 miljoner tittare per avsnitt är detta Sveriges genom tiderna mest sedda TV-serie, uppger Wikipedia, och Carin Mannheimer – som nyligen gick bort – fick Stora journalistpriset för den.
Den handlade om skolan mitt i livet och samhället, viktig inte bara för betygen.
Men det är väl bara sååå 70-tal?
Det blir en ond cirkel:elever och lärare ska jobba hårt – medan de får höra att den svenska skolan inte duger. Förväntansbilden blir fel.
Inför valet är skolan ett stridsäpple. M vill ha mindre klasser och satsa på lärarnas karriärmöjligheter, MP bättre lärarlön, FP ordningsbetyg och statlig skola – C fortsatt kommunal, S obligatorisk gymnasieskola. Olika prioriteringar, men skillnaderna är inte större än att det borde gå att finna samsyn över blockgränsen.
Barn har inte tid för experiment och återställare.
Om målet är att prestera bättre och måttet på hur det går är PISA – varför inte tro på Schleicher?
Betala lärarna bättre. Förvänta mer av eleverna.
Nytt skolår. Nya tag. Förväntan i luften.
Räkna med att eleverna tar ansvar för sitt arbete. De ska ha hjälp, men förväntas prestera. Räkna med att lärarna behärskar sitt ämne och vågar ta kommando. Räkna med att politikerna väljer skolväg, tillsammans, och sedan lämnar skolan i fred.
Räkna med att det blir rätt.
Gå till toppen