Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Resor

Europas mest okända land

Följ med till Makedonien där historiens vingslag ständigt gör sig påminda.

Först hörs bara ett ljud ute över det spegelblanka vattnet. Kan det vara en insekt eller en sjöfågel?
Sen två ljud, sedan tio och snart flera hundra. Nivån blir nästan öronbedövande där vi sitter på en mysig skuggig terrass och äter vår lunch. Ljuden som först förbryllar kommer från kärlekskranka grodor. Några gånger tystnar konserten som på ett givet tecken, men snart börjar det igen – ett, tio, hundra.
Hade det inte varit grodor – eller något annat djur – hade vi nog blivit störda när vi serveras vår grillade fisk, sjopskasallad och makedonsk sallad. Nu blir oljudet på något märkligt sätt en del av det lantliga lugnet här i den lilla fiskebyn Radožda, två rader hus inklämda mellan den stora Ohridsjön och ett berg med frodig grönska.
Den minimala remsan av mark har gjort byn utdragen på längden i stället. Vi promenerar på samma gata som höns och hunsade hundar, passerar upp-och-nervända småbåtar och en man vid strandkanten med en jättestor puttrande hembränningsapparat som han bjuder generöst från. Den hemkörda rakijan river rejält i strupen. Gott? Nja… Starkt? Oj oj oj!
Byns fiskare tar upp sin fångst i enkla plåtskodda ekor. Lätt en dag som denna utan någon vind, men nog så besvärligt när hårda vindar pressar sig ner från bergen i fjärran, som för övrigt ännu lyser snöklätt vita fast sjön redan håller – åtminstone svensk – badtemperatur.
Byn slutar inte förrän vi nästan klivit över gränsen till Albanien och då vänder vi om.
Radožda ligger i sydvästra Makedonien – den i Sverige allra minst kända av de många repub-liker som blev resultatet av Jugoslaviens sönderfall 1991. Landet är ända sedan Antiken en historiens korsväg.
Någonstans uppe på berget bakom byn ska det finnas lämningar av den 2 000 år gamla romerska vägen Via Egnatia, som förband Rom med Konstantinopel via bland annat dagens Albanien och Ohrid och Bitola som då hade romerska garnisoner och i dag är städer i Makedonien. Vi frågar på en servering om det går att hitta spår av vägen?
– Jodå, men det tar minst en timme dit, säger en ung servitris och då kroknar våra ambitioner eftersom solen redan steker och berget är brant.
– Men varför går ni inte upp till klippkyrkan där uppe i stället? Jag har nyckeln här.
Det erbjudandet tackar vi så klart inte nej till och tar branta trappor upp till det lilla kapellet tillägnat ärkeängeln Mikael. Några störda fladdermöss smiter i väg när vi låst upp dörren och klivit in bland fina fresker där de flesta bibliska figurerna fått sina ögon borthackade under det ottomanska styret. Vi tänder sen varsitt honungsgult vaxljus och lägger några makedonska denarer i en skål innan vi går ner till byn igen.
Ohridsjön – som är Unesco-världsarv både för sina kultur- och naturvärden – är Makedoniens främsta turistmagnet. Det är till staden Ohrid i sydväst och till huvudstaden Skopje i norr som de rätt få utländska besökarna främst åker.
Och Ohrid är en plats värd en omväg: På en amfiteaterformad bergssida krönt av en bastant borg breder den gamla stadskärnan ut sig. Vackra hus i turkisk stil där övervåningen alltid skjuter ut en bit över undervåningen, ligger tätt sammanpressade. Mellan dem finns smala gränder som där det blir brant övergår i trappor.
Strax under borgmuren finns en hyggligt bevarad romersk teater med fin vy över sjön, men Ohrids främsta sevärdheter är de många ortodoxa kyrkorna, där Sveti Jovan Kaneo är den mest välbesökta där den ligger på en udde nere vid sjön. Känns den igen kan det bero på att man sett den enda internationella makedonska filmsuccén någonsin – ”Innan regnet faller”. Filmen, som skildrar landets etniska motsättningar, kom 1994, regisserad av Milcho Manchevski. I den förekommer Sveti Jovan Kaneo flitigt tillsammans med det fina klostret Treskavec, men mer om det sistnämnda senare.
Den nästan 300 meter djupa Ohridsjön är enligt forskarna äldst i Europa och dessutom tillsammans med Bajkalsjön och en handfull till en av världens allra äldsta sjöar. Den täcker en yta av 358 kvadratkilometer och det klara vattnet är fullt av unika arter som inte finns någon annanstans på jorden – en hel näringskedja från plankton till fiskar, som hunnit utvecklas under de fem miljoner år som sjön funnits (en mer normal maxålder för sjöar är cirka 100 000 år). I toppen av näringskedjan finns Ohridöringen – en läcker och just därför utrotningshotad fisk, som ännu serveras på många av stans restauranger.
Längs Ohrids bilfria shoppingstråk slås vi av att det finns så många smyckesaffärer med pärlor. De är ett resultat av att sjön är hem för en unik fiskart, plashica, som en man från Bajkal i dåvarande Sovjetunionen 1928 insåg att man kunde nyttja till mer än mat:
– Ohridpärlor är handgjorda av pärlemor från musslor kombinerat med plashicafiskens fjäll, berättar en försäljare i en butik där vi fyndar vackra pärlörhängen till priser långt under de man får betala för Mallorcas betydligt mer kända majoricapärlor, tillverkade på ett liknande sätt.
Inne i Ohrid går det knappt att bada, även om man kan ta ett dopp från ett par klapperstensstränder med flera små fiskebåtar. Men strax öster om staden finns många stora hotell – alla med egna små stränder, badbryggor och ibland pooler. En del anläggningar, byggda under Jugoslavientiden, har sett sina bästa dagar. Men här finns också nya hotell och dessa fylls sommartid främst av holländare på chartersemester.
Betydligt bättre strandbad hittar man i Ohrids grannstad Struga, som också har ett mysigt kafé-, bar- och restaurangliv längs stranden och Ohridsjöns utlopp, floden Crni Drim. Vi tar ett svalkande dopp med bergen i fonden medan traktens barn leker med trampbåtar lite längre ut på vattnet.
I strålande sol – eventuella moln spricker ofta upp över sjön – besöker vi nästa dag den unika återskapade stenåldersbyn i Benviken. 6 000 pålar har slagits ner i sjöbotten och på dessa har en plattform anlagts med plats för ett stort antal stråhus – alltihop ska vara så likt det bara går den by arkeologerna funnit spår av strax intill. När man som vi är de enda besökarna bjuder byn på pålarna på lite av en tidsresa, så välgjord är den. Fast än mer lockad blir man att bada i den turkosskimrande klara sjön, där grodorna underhåller som vanligt.
Makedoniens näst största stad är Bitola och hit kommer en hel del turkiska turister då landsfadern Atatürk tjänstgjorde vid ett av de ottomanska militärförbanden i stan. Makedonien var en del av det Ottomanska riket från slutet av 1300-talet fram till 1913, något som märks på de raketlika minareterna och de slitna turkiska basarkvarteren. Men långt innan turkarna kom fanns här en betydande romersk stad – Heraklea, där framför allt mosaikerna är riktigt sevärda.
Vi frågar runt om Via Egnatia även här och får tips om en by i bergen där spår ska finnas. Så därför färdas vi på smala bergsvägar till Malovište där en av Via Egnatias många stenbroar finns kvar. Själva byn är dock en större sevärdhet, med sin blandning av uråldrigt och nytt, slitet och påkostat om vartannat längs stenigt knaggliga stigar där de få människor vi möter alla stannar och pratar med oss utan att någon av oss egentligen förstår vad den andre säger – leendena räcker fint.
Prilep är en av södra Makedoniens trevligaste städer, också den med en välbevarad turkisk stadskärna. men bäst av allt – om man hittar vägen, vi fick fråga väldigt många – är klost-ret Treskavec. På håll ser det pyttelitet ut där det ligger inklämt mellan märkliga jätteklippor och grässlänter på en bergstopp. Först förra året byggdes en riktig bilväg upp till klostret – smal och brant, men man slipper äntligen gå. Det gör också klostrets enda kvarvarande munk, som under vårt besök övervakar restaureringen av de nedbrunna klostercellerna, som förr kunde erbjuda boende för hundratals ortodoxa.
På en klippa med svindlande vy möter vi en man som jobbar för USAid – USA:s motsvarighet till svenska Sida. USA var snabba att etab-lera samarbeten efter självständigheten 1991 och man ser ofta plaketter som vittnar om olika biståndsprojekt.
– Vi har jobbat här i Prilep i flera år nu för att lära bönderna hur de ska öka majsproduktionen så att landet kan minska den kostsamma importen av djurfoder.
Det behövs, för även om de flesta ser ut att ha det rätt okej är Makedonien fattigt och hamnar runt hundrade plats på bnp-listan, strax efter Jamaica.
När Jugoslavien fortfarande fanns drack vi svenskar en hel del rött Vranac-vin. Vranacdruvan finns i flera länder, men de bästa vinerna görs helt klart i sydvästra Makedonien, där den ganska nya boutiquevingården Popova Kula hör till de bästa även om den en gång statliga vintillverkaren Tikves numera gör några ännu bättre viner – både röda och vita. Äter man lunch i Tikves mysiga källarvalv finns det dessutom chans att få smaka en 20-årig brandy som inte står fin cognac efter. Tyvärr är den inte till salu, utan bara bjud-dryck.
Vindistriktet genomkorsas av motorvägen mellan Skopje och Grekland och det går fort på nästan bilfri väg till huvudstaden.
Skopje har börjat vakna ur sin Jugoslavien-dvala, som förstärktes av en förödande jordbävning 1963. Nu växer höghus och hotell med glasfasader upp sida vid sida med regeringsbyggnader i antik stil och en uppsjö av kontroversiella, kitschiga hjälteskulpturer. I centrum finns gott om trendiga barer och fik med perfekt espresso för några kronor.
Vi gör en dagsutflykt närmare tio mil åt nordost, kör rejält vilse flera gånger (skyltningen är inte vad den borde vara) men står till slut på en bergstopp mitt ute i ingenting och flämtar efter den sista backen upp. Amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa har pekat ut Kokino-toppen som ett av världens äldsta observatorier. För en oinvigd ser den mest ut som naturliga klippformationer och vi njuter i stället av den meditativa, helt folktomma stillheten. Men det finns bevis för att klipporna formats av människohand för cirka 4 000 år sen och att man då kunde mäta en rad himlafenomen härifrån. Historien gör sig verkligen hela tiden påmind i detta charmiga men ack så okända land på Balkan.

Resa hit

Till Makedonien finns ingen charter från Sverige. Smidigaste flyglösningen är Wizz Airs direktflyg Malmö Airport-Skopje, som tar 2 timmar och 35 minuter. Med lite tur hittar man enkelbiljetter för så lite som 129 kr och även i högsäsong går priset sällan över 800 kr.

Boende

Utbudet är gott. Runt Ohridsjön hittar man allt från enkla dubbelrum i privathus för 90 kronor till finare hotell med priser en bra bit över tusenlappen. På mindre orter dominerar enklare hotell med låga priser och det är egentligen bara Skopje som har en handfull internationella storhotell.

Mat och dryck

Att gå på restaurang är väldigt billigt. Huvudrätter ligger vanligen på 20-40 kronor och förrätter kan kosta så lite som en tia. En stor öl kan gå på 7-8 kronor, en dubbel espresso likaså och en flaska lokalt vin går nästan aldrig på mer än en hundralapp på vanliga matställen. Att många kulturer möts i denna del av världen märks på maten, där de turkiska influenserna är tydligast - mycket meze och grillat. Sju makedonska viner finns i Systembolagets beställningssortiment.

Ta sig runt

Smidigast är helt klart hyrbil, som går att få från strax under tusenlappen för en vecka. Trafiken är väldigt gles, så när som på inne i Skopje under rusningstimmarna morgon och kväll. Vägarna är dessutom bra, även om många i bergen är både kurviga och ganska smala. Runt Skopje och mellan gränsen i norr och söder finns utmärkt motorväg. Runt Skopje tar man ut en mycket låg motorvägsavgift, som kan betalas kontant. Bensinen är cirka 3 kr billigare per liter jämfört med Sverige.
Har man inte egen bil är buss bästa alternativ och det finns ganska gott om billiga bussar mellan alla större orter. Ska man till mer perifera platser är däremot taxi ofta enda praktiska alternativ - 3 km kostar cirka 25 kr. Många större orter kan också nås med tåg, men tågen är långsammare än bussarna.

Mer info:

Guideboken Bradt Macedonia.

www.macedonia-timeless.com.

www.balkanwineroute.com är en bra hemsida för den som vill veta mer om landets viner.

Gå till toppen