Kultur & Nöjen

Hälsningar från den mörka sidan

För många är sommaren lika med bad, sol och lata dagar. Men för en växande skara är det istället ond bråd död, lidande och katastrofer som gäller.

Vart man än gick såg det ut som en filmscen i en krigsfilm. Varje bild man tog såg ut som en affisch för den senaste post-apokalyptiska thrillern. Varje steg man tog gav en ny överväldigande känsla om att folk en gång hade levt, skrattat och lekt i staden.”
Jonathan Ridell är 21 år, ska snart börja plugga och kommer från Lund. Det är bara två veckor sedan han kom tillbaka från sin senaste semesterresa – och den har alldeles uppenbart satt sina spår. Han nästan svämmar över av alla intryck och i datorn finns över femhundra bilder sparade.
Nu åkte Jonathan Ridell inte på en vanlig somrig resa, fylld av party och strandliv. Han åkte till Tjernobyl.
Och han vill tillbaka.
– Jag önskar redan nu att jag kunde åka dit igen, säger han.
Det kan kanske låta lite knepigt. Varför väljer man att åka till en radioaktiv spökstad på sin semester?
Svaret har inte nödvändigtvis bara med Jonathan Ridell att göra. För han är långt ifrån ensam om att göra den här sortens val. Faktum är att hela vårt semestrande håller på att svänga om. Och det av väldigt naturliga skäl.
1938 fick alla arbetare för första gången rätt till två veckors betald semester. 1951 blev det tre veckor, 1963 fyra veckor och 1978 kom den femte veckan.
– När semesterlagstiftningen kom var syftet att man skulle rekreera sig fysiskt och vila från det hårda arbetet, eftersom arbetet då ju oftast var just hårt, säger Thomas Blom, turistforskare vid Karlstads universitet.
– Idag är det lite det omvända som gäller. Vi har mer och mer stillasittande kontorsarbeten som inte är särskilt fysiskt krävande och behöver därför snarare en psykisk och mental återhämtning under våra semestrar. Det gör att vi mäktar med att göra ganska strapatsrika resor numera, men också att vi aktivt söker upp det som är annorlunda från vår vardag.
Runt millennieskiftet började turistforskarna lägga märke till en ny trend bland resenärerna. Allt fler sökte sig nämligen till mörka och makabra platser. Fenomenet fick namnet ”dark tourism” och i Sverige lanserade Thomas Blom termen ”morbidturism”.
Beteendet har visserligen varit märkbart genom hela historien – från romarrikets gladiatorspel till de mycket populära publika avrättningar som drog stora folkskaror långt in på 1800-talet, har människor känt en dragning till platser som har en historia av våld, död och katastrofer. Den första guidade resan i England någonsin lär förresten ha varit en tågresa till två mördares avrättning.
Men i takt med att den vanliga turismen kommersialiserats och att resorna på grund av sitt sjunkande pris blivit tillgängliga för så många fler, har också den mörka turismen ökat i omfattning. Vissa resmål är nu så vanliga att vi inte ens tänker på dem som makabra, exempelvis skräckvaxkabinettet London Dungeon, Jack the Ripper-vandringarna i samma stad, Paris katakomber och Draculas borg i Rumänien.
Idag brukar mörk turism sammanfattas som resande till platser som på något sätt associeras med död, lidande och det makabra. Det är en bred etikett och innebär att allt från den flitigt omdiskuterade människokroppsutställningen ”Body Worlds” till Ground Zero i New York kan räknas dit. Samt besök på kyrkogårdar, som Jim Morrisons grav i Paris – eller för den delen Olof Palmes, John F Kennedys, Anna Lindhs och John Lennons mordplatser.
Den mörka turismen rymmer också resor till ökända fängelser, koncentrationsläger eller andra döds- eller arbetsläger, besök vid krigsminnesmärken och platser där kända slag stått. Hela fältet verkar dessutom utvidgas för varje år. Forskarna har noterat att allt fler människor söker sig till farligare och våldsanstrukna platser, exempelvis för att se Rwanda, Sierra Leone eller Afghanistan med egna ögon.
– Personligen kände jag att jag inte bara ville åka till sol och bad, utan också se något annat, säger Jonathan Ridell, som också har en viss personlig koppling till kärnkraftshaveriet: hans syster föddes en timme efter olyckan.
– Det var ju här hemma i Sverige, men det har gjort att vi ändå alltid har pratat om det som hände i Tjernobyl i min familj. Och resan gav mig verkligen väldigt mycket. Det var en äkta tidsresa, allting är ju helt orört. Det var som att åka tillbaka till 1986 och gå omkring helt ensam i en tom stad.
– Upplevelsen var oerhört mäktig och jag tror att man kan lära sig mycket av den här typen av resor. Man får många nya perspektiv.
Det håller Anna-Karin J Brikell, 46 år från Vällingby, med om. När hon i våras skulle åka på bilsemester i Tjeckien läste hon en artikel om Lidice, den by som nazisterna förintade 1942. Hon hade inte någon direkt kunskap om Lidice, förutom att platsen nämndes i Olof Palmes Vietnamtal från 1972 (där han räknade upp en rad platser där våldet triumferat – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katýn, Lidice, Sharpeville, Treblinka – för att därefter tillfoga Hanoi till listan). Men artikeln gjorde att hon bestämde sig för att åka dit.
– Det berodde nog mest på ett historieintresse. Jag tror att man kan få med sig mer av ett lands historia om man besöker sådana här platser. Men jag var helt förstörd efteråt.
– Jag har bland annat varit i Toul Sleng-fängelset i Kambodja tidigare och det var ju också förfärligt, men för mig blev Lidice ett oerhört plågsamt besök, att få den här berättelsen beskriven på den plats där det hände. Det är bara en äng där idag.
Den mörka turismen får ta emot en hel del kritik. Ibland sägs det att den bidrar till att exploatera lidande eller en grupps historia, ibland att besökarna är ute efter kickar på andras bekostnad.
– Men det viktiga är kanske att man får med sig någonting därifrån så att det inte händer igen? säger Anna-Karin J Brikell.
– Jag tror själv att det blir viktigare och viktigare, för det finns en historielöshet i samhället idag som är ganska allvarlig.
Den brittiske forskaren Philip Stone, föreståndare för Dark Tourism-institutet i Preston, Lancashire, har arbetat fram ett spektrum över den mörka turismen, där det i ena änden finns den allra mörkaste mörka turismen (präglad av att resorna går till de faktiska platser där folk har dött, där det gått kort tid från det fasansfulla inträffade och där turism-infrastrukturen inte är så uppbyggd), och där det i den andra finns den ljusaste mörka turismen (präglad av att platsens autenticitet inte är så viktig och att kommersialismen och underhållningen går hand i hand med det faktum att det förflutit ganska lång tid från det att det hemska inträffade). Däremellan finns en glidande gråskala.
Men skälen att besöka mörka resmål är lika många som platserna i sig.
– Jag är född och uppvuxen i Bosnien och var tonåring under kriget, säger Hedija Kodzaga Jasarevic, 36 år och bibliotekarie och språksamordnare i Malmö.
– Kriget började när jag var 14 och slutade när jag var 18. Det är fortfarande så att jag har ett hål i mitt liv – fyra år som har försvunnit. Inte för att jag inte har levt, men att jag har upplevt andra saker jämfört med mina jämnåriga som bodde i Sverige.
När kriget tog slut började Hedija Kodzaga Jasarevic plugga. Hon tog examen och fick ett jobb. Alla försökte leva normala liv och gå vidare. Men allt går inte att glömma.
– Folkmordet i Srebrenica gick inte att tränga undan. Jag hade inga egna kopplingar till det, men det kändes ändå hela tiden som att jag behövde åka dit och se platsen med egna ögon. Det jag upplevde under kriget var förfärligt, men det här gick knappt att ta in. Det var som om det inte kunde vara sant.
Hedija Kodzaga Jasarevic flyttade till Sverige 2007. Hon åkte till sist till Srebrenica – denna sommar.
– När jag kom fram rasade allt för mig. Jag fick känslan att människorna verkligen är de värsta varelserna på jorden. Det vi gör mot varandra finner man inga ord för. Jag grät hela vägen. Jag kunde inte lugna mig. Det kom en tomhet inom mig och en sorg som var obeskrivlig. Men jag var tvungen att åka dit och se det med egna ögon. Jag kunde inte fortsätta leva utan att ha varit där.
Att intresset för mörk turism ökar märker bland annat researrangörerna av. Jan Ågren driver Riverwood Historic Travels och marknadsför sina resor under parollen ”personliga öden på slagfältet”. Under 2014 anordnas bland annat resor till Munster (där man går på pansarmuseum och förevisas historiska tyska stridsfordon från andra världskriget), USA i inbördeskrigets fotspår, Omaha Beach i Normandie, Polen och striderna runt Warszawa 1944, samt Ardennerna, där Hitler försökte sig på en sista offensiv västerut 1944.
– Det räcker att du tittar i en vanlig affär så ser du tio historietidningar på hyllorna, säger han.
– Historieintresset är väldigt stort och det fortsätter bara att öka. Jag tror själv att intresset för den här sortens resor hänger ihop med nedmonteringen av det svenska försvaret. Innan fick en stor del av befolkningen kännedom av vad krig kunde innebära genom värnplikten, men nu är det allt färre som får den kunskapen. Många tror att det bara är militärnördar som åker på den här typen av resor, men det stämmer inte.
Samtidigt finns det också de som undrar om inte intresset för mörk turism också handlar om ett faktiskt närmande till döden. I ett sekulariserat land talas det sällan eller tyst om döden. Den är snart inte närvarande någonstans mer än i medierna – och genom resorna.
– Förr när vi levde flera generationer under samma tak var döden mycket mer närvarande i vardagen, säger Thomas Blom.
– Nu är den kanske något vi söker kontakt med på distans. Vi får till exempel de här pilgrimsresorna till kända människors vilo- eller dödsplatser, som Greta Garbos grav eller vägen i Sverige där Metallicas basist dog.
Thomas Blom tror att utvecklingen kommer att gå ännu mer mot den realitytrend som varit så tydlig inom tv, och att gränserna mellan autentiskt och fiktion kanske delvis kommer att suddas ut.
– Jag tror också att fler söker sig till det som är en diametral motsats mot det liv de lever hemma. Bågen spänns och gränserna flyttas fram.
Fredrik Gustafsson är 46 år och bor i London, där han jobbar med ett företag som driver event-webbsajter. Han reser cirka 30 dagar om året och oftast till ovanliga platser.
– Min lust för resande började när jag var åtta år och jag och en kompis tog våra cyklar och cyklade från Lund till Stenshuvud och campade helt själva. Det var egentligen rätt tokigt, det var ju tio mil och jag var knappt läskunnig.
Sedan dess har det fortsatt. När jag når honom på telefon är han på tur på Grönland och håller med Thomas Blom om att motsatser lockar. Han berättar om resor till Nordkorea, Tjernobyl, Abchazien, Harrisburg, Himachal Pradesh, Syrien, Kashmir, Rwanda och Nagorno-Karabach.
– Ju längre bort från ditt dagliga liv du kommer, desto starkare blir upplevelsen. Eftersom många av oss lever ett väldigt bekvämt liv, blir motsatsen ju då ett obekvämt liv eller strapatser eller äventyr.
– I Abchazien skulle vi få lift av en polis. Han tjuvkopplade bilen när vi skulle starta, den var inte hans! Lite senare åkte vi med en enögd och enarmad busschaufför som rullade cigaretter med sin enda hand medan han körde.
Fredrik Gustafsson tror att hans lust att besöka annorlunda resmål hänger samman med globaliseringen.
– Allt det moderna är så jävla självklart och enkelt. Globaliseringen gör att allt blir likadant. Magnumglassar finns i hela Europa, Tuborgöl säljs i England och du hittar Dr Oetker-pizza på Grönland.
– När vi var små och åkte till Köpenhamn med mamma och pappa var det ett äventyr. Vi barn fick Holländska drops och pappa fick Elefantöl. Nu tar man tåget över och allt är precis som hemma. Det enda som finns kvar av det nya med att resa är språken, men det försvinner också eftersom så många idag pratar engelska. Det känns som man måste åka längre och längre bort för att man ska få en annorlunda upplevelse, för att verkligheten ska bli konstig.
Och så berättar han om en ritual han hörde talas om i norra Georgien, där man på begravningar tar upp liket ur kistan och dansar en sista vals med det.
– Men jag fick aldrig se det själv när jag var där, tyvärr.
Så varför letar han då efter den här typen av kickar? Svaret är enkelt:
– Jag vill berika mitt liv. Jag vill ha utmaningar. Men jag är inte riktigt en naturmänniska och jag är inte så mycket för att åka till krigsskådeplatser, så jag åker till intressanta och annorlunda platser. Jag vill gå in på de konstigaste kaféerna, de konstigaste barerna och prata med de människor som ser konstigast ut.
Nästa resa ska gå till Fordlândia, en övergiven stad i Amazonas regnskog som Henry Ford byggde 1928. Just övergivna platser är för övrigt en annan stor magnet för mörk turism och snabbt ökande resmål. De erbjuder en spökstadskänsla och ett slags förhöjd verklighet som skiljer sig från de flesta andra upplevelser.
– Det är frusen tid, säger Thomas Blom.
– Man går rakt in i historien och allt är autentiskt.
Kanske handlar det också om att vilja vara människa. Eller att vilja vara mer människa.
– Jag åkte till Krakow för att besöka staden, säger Karin Hernmarck, 44 år och UD-tjänsteman i Stockholm.
– Men att inte samtidigt besöka Auschwitz kändes som respektlöst för historien. För att vara människa så måste man också våga se de svartare sidorna. Om man bara lajar omkring i Berlin på klubbar men aldrig ser Förintelsemonumentet eller Checkpoint Charlie – då är man ju på något sätt bara en Paris Hilton i tillvaron. Det mänskliga är att se alla delarna.

Är du en mörk turist? Då har du antagligen:

1. Besökt platser där enskilda eller många människor dött.
2. Rest till minnesplatser som kyrkogårdar, kryptor och krigsminnesmärken.
3. Kikat på bevis eller symboliska representationer av död på platser på museer.
4. Rest för att titta på återskapandet av dödande, exempelvis historiska lajv.
Forskarna tror bland annat att dessa besök beror på att du (mer eller mindre omedvetet och allt beroende på person och resmål, naturligtvis):
1. Söker tillfällen då du får fundera över döden och din egen dödlighet.w
2. Söker social status genom att åka till platser där ingen av dina vänner varit.
3. Kanske någonstans ändå får kickar av att förfasas av det makabra.
4. Deltar i ett slags postmodernt mediespektakel – utan medierna skulle de flesta platser inte ha den status de har.

Thomas Lindqvist, 31, lagerarbetare, Stockholm:

Jag besökte i Auschwitz förra året. Det första jag reagerade på var att det var en jättestor bussparkering och det fanns restauranger. Det kändes nästan lite makabert, men samtidigt är man ju tvungen att äta även där och man måste parkera någonstans. Det är en svår gräns, det där. Man vill ju inte gärna att det smälls upp souvenirstånd och att respekten tappas för vad det är för plats. Men det var väldigt gripande att vara där. Den baracken där barnen bodde var väldigt jobbig att ta in, det kom så nära. Jag tror att man får större förståelse om man ser sådana här platser med egna ögon, det kan en bok eller ett magasin inte ersätta.

Frank Martin Engström, 35, Köpenhamn och Solna:

Jag besökte Kutná Hora utanför Prag, en kyrka där man hedrat människor som dog i pesten genom att klä kyrkan invändigt med deras ben och kranier. Det stack ut, om man säger så, men min kompis tyckte att det var väldigt obehagligt. Jag tänker så här: man lever i en ganska skyddad tillvaro hemma och har inte så mycket kontakt med döden, mer än via medier och fiktionen. Kanske får man en större förståelse och en ödmjukhet om man besöker exempelvis krigsplatser, som Normandie. Det är lätt att glömma bort vad andra har utsatts för när man går därhemma och tycker att man har problem för att man inte kan välja köksluckor.

Gå till toppen