Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Katten avlivades utan hennes vetskap

Familjen Hollers älskade katt Humlan gick en dag ut på sin vanliga kvällstur och försvann. Under tio år trodde alla att Humlan var död. Men så en dag ringde veterinären.

Den lilla kattungen såg precis ut som en Berner sennenhund: vit, svart och brun. Familjen Holler tyckte den var oemotståndlig och kattungen fick bli deras.
– Vi kallade henne Humlan, berättar Eva Holler.
Under två år var Humlan en del av familjen. Hon sov middag tillsammans med barnbarnet, mös i knäet på matte och lekte med familjens hund. Varje kväll gick Humlan ut en runda och var borta i flera timmar.
– En dag kom hon inte hem igen. Vi letade överallt, men Humlan var försvunnen, säger Eva Holler.
Berättelsen om katten som försvann kunde ha slutat där och då för tio år sedan. Men för några veckor sedan hände något.
– En veterinär ringde mig och berättade att hon hade Humlan där. Hon hade precis avlivat henne men i örat hittade hon märkningen som var registrerad på mig, säger Eva Holler.
Hon trodde inte sina öron. Humlan hade varit märkt, kastrerad, vaccinerad och ingen hade hört av sig. Hon hade trott att katten var död sedan länge.
Humlan hade flyttat hem till en äldre dam några kilometer därifrån. Damen älskade katten. Hon matade den med strimlor av oxfilé som katten åt ur hennes hand. Att hennes vän redan var öronmärkt och tillhörde någon annan var ingenting hon ville höra talas om.
Detta berättade damens son för veterinären och så småningom för Eva Holler.
När damen låg för döden kunde sonen inte ta hand om katten. Enligt honom var katten svår att älska och det var bättre om hon avlivades.
– Tusen frågor cirkulerade i mitt huvud. Varför hade inte damen kontaktat mig? Hur hade Humlan haft det? Men den mest akuta frågan var, varför ringde inte veterinären innan de avlivade Humlan? säger Eva Holler.
Och svaret på den sista frågan förbryllade Eva Holler ännu mer.
– Den som lämnar in djuret är att anse som djurhållaren, det vill säga den som är ansvarig. Det innebär i princip att vem som helst kan lämna in ett djur för avlivning, säger Adrian Vallin som är handläggare på Jordbruksverket på avdelningen för djurens hälso- och sjukvård.
Detta regleras i en av Jordbruksverkets föreskrifter. Där står också att veterinären är skyldig att föra journal med namn och adress till den som lämnat in djuret.
– Om det inte är ens djur och man inte borde ha avlivat det så begår man ett brott. Då står det i journalen vem man är, säger Adrian Vallin.
Brottet är egenmäktigt förfarande och ska polisanmälas.
– Det får göras en straffrättslig bedömning. Att ta någon annans egendom kan leda till åtal. Då kan man också driva ett skadeståndsärende, säger Anders Elmström, jurist på Jordbruksverket.
Mer omfattande krav på veterinären hade, enligt Jordbruksverket, inneburit en omotiverad administrativ börda. De ser också en risk för att veterinärer skulle avstå från att avliva, vilket i sig skulle vara ett djurskyddsproblem.
Jordbruksverket ser inga problem med dagens regler.
– Vad vi vet så är det otroligt ovanligt att man avlivar någon annans djur, säger Adrian Vallin.
Men händelsen har fått Eva Holler att tänka efter. Hon klappar sin trognaste vän, hunden Sako, på huvudet.
– Det här innebär ju att man i princip kan avliva grannens hund eller katt som man inte gillar. Man blir orolig för vad som kan hända när det är okej att döda någon annans djur så där.
Gå till toppen