”Mamma dog i tisdags, den sjuttonde november”. Ryska Jana Vagners post-apokalyptiska flykthistoria ”Ön” börjar med en mening som påminner starkt om en av de mest kända inledningsmeningarna i litteraturhistorien: ”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte”. En blinkning till Camus ”Främlingen” som knappast är oavsiktlig, sett till det faktum att Vagner lånat sin handling från samma författares ”Pesten”, ett av de första verken att utforska det domedagsmotiv som idag är stapelvara såväl i Hollywood som hos thrillerförfattarna: Det okända, okontrollerbara viruset.

Jana Vagner släpper in läsaren i romanen just som det blivit uppenbart att det virus som från början troddes vara en vanlig influensa är bortom kontroll. Berättaren Anja och hennes dysfunktionella storfamilj slår sig ihop med grannfamiljen och bestämmer sig för att fly från det förlorade Moskva till den mest isolerade plats de kan komma på – en ö i ryska Karelen. Resan dit blir, förstås, ingen picknick.

Den är en starkt konventionsstyrd roman Vagner har författat – inte minst syns det i persongalleriet som består av handlingskraftiga karlar vana att hantera skjutvapen och sjåpiga kvinnor upptagna med svartsjukedramer.

Trots fröet från Camus är ”Ön” först och främst en spänningsroman, och som sådan fungerar den hyfsat även om strapatserna är alltför snarlika (bensinbrist, snödrivor och/eller lurpassande män i pälsmössa) och snabbt överståndna. Den psykologiska gestaltningen med dess existentiella dimensioner är också den bara halvt engagerande, som vågar Vagner själv inte blicka ner i den avgrund hennes karaktärer står inför. Vad händer med människor som ställs inför en total trygghetsförlust? Det enda man kan sluta sig till av ”Ön” är att de blir fasligt röksugna. Men det är ju, å andra sidan, också vad Meursault blir vid sin mammas grav.