Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Karin Arbsjö: Yttrandefriheten hotas inte av Park-domen

I torsdags föll domen mot gatukonstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist. Park dömdes för fjärde gången för hets mot folkgrupp, till sex månaders fängelse, och Rönnquist till dagsböter för att ha medverkat till att Parks rasistiska bilder spreds.
Polisen omhändertar Dan Parks bilder på Galleri Rönnquist i Malmö. I torsdags dömdes konstnären för hets mot folkgrupp. Galleristen Henrik Rönnquist fick böter.Bild: DRAGO PRVULOVIC / TT
”Vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” hörs nu åter som argument för att de borde ha frikänts. ”Att en konstnär kan dömas till sex månaders fängelse för att ha visat bilder på ett galleri, år 2014 i Sverige, är helt oacceptabelt”, säger Henrik Rönnquist till Sydsvenskan. På galleriets Facebooksida frågar han om detta är ”nazityskland eller USSR”, och om åklagare nu måste godkänna alla galleriers utställningar.
När Sverige utmålas som PK-diktatur och det hojtas om censur, kan det vara värt att påminna om vad yttrandefrihet innebär.
För det första var det inte någon totalitär stat som plockade ned Parks verk för att de ansågs vara ”urartad konst”, utan ett rättssamhälle som misstänkte att tavlorna kunde strida mot en paragraf i lagen.
Sverige har liksom samtliga skandinaviska länder samt bland andra Frankrike, Storbritannien och Tyskland en lag som förbjuder att hota eller uttrycka missaktning för utpekade folkgrupper. Lagen infördes 1948. Att yttrandefriheten begränsas på detta sätt är alltså varken en unik svensk eller en ny företeelse, inte heller att lagen kan omfatta det som kallas konst. Vad den däremot inte omfattar är sådant som anses ingå i en ”saklig och vederhäftig diskussion” eller som sker i en privat sfär.
Att koppla hetslagstiftningen till censur, det vill säga förhandsgranskning, är ett tankefel. Polisen kunde inte ta ner Dan Parks verk förrän de hängts upp på väggen. Staten har inte rätt att granska något som trycks, sägs eller visas i förväg.
Domstolen har nu kommit fram till att utställningen inte kan anses ingå i en saklig och vederhäftig diskussion. För den som har tagit del av Henrik Rönnquists uttalanden är det svårt att se hur han skulle ha lyckats argumentera för motsatsen. Han har bland annat hävdat att han varken kände till exakt vad Park dömts för eller vilka verk han skulle ställa ut. Han har också tydligt visat att han själv har rasistiska motiv – i samband med rättegången skickade han ut ett pressmeddelande där han skrev: ”Yttrande och åsiktsfrihet gäller tydligen inte när det gäller negrer och islam” (sic).
Om Dan Parks bilder är konst eller inte avgör visserligen inte om hetslagstiftningen ska tillämpas. Men som Expressens Nils Forsberg har påpekat är synen på Dan Park som konstnär ett tecken på en utvidgning av det institutionella konstbegreppet (vilket innebär att det som konstvärldens aktörer anser är konst, också är det). Nu legitimeras Parks alster av Rönnquist – ”att galleriets status i konstvärlden är lika lågt som den estetiska och konceptuella nivån på Dan Parks alster spelar ingen roll”, skrev Forsberg.
Samtidigt verkar inte ens rasistsajterna som försvarar Park vilja kalla honom konstnär – där omnämns han ofta som ”gycklare” och ”den så kallade konstnären”. För hur skulle det se ut om samma människor som vill fängsla konstnärer som målar vaginor, helt plötsligt skulle börja upphöja gatukonst?
Eskil Fagerströms reportage om Dan Park, som publicerades för några veckor sedan, avslutades med en scen som väl illustrerar hur begreppet yttrandefrihet missbrukas. Den beskriver hur en grupp åhörare i foajén förlöjligar rättegången högljutt och använder n-ordet, medan Jallow Momodou, en av dem som Park pekar ut, sitter bredvid. När han ber en av tjejerna att visa respekt och inte använda det ordet, reagerar hon genom att svara ”Vaddå! Jag har min yttrandefrihet!”
Men en uppmaning att hyfsa samtalstonen är inte ett hot mot det fria ordet. Att hänvisa till yttrandefrihet när en privatperson ber en att visa respekt, är ungefär lika vettigt som att vifta med sitt körkort medan man repar någon annans bil.
Vi lever i ett samhälle där yttrandefrihet råder och där staten går långt för att skydda till exempel konstnärer som hotas till livet efter att ha använt sig av den. Men vi lever också i ett samhälle som efter andra världskriget beslutade sig för att lagen måste skydda utsatta grupper. Man hade sett vad som kunde hända annars. Det finns inget osunt eller odemokratiskt i det.
Henrik Rönnquist kommer att överklaga domen, och hävdar att han som gallerist inte kan hållas ansvarig för bilderna. När Sveriges Radio intervjuade Svenska Galleriförbundets ordförande Ben Loveless var han av en annan åsikt: enligt honom anser förbundet att gallerister är ansvariga för konsten de ställer ut.
Gå till toppen