Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Lukas Moodysson svarar: ”Vi upplever saker olika”

Uppmanar till mer diskussion kring händelserna.

Hej Paulina!
Tack för ditt svar på min artikel. Jag gillar egentligen inte att debattera i offentligheten, men eftersom jag sagt att jag tror på öppenhet och samtal så får jag ju skylla mig själv. Dock blir detta mitt sista offentliga inlägg, åtminstone på ett tag.
Däremot samtalar jag gärna med dig på annat sätt. Om du hör av dig till Sydsvenskan så kan du få min privata mail-adress.
Jag är som du: jag demonstrerar vanligtvis inte. När det gäller politik är jag mycket mer osäker och tvekande nu än när jag var yngre. Då trodde jag att jag visste allt (eller nästan allt). Nu är jag en gammal gubbe och vet nästan ingenting.
För att undvika missförstånd vill också säga följande: jag vet att det finns många bra poliser och jag vet att det ofta finns en obehaglig våldsromantik inom den yttersta vänstern och jag vet att jag inte såg allt som hände i Limhamn i lördags.
Du frågar hur jag kunde missa de demonstranter som slogs. Det ska jag berätta för dig. Jag kom till torget strax efter 14, jag deltog alltså inte i några manifestationer innan SvP:s möte. Först stod jag allra längst bak, vid Birger Jarlsgatan. Men jag är en nyfiken människa och ville därför komma lite närmare.
Jag gick då längs med Tegnérgatan, upp mot Vasagatan. På denna sidan av torget såg jag inget alls våld, varken från poliser eller demonstranter. Allting kändes helt lugnt. Det mest dramatiska var att en demonstrant försökte tigga till sig en flaska vatten av en polis men blev nekad.
Ungefär i hörnet Tegnérgatan/Vasagatan gick jag fram till kravallstaketet och frågade en polis om det var tillåtet att komma in på andra sidan. Det var förstås inte så att jag ville detta, jag var bara nyfiken på vilka regler som gällde: hur skulle polisen agera om någon ville höra vad Stefan Jacobsson sade i talarstolen. Polismannen tittade på mig som om jag var dum i huvudet (och det var jag ju), och sedan förklarade han att det inte var tillåtet.
Därefter gick jag vidare längs med Vasagatan, bredvid polisernas containrar. Där befann sig inte en enda person som inte var polis. (I efterhand har jag tänkt att det var ett misstag att polisen lät mig gå där, för när jag senare försökte gå tillbaka samma väg blev jag stoppad.) När jag gick där fick jag plötsligt, på ganska långt avstånd, syn på polishästarna som stormade fram ute på Linnégatan. Jag tyckte det såg märkligt ut. Jag fortsatte framåt och kom snart fram till korsningen Vasagatan/Linnégatan.
Jag förstod inte vad som hade hänt, jag hade ingen aning om att människor hade blivit skadade - inte förrän jag nästan blev omkullsprungen av några personer som bar på en skadad ung man.
Min upplevelse av händelserna därefter har jag skildrat i min första artikel. Jag står för vartenda ord i den. Ingen har hört av sig till mig och sagt att det finns några faktafel i den.
För tio minuter sedan fick jag ett mail från en före detta polis som gav mig beröm för att jag enbart beskrev det som jag själv hade upplevt. Och det var just det som var min avsikt. I min text kritiserar jag ingenting som jag inte sett eller hört.
Jag tog vid tillfället också ett antal fotografier och jag erbjöd Sydsvenskan att publicera dessa, men de avböjde (och jag kan förstå beslutet, eftersom bilderna föreställer skadade och ledsna och arga människor som inte bett om att hamna i tidningen).
När jag sedan började bli rädd för min egen säkerhet försökte jag gå tillbaka samma väg som jag kommit, men då blev jag stoppad av en polis och fick i stället gå tillbaka och ut på Linnégatan och då var jag nästan panikslagen av rädsla och försökte bara ta mig därifrån så snabbt som möjligt. Ungefär klockan 15.15 lämnade jag Limhamn.
Jag har under de senaste dagarna sökt upp, och i de flesta fall även fått kontakt med, många av de som var på platsen. Bland annat journalister och poliser och sjukvårdspersonal och en av de demonstranter som skadades. Jag har påbörjat fleraolika dialoger och jag hoppas att de ska fortsätta.
Jag har idag ombetts kommentera händelserna i radio och i diverse tidningar. Jag har svarat att jag inte har något mer att säga förrän jag har pratat med människor som såg andra saker än jag såg och som vet sådant som jag inte vet.
När jag stod i närheten av de sårade hörde jag två äldre män kommentera det som pågick - och de gjorde det på två helt olika sätt.
Den ene mannen sade: "Vad fan håller poliserna på med, nu blir det ju bara ännu mera bråk..."
Den andre mannen sade: "De ska inte ha någon ambulans, de får skylla sig själva..."
Sådana är vi människor. Vi upplever saker och ting på olika sätt och vi drar olika slutsatser av det vi upplever. Det är därför vi måste prata med varandra. Hör av dig om du vill ha min mail-adress.
Med vänliga hälsningar,
Lukas Moodysson
 
>>Denna text är ett svar på Paulina Johanssons text, läs den här<<

PS

Paulina Johansson och Lukas Moodysson har fått varandras mail-adresser och har nu fortsatt samtalet den vägen.
Gå till toppen