Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Polisen har jobb att göra

Polisens agerande vid demonstrationen i Limhamn bör utredas.

Demonstranter angriper polisbuss i Malmö.Bild: Drago Prvulovic
Igår fortsatte Svenskarnas parti sin turné genom landet.
I Halmstad under förmiddagen och i Göteborg på eftermiddagen rapporteras allt ha gått i stort sett lugnt till. På samma sätt som det gick lugnt till i Ystad i lördags, före det tumultartade mötet i Limhamn, och i Helsingborg efteråt.
Det går alltså att manifestera mot nazister utan att protesterna urartar.
Så varför gick det då inte i Malmö?
Polisens fel, hävdar många, som anklagar ordningsmakten för övervåld.
De otäcka bilderna av demonstranter som hamnar på marken, under framstormande polishästar, är svåra att skaka av sig.
Lyckligtvis visade sig uppgifterna om att flera personer skadats allvarligt i drabbningarna mellan polis och demonstranter vara felaktiga.
Totalt tio personer fick vård på Skånes universitetssjukhus i Malmö för skador de ådragit sig i samband med demonstrationen. Skadorna bedömdes i samtliga fall som lindriga.
Ändå är det, för att citera polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford, ”svårt att vara nöjd när flera personer skadas”.
Polisen beskriver det hela som ett våldsamt upplopp där man tvingades sätta in rytteriet för att få kontroll över situationen. Detta i sig skulle kunna ses som ett vittnesmål om ett polisiärt misslyckande.
Det är en självklarhet att polisens agerande måste granskas efter en sådan här händelse med alla de våldsamma anklagelser som följt i dess spår. Det är nödvändigt inte minst för polisen.
Polisen ska upprätthålla ordningen – inom lagens ramar. Överträds den gränsen måste det få konsekvenser. Endast så kan allmänhetens förtroende för polisen bevaras.
Samtidigt var det en oerhört svår situation polisen hade att hantera i Limhamn. Kaotisk. Hetsig.
Av runt 1 300 demonstranter som samlats vid Limhamns torg i lördags var den absoluta majoriteten fredliga, utan andra avsikter än att visa sin avsky mot företrädare för en vidrig, människofientlig ideologi.
Men där fanns också en grupp inriktad på att använda våld. Denna grupp – av vilka många var maskerade – provocerade, kastade flaskor, smällare, färgbomber och brinnande bengaler.
”Dagens polis skyddar morgondagens Hitler”, ropades det.
Våldsverkarna var där för att attackera nazisterna. När de inte lyckades komma åt dem, sökte de istället konfrontation med polisen. Det är ett vid det här laget lika beklämmande som förutsägbart händelseförlopp.
Beklämmande är det även när framträdande politiker väljer att bortse från motdemonstranternas agerande och lägger allt ansvar på polisen.
”Det är en rättighet att få demonstrera mot nazism”, kommenterade V-ledaren Jonas Sjöstedt händelserna på lördagen. Vem som hävdat motsatsen är oklart.
Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, krävde att ”polisvåldet” ska stoppas.
”Vi måste få visa vår avsky för fascism och nazism utan att utsättas för våld!”
Just detta gick som tidigare konstaterats alldeles utmärkt i Ystad, Helsingborg, Halmstad och Göteborg. Att det inte gick i Malmö kan knappast läggas enbart – eller ens huvudsakligen – polisen till last. Att gripa till våld är ett val, detta val medför ett ansvar som demonstranterna inte kan frånsäga sig.
I riksdagsvalet 2010 fick svenskarnas parti 681 av totalt 5 960 408 giltiga röster. Siffror som visar att i princip hela svenska folket förkastar deras förvridna, rasistiska ideologi.
Och ändå får de nu så här stor uppmärksamhet.
Och ändå lyckas de driva in en kil mellan demokrater till höger och demokrater till vänster som borde kunna enas om att politiskt våld – allt politiskt våld – är förkastligt i en demokratisk rättsstat.
Gå till toppen