Jag var, liksom många andra, på plats vid Svenskarnas partis möte på Limhamns torg och har läst allt som jag har hittat om händelserna och står kvar med en frustration över hur olika syn människor kan ha på ett och samma skede.

Jag läser Lukas Moodyssons text. Han är en i raden av flera som ifrågasätter polisens förmåga att kommunicera. Jag undrar istället: hur kommunicerar man med någon som har bestämt sig för att yttrandefriheten bara gäller så länge någon innehar åsikter som överensstämmer med dennes? Hur kommunicerar man med någon som är helt övertygad om att polisen enbart finns på plats för att skydda medlemmar i Svenskarnas parti? Hur besvarar man kommunikation som består av hatrop, önskan om polisens död och avgång från sitt jobb samt total brist på empati och förståelse för vad som pågår på platsen?

Att olika personer har olika utgångslägen åsiktsmässigt är ingen nyhet, men att folk som befann sig på Limhamns torg (och vissa som inte gjorde det) med säkerhet uttalar sig kritiskt mot polisens insats är för mig helt oförståeligt. Visst skulle deras åsikter vara befogade om historien om gårdagen verkligen var så svartvit som den kan förefalla om man läser om den. Trots mitt idoga letande och läsande så står inte min version att hitta någonstans. Bortklippta är de sekvenser av filmupptagning som visar hur många, inte alla, maskerade motdemonstranter skakar kravallstaket, kastar smällare, glasflaskor och bengaliska eldar mot talarpodiet och mot polisen. Hur samma motdemonstranter när de blir tillsagda av polisen, som kritiseras för att de inte kommunicerade, antingen trotsar polisen eller istället för att med saklig dialog bemöta tillsägelser, börjar skrika åt och till poliser att de själva kan vara nazistsvin eftersom de skyddar Svenskarnas parti. Att de är dumma i huvudet och kan dra åt helvete.

Att vi alla uppfattar situationen olika står glasklart, men frågar du mig vad som hände igår så är mitt svar att hade polisen inte funnits på plats så hade medlemmar ur Svenskarnas parti kommit till allvarlig skada. Detta på grund av att de är av åsikter som av självklara skäl inte är allmänt accepterade och tro mig, jag tycker de åsikterna är avskyvärda. Som andra generationens invandrare är jag väl medveten om att Svenskarnas parti inte anser sitt Sverige vara mitt. Men, detta handlar om yttrandefrihet. Moodysson skriver också att han tror på samtal och öppenhet. Var det detta vi såg motdemonstranter visa prov på gentemot Svenskarnas parti?

Till skillnad från Lukas Moodysson såg jag oacceptabla handlingar från motdemonstranter som i sin tur ledde till agerande från polisens sida. Säkerligen fanns det de som försökte kommunicera fredligt med polisen, men hur missade han dem som slogs med sina röda flaggors stänger, kastade smällare och glasflaskor mot både polis och Svenskarnas parti, alla de som trots upprepade tillsägelser vägrade att backa eller kliva undan där polisen behövde lugna ner och komma fram? Frågan är inte om polisen kommunicerade, utan hur de bemöttes då de försökte göra detta. Även en demonstrant måste förstå att om man beter sig på ett sätt som inte är enligt lagen och som stör omgivningens rätt till säkerhet, så drabbas man av konsekvenser. Men jag stod också där, och jag förstår att om jag istället för att backa trotsar polisens order och envisas med att stå kvar mitt i oordningen så tar jag en risk.

Svenskarnas parti startade inte upploppen, inte heller polisen. Man kan inte ta lagen i egna händer för att man inte håller med om någon annans åsikter. Inte ens om de är omoraliska, oetiska eller rent av avskyvärda. Det talade om rätten att demonstrera under söndagen, både Schyman och Sjöstedt nämner detta. Är rätten att få yttra sin åsikt automatiskt sekundär? Och sist men inte minst, är det försvarbart att bete sig hur som helst för att man förespråkar mångfald och samhällelig rättvisa?