– Jag har ett underbart minne av när jag satt i terapisoffan en gång med en otroligt duktig terapeut. Vi pratade om gamla, jobbiga grejer. Så körde jag fast lite. Mitt i den lite avslappnade men tunga stämningen började terapeuten skämta med mig, han drog en massa nonsensskämt. Och mitt där jag hade kört fast började jag istället fnittra. Så blev det som att jag, tamejfan, under tjugo minuters tid gled elegant mellan fnitter, asgarv och gråt. Det var ett ögonblick där jag upplevde att jag verkligen kom någonvart. För mig blev den upplevelsen ett kroppsligt bevis för att humor och skratt verkligen kan göra att man lockar fram verkliga känslor. Jag jobbar som föreläsare och ser att det har präglat mig i att våga använda humor riktigt mycket i mer allvarliga sammanhang.

 

– Ett av mina tidigaste humorminnen är att jag är med min pappa på bio när jag är ungefär sex år och ser ”Helan och Halvan”. Det var en av de första filmerna jag såg och det var svartvitt. Min pappa skrattade så fruktansvärt mycket. Han var en lång, mager och rätt seriös herre, akademiker. Han skrattade så att glasögonen immade igen, och hela han liksom skakade. Min upplevelse var en blandning av stolthet, fascination och skam och det bär jag alltid med mig.

 

– När jag var liten hade vi en grannfru som de andra fruarna gärna umgicks med. När det var dambjudning satt vi på dynor på golvets stora persiska mattor och åt vid en utbredd duk. Den här grannfrun fick alltid bästa platsen, för utan henne blev festerna inte alls lika roliga. Jag minns hur hon hade stora tänder, med ett glapp emellan, som faktiskt fick henne att likna Jan Björklund. Alltid hade hon ett rappt ord över till var och en, hon var aldrig riktigt elak men kunde vara ganska fräck och säga saker som de fina damerna aldrig själva skulle ha gjort, men gärna skrattade åt. Allt detta hände naturligtvis när inga män var närvarande. Själv hade hon ett stort smittande skratt, som jag ännu minns med värme.

 

– Jag jobbade i staterna under fyra år. I början på 70-talet var jag i New York och såg Robin Williams köra stand-up på ”Catch a rising star”, det måste ha varit 1973 eller något sådant. Det var helt otroligt! När han gjorde tv fick han säkert hålla igen lite på sina galenskaper. Jag tror att han gick och körde stand-up för att få leva ut, att det kanske var hans ventil. Han var så jävla rolig, faktiskt fullständigt galen. Det är ett minne som har etsat sig fast i mitt huvud.

 

– En gång när jag var åtta år kom min pappa, som från början är från Indien, hem efter en konferensresa i USA. Han berättade att en amerikansk konferensdeltagare hade frågat var han kom från. ”Sweden” svarade min pappa glatt. Amerikanen tittade då skeptiskt på honom eftersom han associerade Sverige med blonda människor. Pappa noterade amerikanens skepsis och tillade: ”South of Sweden”. Då nickade amerikanen förstående. Jag tyckte detta var hejdlöst roligt och var nog även lite stolt över att jag förstod det roliga. Jag blev så förtjust i den här anekdoten att jag faktiskt använde den när jag tretton år senare gjorde min debut som komiker.

 

– Jag var ju barn på 90-talet. Jag skulle väldigt gärna vilja säga att en kvinnlig komiker präglade mig mest, men det fanns liksom ingen på den tiden. Alla filmer Jim Carrey var med i präglade mig enormt. Jag tycker att han är en fantastisk komiker. Han är så jävla, jävla skicklig och sjukt bra på att spela galningar med ett djup. För mig var Jim Carrey könlös på många sätt. Jag tänker specifikt på hans rollkaraktär The Riddler i ”Batman Forever”, jag var helt besatt av den filmen och härmade alla Jim Careys röster och repliker. Jag kommer aldrig kunna bli honom överhuvudtaget men jag gör mina tafatta försök. Jag är liksom 27 år och fick en riddler-kostym i julklapp förra året och har den i min garderob.

 

– Det första jag kommer att tänka på är första gången jag gjorde en egen större humorgrej. Jag tog på mig att sätta ihop studentspexet på min gymnasieskola utan att veta alls vad jag gjorde. Jag fick en vision om att jag kunde skriva manus, sätta ihop och repa in alltihop – så gjorde jag det. Jag sket i min student och la allt mitt krut på spexet istället. Vi fick göra två föreställningar för vi hade tusen elever. Jag minns känslan när publiken vällde in. Och jag minns att min gympalärare satt i trappan och skrattade så att hon föll omkull. Det var första gången jag kom på att ”ja, det här kan jag göra”, det var en otroligt häftig känsla. Rektorn hälsade inte på mig på tre år efter det där.

 

– När Nancy och Carina och programmet Daily Live kom i slutet på 80-talet var det något helt nytt. Jag trodde inte att tjejer kunde eller vågade ta sig friheten att vara så galna. Här hade man gått runt hela sitt liv och försökt skärpa sig och så står det två brudar i rutan och bara gör alla de där sjuka sakerna. De var helt underbara! En milstolpe i svensk humorhistoria.

 

– Jag minns speciellt en varietéföreställning som hette ”Jorden runt”. Kringlan Svensson, som är min kompis, skulle sitta och dricka alkohol under hela föreställningen. Det var som ett experiment och en del av showen. Redan i pausen var han riktigt berusad. Efter pausen började han välta möbler, lampor och allt möjligt. Det slutade med att Jesper Rönndahls föräldrar fick köra hem honom. Det jag lärde mig är att man nog ska ta det lite lugnt med alkohol.

 

– Humor är i princip det enda intresse jag har haft. Jag minns min barndoms Lindemän, jag fotograferade av tv:n när det var Magnus & Brasse på den, jag byggde upp fantasier om hur rolig ”Picassos äventyr” var utan att ha sett den, jag läste Gösta Bernhards memoarer och Kar de Mummas bästa sketcher och monologer, jag tiggde till mig samlingsboxar med Povel Ramel-lp – och då var jag inte ens fyllda tio. Drömmen om en paradisisk plats där folk bär peruk, pratar med fånig röst och sjunger kuplettexter bär jag med mig trettio år senare.

 

– Jag såg Bette Midler på TV när jag var liten, i en föreställning där hon iklädd full sjöjungfrudräkt och satt en hel föreställning i en rullstol, eller låg ned på scenen och sjöng och gjorde sin oerhört råa, roliga och snabbtänkta standup. Den friheten och respektlösheten präglade mig och även om man aldrig varken kan eller ska efterlikna någon, så är det nog henne jag blivit mest inspirerad av.

 

– 2009 fick jag ett mail med en rekommendation om att gå och se Klungans föreställning "Det är vi som är hemgiften". Jag hade inte sett något de gjort tidigare och kollade heller inte upp vad det var, utan tog tipset rakt av och köpte biljett till mig och de fyra andra som jag i den stunden satt och skrev ett manus ihop med. När jag satte mig i salongen minns jag att jag tänkte att jag inte visste vafan det var jag köpt biljett till. Från första scen var jag typ i chocktillstånd av briljansen och det är fortfarande det absolut roligaste jag har sett. Den upplevelsen är nog det som gjorde att jag tre år senare bildade en egen humorgrupp.

 

– Mitt första humorminne är från dagis. Jag är fyra och ett halvt år gammal och Sveriges statsminister Olof Palme har tragiskt avlidit ett par dagar tidigare. Fröknarna pratar med oss barn om det hemska som har hänt, när en dagiskompis tar tillfället i akt och drar ett skämt om mordet. Det var första gången jag upplevde ett "too soon"-skämt och min hjärna sprängdes lite grann.