Den politiska litteraturen har fått ett rejält uppsving, både som litteraturhistoriskt studieobjekt och som en allt vanligare samtidsyttring. Johan Svedjedal gav nyligen ut essäboken ”Ner med allt? Om 60- och 70-talets protestlitteratur”. Där gör han upp med myten om den politiserade litteraturens konstnärliga trångsynthet. Han visar att protestlitteraturen i sina bästa stunder kunde bidra till att förnya den svenska litteraturen.

Ebba Witt-Brattström gör något liknande i ”Stå i bredd”, som utkommer i januari. Hon läser om den på sin tid, bland litterära finsmakare, så ringaktade ”bekännelselitteraturen”, och liksom Svedjedal för hon fram genrens estetiska kvaliteter.

Många välkomnar att litteraturen återigen talar klarspråk om tillståndet i världen. Jenny Wrangborg och Göran Greider har diktat politiskt ett bra tag nu. I en öppen ”Vi-ton” har de samlat lyssnar- och läsarskaror. Och de får sällskap av allt fler.

Jag tänker på Athena Farrokhzads sommarprogram som var utformat som en långdikt med omkväden, en elegi över rasismen och fattigdomen i Sverige och världen. Hon förde fram ett anrikt Black power-budskap: Den som oavbrutet blir utsatt för våld, måste till slut försvara sig.

I Aftonbladet varnade Magnus Ringgren (4/8 ) för plakatdikter och anklagade poeten för att föra fram en ”trångsynt estetik”. Men ger han sig inte på fel person? En som läst Farrokhzads debutdiktsamling ”Vitsvit” vet att den rymmer höglitterär, estetiskt medveten poesi, så långt från bruksdiktande man kan komma. Griper tag om en lyssnarskara gör de ändå, alla som hört poeten läsa sina dikter på scen vet vad jag talar om.

Bruksdikter särskilt skrivna för att framföras vid offentliga manifestationer skrev däremot, med stor framgång, författaren Ingrid Sjöstrand (född 1922, bosatt i Ystad). Dikterna, som bland annat hämtades ur verken ”Det blåser en sol” och ”Hopp heter motstånd”, fungerade som ett kitt vid demonstrationer mot kärnkraft och vid fredsmarscher under 70- talet och ett tidigt 80-tal. Det är dessa dikter som Carina Agnesdotter har skrivit en avhandling om, vid Göteborgs universitet. Idén uppstod i en nyfikenhet på ”poesins användbarhet” och hur den fungerar i kollektiva sammanhang. Bruksdikter har hittills, i stort sett, levt sina liv vid sidan av litteraturhistorien. Däremot har Sjöstrands prosa, den så kallade Törnrosatrilogin, varit föremål för avhandling i Kristin Järvstads studie i kvinnliga utvecklingsromaner.

Det är intressant att läsa en avhandling som djupanalyserar till synes okonstlade dikter, och som dessutom använder begreppet ”bruksdikter” i positiv mening. Agnesdotter stödjer sina analyser på ”nyretorikern” Carolyn R Miller som bland annat har studerat språket i bloggar. Miller anser att den retorik vi använder när vi kommunicerar i vardagen säger oss något viktigt om vårt engagemang.

Sedan slutet av 1800-talet har dikter används i offentliga manifestationer och vid arbetarrörelsens interna möten. Men Sjöstrands dikter om att elda under sin vrede ligger långt ifrån en Leon Larssons ”Hatets sånger”. Syftet är inte att kriga, snarare att använda dikten till att samla skaror, upplysa om ”hotet” mot allt liv och övertyga om att förändring måste ske.

Agnesdotter försöker komma åt vilka retoriska medel Sjöstrand använder för att nå ut med sin poesi. Hon visar hur perspektivet förskjuts från ”poetens hjärta till maktens hjärtlöshet” i dikten ”poesin” ur samlingen ”Humlan vingad. Sångbok för brummare” från 1976: ”låt ordens getingar och bin/flyga/ kring utskottsledamotens hjässa/ Irritera!/Erodera!”

Förutom diktanalyserna finns en intressant samtidshistoria om gräsrotsrörelser. När Kvinnokamp för fred, som Ingrid Sjöstrand var med och startade 1979, arrangerade sin första demonstration mot kärnkraft deltog över hundratusen i hela landet. Kända författare, som exempelvis Kerstin Ekman, talade och Sjöstrands diktsamlingar blev populära.

I avhandlingen finns konkreta exempel på hur man skriver dikter som övertygar i kollektiva politiska sammanhang. Så den som är sugen på att skriva dikt om dagens politiskt heta ämnen har alltså en finfin manual här. Sjöstrand skapar en ”Vi-känsla”, bland annat genom att mana till självrannsakan: ”du tjänar faktiskt till maten / på att fullända apparaten / som en gång ska krossa dig”

Agnesdotters djupanalyser visar att det krävs både ”effektiv retorik” och konstnärligt egensinne för att få dikter att fungera och leva vidare i en rörelse.