Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per Gahrton: Civil olydnad fungerar ibland – men aldrig med våld

Per Gahrton tycker utbildningen av poliser borde vara en minst lika stor fråga i valrörelsen som utbildningen av barn och ungdomar.

Protester mot Rhodesia i Båstad 1968.Bild: Bert Olsson
Var Limhamnshändelserna ett tecken på att myten om Båstad -68 lever? Då stoppades en tennismatch mellan Sverige och det rasistiska Rhodesia av en grupp militanta demonstranter.
Det tolkades av många som bevis på att militanta protester fungerar bättre än fredliga folkrörelsedemonstrationer. Men det är en myt. Det skulle dröja drygt tio år innan apartheidregimen föll i Rhodesia, drygt tjugo år innan apartheiden försvann från hela södra Afrika.
Polisen lyste överlag med sin frånvaro och drog efter matchstoppet slutsatsen att tuffare metoder är effektivare. Också det är en myt, de militanta demonstrationerna har inte blivit färre utan fler.
De stora förlorarna i Båstad var vi som anordnade den största demonstrationen, SSU, CUF och FPU (i vars styrelse jag då satt). Vårt syfte var att skapa opinion, inte att stoppa matchen. Ändå blev vi antastade av rasister och hudflängda på ledarsidorna. Motreaktionen mot alla progressiva manifestationer blev stark i Skåne.
Dessvärre har både polisen och militanta demonstranter dragit ödesdigra slutsatser. Polisen tar allt oftare till militära metoder för att skydda offentliga evenemang. Militanta grupper tror att det går att förbättra världen genom att stoppa möten och tävlingar. Under åren som gått har det skett en upptrappning. Liksom i Båstad -68 är det de fredliga demonstranterna som kommer på mellanhand.
Ett exempel var demonstrationen mot ett EU-ministermöte i Malmö i april 2001. Då satte polisen in både hästar och hundar mot vad den trodde var ”svarta blocket”. I själva verket var det mest miljöpartister som blev inringade. Själv blev jag gripen. Det blev visserligen ett pr-fiasko för polisen eftersom EU-parlamentets talman framförde officiell protest mot detta flagranta brott mot min parlamentariska immunitet. Men Malmöpolisen varken förstod eller lärde sig något, dess reaktion var: ”Immunivadå”?
Våren 2009 var det militanta demonstranter som saboterade för oss fredliga, också i Malmö, vid en protest mot en tennismatch Sverige-Israel. En grupp nöjde sig inte med protest. Trots uppmaningar från mig och andra talare försökte de göra da capo på Båstad -68. Det misslyckades förstås eftersom polisen haft fyrtioett år på sig att lära sig hur man stoppar en stoppaktion.
Visst är civil olydnad ibland legitim och effektiv, men då ska den vara kemiskt fri från våld och utföras helt öppet, aldrig dold bakom masker. För det mesta är fredliga massprotester, som till exempel mot Irakkriget i mars 2003 eller häromdagen mot nazismen i Göteborg, det mest effektiva sättet att driva fram förändring, även om den massmediala uppmärksamheten kortsiktigt blir mindre än vid våldsamma konfrontationer. De som inte vill förstå detta riskerar att förstärka både folklig misstro mot antirasismen och negativa trender i poliskåren.
Ändå är och förblir polisens ansvar störst. Det är polisen som har både utbildning och samhällsuppdrag att aldrig låta sig provoceras. Ändå låter sig poliser på alla tjänstenivåer provoceras om och om igen. Därför borde utbildningen av poliser vara en minst lika stor fråga i valrörelsen som utbildningen av barn och ungdomar.
Gå till toppen