Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Gittan Jönsson vädrar ut patriarkatet på Galerie Leger

”Urscener”. Galerie Leger, t o m 17/9.

Gittan Jönsson, ”Exil”, 1994.
Dags att städa ut
Vandraren har hejdat sig vid klippkrönet för att blicka ut över ett dramatiskt landskap. Känns scenen igen? Originalet är målat av Caspar David Friedrich, och utgör romantikens själva sinnebild. Fast vänta nu. I Gittan Jönssons tappning är det en kvinnas silhuett som avtecknar sig mot vidderna. Runt midjan har hon knutit ett förkläde och i handen har hon en dammsugare. Anslaget är lika ödesmättat, fast känslan av det sublima vägrar infinna sig. Istället finner jag att jag granskar utsikten med kritisk blick – har det inte smugit sig in lite kletiga färgklickar bland dimstråken? Trots att det är ett förbaskat fint måleri, är det omöjligt att förlora sig i bilden. Så mycket oreda att städa upp.
Genom åren har dammsugerskan envisats med att dyka upp i Gittan Jönssons konst. Nitiskt har hon trängt sig in konsthistoriens finrum, och vädrat ut bland dess patriarkala klichéer. Med skärpa och humor har hon riktat blicken mot konstens ojämlika strukturer. Nu gör hon en välkommen återkomst på Galerie Leger, bland annat i form av en svit näpna statyetter. Likt ekon från hemmafruns och porslinsfigurinens tid, rymmer de en vass kritik mot sakernas tillstånd.
Fast Jönsson vidgar även blicken, även om städuppgifter inte saknas inom samtidskonsten. Ledigt slår hon an rytmen, med vindlande linjer och färgfält. Mitt i abstraktionen dröjer en dov, ibland oroväckande ton. Bäst blir det när hon, som i målningen Mah Jong, låter berättelsen ta plats. Vissa av dess bilder framstår som mer prövande, och får mig inte alltid fast. Likväl är det befogat att hon ibland låter dammsugerskan ta en paus från sitt krävande arbete, för att själv fortsätta vidare.
Gå till toppen