Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Nu är det väl evolution på gång?

På torsdag står Bob Hund på operans scen. Rockbandet, som förra året sålde alla sina instrument, ska dö på slutet. Innebär det att allt är över?

Solen sken över Oceanhamnen i Helsingborg. Bob Hund stod på en liten, hastigt hopsnickrad scen och spelade på sina instrument för allra sista gången.
– De kommer fortfarande att vara varma när ni tittar på dem sedan, sa sångaren Thomas Öberg, klädd i vita handskar och zorromask, i sin megafon.
Bandet som i slutet av 1990-talet gav ut ett album med titeln ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!” hade bestämt sig för att säga upp sin replokal och sälja alla sina instrument samt alla prylar som de hade samlat på sig genom åren.
För att göra detta hade man bjudit in till en endagsfestival i juli 2013. Förutom instrumenten sålde man Bob Hund-öl, Bob Hund-korv, och erbjöd besökarna att göra Bob Hund-tatueringar. Dessutom ordnade man turer med Öresundsbussarna. Där, i pianobaren, spelade Christopher Dominique loungeversioner av bandets låtar medan fansen satt med avsågade vägkoner och sjöng med.
De bortauktionerade instrumenten inbringade 163 000 kronor.
Var det slut nu?
Nej, avskedet var bara till instrumenten. För bandet var det en nystart. Redan några veckor in på hösten gav Bob Hund två konserter på Far i hatten i Folkets park i Malmö, med instrument inlånade från kollegorna i The Ark.
Och nu har de fått låna en hel symfoniorkester.
– Det är spännande att sammanföra osannolika grejer med en symfoniorkester. Hade man tagit typ Laleh – det hade man kunnat gissa. Eller Salem Al Fakir. Men man hade aldrig kunnat gissa sig till Bob Hund på Malmöoperan. Jag tror dock att det här bandet är mer lämpade för det än någon annan artist, säger musikproducenten Christopher Dominique när vi ses i Tambourines studio, där Bob Hund har spelat in nästan alla sina skivor.
Idén kläcktes av medlemmarna i Bob Hund för ungefär ett år sedan. Men det var Christopher Dominique som lyckades sälja in den till operan, där han sedan många år tillbaka håller lunchkonsert i restaurangen varje fredag.
Det är också han som har fått i uppdrag att arrangera musiken. När vi träffas, ett par veckor innan föreställningen, har han precis skickat de sista stämmorna till operans notbibliotek.
När Bob Hund intar operascenen på torsdag kommer det inte att bli en traditionell rockopera där bandet står för sig och symfoniorkestern bara utgör ett ”smetigt stråkackompanjemang”, berättar Christopher Dominique. Istället ska bandet och orkestern integreras och gå upp i varandra. Det innebär att bandets trummis ska sitta med slagverkarna och gitarristerna och basisten i stråksektionen.
– Ofta när man gör sådana här crossover-projekt så blir det bara covers på gamla låtar fast med ett större band. Så är det inte här. Vi vill skapa något helt nytt, säger han.
Liksom för tusentals andra tonåringar i mitten av 1990-talet var Bob Hund Christopher Dominiques idoler. Första gången han såg dem live var på Uffes källare i uppväxtstaden Växjö, en lokal där man ”med lite god vilja” kunde få in hundra personer.
– Jag gick musikgymnasiet och hade lärt mig att musik skulle låta på ett visst sätt. Därför blev jag både provocerad och glad när jag såg dem. Det jag hörde var liksom bortom mitt förstånd.
Bob Hund bildades 1991 av helsingborgarna Thomas Öberg och Jonas Jonasson samt stockholmaren Mats Hellquist. Men det var först 1993, då tre nya medlemmar hade tillkommit, som de fick skivkontrakt. Nikolaj Steenstrup på proggskivbolaget Silence i Värmland såg gruppen uppträda på Hultsfredsfestivalen det året.
– Några skånska vänner hade tipsat oss om dem precis innan festivalen. Vi såg konserten och blev alldeles lyckliga. Det liknade inget annat jag hade sett. De gav verkligen järnet och hade en sådan energi på scen, säger han.
Nikolaj Steenstrup bestämde sig för att erbjuda kontrakt. Men han kunde inte hitta bandet på backstageområdet. Till slut lyckades han lokalisera dem på campingområdet och ett visitkort kunde räckas över.
Med sina på samma gång naivistiska och gravallvarliga texter och sina skramliga melodier blev Bob Hund en av Sveriges största och mest egensinniga rockgrupper under andra halvan av 1990-talet. ”Sveriges bästa liveband” var ett stående epitet, mycket tack vare sångaren och frontfiguren Thomas Öbergs energiska och plastiska kroppsspråk. En gång hoppade han rakt upp i luften på scen och bröt foten i fallet.
På 2000-talet var det länge ganska tyst om Bob Hund. Då försökte de lansera sig på engelska under namnet Bergman Rock. Det gick sådär.
– Det dröjde för länge med lanseringen av första skivan. Thomas började använda sin mask. De blev lite coolare på scen. Det var inte samma ungdomliga vildhet som ångade fram, säger Nikolaj Steenstrup, vars samarbete med Bob Hund upphörde efter den andra Bergman Rock-skivan 2005.
– Då hade branschen börjat krisa rejält och vi hade inte råd att ge ut mer ny musik.
2009 släppte Bob Hund singeln ”Fantastiskt”. Den gjordes i ett enda exemplar, en vinylskiva med en skivspelare som omslag, signerad Martin Kann, bandets husformgivare som har varit med sedan start och brukar kallas för ”den sjunde medlemmen”. Det är han som har ritat den rökande hunden, bandets klassiska logotyp – en telefonkladd under ett samtal med Thomas Öberg.
Han har tidigare gjort många kreativa omslag; ett prydde han med en post it-lapp där det stod: ”Jag har ingen omslagsidé. Sorry/Martin.”
”Fantastiskt” var en kommentar på en bransch i förändring.
– Okej, ska vi ge ut en singel? Vad kan man tjäna mest pengar på? Att släppa den på Spotify, eller sälja den i ett ex på Ebay? Det var en chansning. Den hade kunnat gå för tre spänn, säger Martin Kann.
Numera håller Bob Hund på med saker som skiljer sig ganska mycket från när de spelade in album och turnerade. De gamla strukturerna är borta. Det gäller att hitta nya vägar.
När jag når Thomas Öberg på telefon är han tillsammans med resten av bandet i Svenska grammofonstudions lokaler i Göteborg. Där har de fått låna instrument för att kunna spela in ny musik. Bland annat till stumfilmen ”Mannen med filmkameran”, som de ska ackompanjera under en visning i Stockholm om några veckor.
Kanske blir det också ett nytt Bob Hund-album. Det vet han inte riktigt.
– Man kan säga att det här är ett band som har kört av E 4:an och är inne i skogen och irrar runt, säger Thomas Öberg.
Bob Hunds irrfärder i tillvaron dokumenteras i filmen ”Billiga lösningar till varje pris” som började spelas in i samband med festivalen i Helsingborg förra sommaren. Det är Martin Kann som är regissör för filmen som så småningom ska få premiär på Moderna museet i Malmö.
– Det är ett sätt för oss att se vad som händer med bandet när vi har försatt oss i det här tillståndet, säger Thomas Öberg.
I vintras var Bob Hund i Skövde, där de fick låna instrument och replokal av ett tonårigt oetablerat band, för vars kompisar de sedan spelade på kvällen. I framtiden kan Thomas Öberg tänka sig att vädja till allmänheten för att få låna instrument på olika orter.
– Det är ett sätt att frambringa nybörjartur livet ut, säger han.
Saknar du tiden när ni åkte runt på festivaler och spelade inför tiotusentals människor?
– Vi spelade på Malmöfestivalen för två år sedan. Det kommer fortfarande mycket folk om man ställer sig på en stor scen. Eller, det är jag i och för sig inte riktigt säker på, säger han och fortsätter:
– Är det att vara ett rockband? Eller är det så man förväntar sig att ett rockband ska vara? Det är det vi inte riktigt har fått kläm på. För vår del har det alltid varit bra att få kämpa. När vi skulle åka till den här studion i Göteborg så fick vi skramla ihop till spårvagnsbiljetten. Det skapar en form av spänning som är minst lika intressant som att rulla in i huvudstaden och veta att man ska ha tiotusen i publiken och köra ”Tralala lilla molntuss” som första extranummer. Så nej, jag saknar inte det, för att svara på din fråga.
Samtidigt som musikbranschen har förändrats i grunden sedan Bob Hund debuterade har medlemmarna också blivit äldre. Thomas Öberg säger att de har ”noll procent babyfett kvar i ansiktet”.
– Ett band som har hållit på i tjugo år brottas med samma problem som en människa som sätter sina normer i tonåren. I popkulturen glorifieras ungdomen in absurdum. Det finns något tragikomiskt över ett rockband som bara blir äldre och äldre.
Hur hanterar ni det?
– Operan är ju en kliché på det egentligen. Ett åldrande band som desperat söker kulturbekräftelse. Det räcker inte att lira inför tvåhundra personer som dricker öl. Man vill uppskattas av någon som vet hur man skriver fagottstämmor, liksom.
– Det är en form av kritik och ifrågasättande av vad vi sysslar med.
Bob Hund ska inte bara integreras med symfoniorkestern. De ska ta över hela operahuset, ”suga upp all plats som finns, varenda stol”, med Thomas Öbergs ord.
Förutom biljetter till själva konserten har man sålt åttio kuvert som inkluderar en Bob Hund-signerad middag.
Åsa Hansen, arrangemangschef på Malmö opera, är ganska förtegen om detaljerna, men säger att det blir en sexrättersmiddag och att man har bryggt ett speciellt Bob Hund-öl kvällen till ära. Till kaffet – bryggt på bönor utvalda av bandet – ska det bjudas på Bob Hund-dammsugare. Det kommer att finnas en Bob Hund-supermarket, med korgar och kundvagnar, där det bland annat ska säljas Bob Hund-lakritspipor. Och någonstans kommer Christopher Dominique att sitta och spela easylistening-versioner av bandets låtar.
Detta allkonstverk, där publiken blir en viktig del, ska dokumenteras i filmen ”Billiga lösningar till varje pris”. Pressmaterialet berättar att Bob Hund kommer att dö på slutet. Precis som när de sålde sina instrument är det nog många som uppfattar detta som ett tack och adjö, eller åtminstone kulmen på någonting.
Thomas Öberg har inga svar att ge. Men desto fler frågor: Vad är ett rockband? Vad är en operaföreställning? Vad är verklighet och vad är fiktion?
Just nu, säger han, håller Bob Hund på att knyckla ihop sin logotyp, den rökande jycken som Martin Kann ritade under det där telefonsamtalet för drygt tjugo år sedan. De kastar den i väggen, trampar på den. Kommer den att hålla?
– Vi håller på att ta reda på om det finns ett slut. Men under tiden försöker vi göra musik, säger Thomas Öberg.

Bob Hund

Bob Hund gav ut sin första ep 1993. Det stora genombrottet kom med ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!” 1998.
Bandet består av: Thomas Öberg (sång), Jonas Jonasson (synth), Conny Nimmersjö (gitarr), Mats Andersson (trummor), Mats Hellquist (bas) och John Essing (gitarr). Martin Kann, bandets formgivare, brukar räknas som en sjunde medlem.
Torsdag 4 september intar Bob Hund Malmö opera för en kväll. Biljetterna är slut sedan länge. Musiken är arrangerad av Christopher Dominique. Två av arrangemangen har gjorts av Martin Gjerstad.
Gå till toppen