Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vi, de andra

Antologin ”Rasismen i Sverige” är full av viktiga och välskrivna texter. Men förmodligen tilltalar den främst dem som redan är antirasister, skriver Cathrine Sandnes.

”Rasismen i Sverige.

Author: Lawen Mohtadi och Devrim Mavi (red). Publisher: Nyckeltexter 2010-2014”. Natur & Kultur.. PublishYear: 2014.
Medan jag läser ”Rasismen i Sverige”, en antologi med 33 nyckeltexter skrivna de senaste fyra åren, rapporterar nyhetssajterna om en demonstration i Malmö som har spårat ur helt. Där antirasister har ridits ned av polishästar, fem människor har skadats allvarligt och polisen har avslöjats med att ljuga. Samtidigt samlas femtusen människor i Oslo till en fredlig demonstration mot IS, mot radikaliseringen som äger rum också här hos oss. Dagens hjältinna är en 19-årig muslimsk tjej som håller en gnistrande appell mot extremismen. Senare på dagen klagar en tidningskommentator över att det var så få muslimer som mötte upp. Under kvällen svämmar Facebook över av bilder som försöker motbevisa påståendet.
I sak är det lika lätt att stödja de antirasistiska demonstranterna i Malmö som IS-motståndarna i Oslo. Samtidigt är det något i den norska markeringen som är mer ambivalent, närmare bestämt den eviga, underliggande premissen att muslimer måste träda fram och ta avstånd från terrorismen. Som om det inte vore uppenbart att det överväldigande flertalet av norska muslimers hållning till IS är precis densamma som alla andra norrmäns. Det är en retorisk cirkel som är svår att ta sig ur. Genom att markera att de är som vi, genom att det känns nödvändigt att understryka det självklara, blir det också tydligt att det finns ett avstånd mellan oss.
Detta gap mellan ”vi” och ”dem”, det outtalade och för majoriteten osynliga tomrummet, ligger som en undertext i många av antologins texter. En rad artiklar har vittnesbördens form, de tar utgångspunkt i ett ”jag” som vittnar om upplevelsen att vara ”det andra”, som känner sig hotat, utsatt eller misstänkliggjort för att det är mörkt. Och trots skillnaderna i ålder, kön och bakgrund är de påfallande samstämmiga: Detta är människor som upplever ett gap mellan att vara svensk och den kropp de har fötts med. Som är svenska nog att ta för givet att de lever i ett land där människor har samma möjligheter, behandlas med respekt och bedöms utifrån vad de gör – tills de upplever att det självklara inte nödvändigtvis gäller för dem.
Vilken bild av Sverige tecknar de 33 röster som är samlade i antologin? Det första som slår en är att Sverige har en imponerande mångfald i offentligheten. Med medverkande som heter Johannes Anyuru, Rakel Chukri, Athena Farrokhzad, Jonas Hassen Khemiri, Alexandra Pascalidou, Jason Diakité, Isobel Hadley-Kamptz, Negra Efendic, för att nämna några, framstår ”Ola Larsmo” plötsligt som ett exotiskt namn.
I Norge har man, så länge jag kan minnas, efterlyst ”den stora invandrarromanen”. Sverige, verkar det som, har redan en rad lysande, litterära röster från den del av det nya Sverige som är okänt för majoritetsbefolkningen. Denna blick från insidan, när bilar exploderar i Husby, ungar tecknar hakkors på ditt skåp i Huskvarna, och en svensk stoppas på tågstationen i Stockholm – för att han har mörk hud – och placeras i piketbussen under tjugo minuter för att polisen ska försäkra sig om att han är den ekonomistudent (och blivande författare) han säger att han är, och inte den kriminelle de tycker att han ser ut som, är svåra att avfärda när de kommer, som här, samlade och med så pass olika avsändare.
Samtidigt insisterar texterna, både de personliga berättelserna och de mer analytiskt orienterade, på att lyfta blicken från det personliga till det politiska. Från det individuella till ett samhälle där människor med utländskt klingande namn har betydligt svårare att få jobb såväl som bostad. Och, inte minst, från de förskönande orden till en verklighet där rasismen känns igen som det den är – inte som ”invandringsmotstånd”, ”intolerans” eller ”islamkritik”, men som Jason Diakité säger, efter att ha påpekat att han inte är någon främling: ”Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet, den är och förblir rasism.”
Det andra som slår en i läsningen av boken, är hur mycket rasistiskt motiverat våld som har ägt rum i Sverige över tid. Att nynazismen uppenbart har haft en mycket större grogrund än i Norge, som var ockuperat under kriget. För en norrman ses hakkorset som ett hot mot alla. I Sverige, kan man få intryck av, upplevs det primärt som ett hot mot minoriteten. Samtidigt är det kanske denna historia av politiskt motiverat våld och rasistiska mord som gjorde det lättare för svenskarna att omedelbart se Utøya som ”politisk terror”, medan norrmän fortsatt värjer sig för en sådan beskrivning. Eller kanske är det så enkelt att det alltid är lättare att se ondska hos grannen än hos sig själv.
Det tredje som slår en i läsningen av ”Rasismen i Sverige” är att landet uppenbart har haft många politiker som har varit plågsamt korkade eller direkt vidriga. Sistnämnda kategori representeras väl av olika röster från Sverigedemokraterna. Den förstnämnda representeras särskilt av den tidigare ministern Birgit Friggebo. Gellert Tamas skildring av hennes försök att lugna en orolig befolkning med att ”sjunga en sång”, närmare bestämt ”We shall overcome”, är ett förkrossande porträtt av en politikerkast som tror att tillvaron är en vandrande tebjudning. Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask är en suverän avklädning av en politisk retorik så tom att man knappt vet om man ska skratta eller gråta.
”Rasismen i Sverige” består av sex delar: SD i riksdagen, Utøya, Reva, Rasstereotyper, Antiziganismen och Protesterna. I motsats till vad man kanske skulle tro, är det en bok som paradoxalt nog är upplyftande att läsa. Först och främst eftersom den har så många texter av ovanligt hög nivå, att de tillsammans utgör en flerstämmig men samtidigt samstämmig kör som kräver handling, kunskapssökande, motstånd. Det är en antologi som utstrålar kraft och vilja.
Samtidigt sitter jag åter och funderar på hur världen ser ut från den andra sidan. Inte från Birgit Friggebos och Beatrice Asks sida, den går att känna igen från motsvarande skikt i olika länder. Men är det möjligt att tänka sig en logik hos de som försvarar Reva? Om vi tar utgår ifrån att de som har fattat beslutet varken är galna eller onda, utan politiskt oense med oss, är det möjligt att förstå varför det upplevs som nödvändigt att införa en sådan ordning? Är det givet att alla som inte hetsar upp sig över Stina Wirséns Lilla Hjärtat är rasister? Och finns det en punkt där avståndstagandet från SD tippar över från legitim politisk kamp till att bli lika föraktfullt gentemot dem, som de är mot andra?
”Rasismen i Sverige” är en väl redigerad antologi, med välskrivna, intressanta och viktiga texter som talar med och fyller i varandra. Samtidigt upplever jag det också som en bok som sätter tydliga gränser mellan innanför och utanför. Det är kanske också bokens intention – att sätta ned foten, att insistera på att inte anses som outhärdligt politiskt korrekt eller omodern när man håller fast vid att vardagsrasism är lika oacceptabel som strukturell eller extremistisk rasism. Så kan man påpeka att detta dessvärre är en bok som först och främst appellerar till oss som redan är innanför, till oss som delar många av synsätten och ståndpunkterna hos bokens många skribenter. Och till dem som önskat sig en bok med en annan ståndpunkt och större oenighet kan man alltid svara med Walter Benjamins fina ord om att man inte skriver för dem som inte håller med. Man skriver för att de som håller med ska veta att de inte är ensamma.
Gå till toppen