Åsikter

Läsartext: När jag tog upp rasism och homofobi inom polisen drabbades jag av repressalier

Sydsvenskans opinionsundersökning (Malmösidorna 31/8) visar att fler än var fjärde tillfrågad Malmöbo uppfattar att Malmöpolisen inte behandlar alla lika. Det förvånar mig inte.
Jeanette Larsson, som har jobbat inom polisen i 24 år, är inte förvånad över att många känner att polisen behandlar folk olika. Hon skriver att ”en trappa måste städas uppifrån” och tycker att höga chefer inom polisen har sänt ut fel signaler i organisationen med sina dåliga värderingar.Bild: FREDRIK SANDBERG / TT
Utbildningen där Skånepolisen använde rasistiska namn och ”apejävelinspelningen” under Rosengårdskravallerna är välkända. Det är riktigt, som Ulf Sempert påpekar i intervjun om opinionsundersökningen, att rasismen under utbildningen inte bör ligga Malmöpolisen till last eftersom det hände på länskriminalen. Men när det gäller ”apejävel-fallet” dömdes Ulf Sempert i Statens ansvarsnämnd och fick en varning. Trots det fick Malmöpolisen behålla sin polismästare, samtidigt som de poliser som suttit i bussen straffades hårt och fråntogs sina arbetsuppgifter.
Är det att behandla alla lika?
Borde inte kraven på den högste ledaren, förebilden, ställas hårdare? Hur kan man förvänta sig att personalen ska vara bättre än sin högste ledare? Vilka signaler sänds till poliskåren? I en sund polisorganisation torde en tydlig ledare gå ut och beklaga det inträffade, själv ta på sig ansvaret utifrån sin ledarroll och påbörja ett internt arbete där frågor om mänskliga rättigheter, homofobi och rasism står högst på dagordningen. Varför gjordes inte det?
Jag har vid flera liknande tillfällen varit visselblåsare när det gäller likabehandling inom polisen. Vid ett tillfälle uttalade en polisinspektör inom Malmöpolisen att ”homosexuella är som en cancersvulst på samhället”. I min roll som hatbrottsutbildare blev jag tvungen att anmäla händelsen till ledningen. Polismannen hävdade att han citerat pastor Åke Green och därmed var händelsen utagerad. Han fick sitta kvar på sin tjänst.
Ledningen förväntade sig sedan att homosexuella skulle känna förtroende för polisen även om man var en ”cancersvulst” som var brottsutsatt. Är detta att behandla alla lika? Efter denna händelse utsattes jag för repressalier. Den viktiga och mycket uppskattade hatbrottsutbildningen ”lades på is” och homofoberna i polishuset skålade förmodligen i champagne.
Hatbrottsarbetet står inte högt på agendan hos Malmöpolisen. Utåt hävdas att man har en hatbrottsgrupp. ”Gruppen” består av en förundersökningsledare som inte har hatbrotten som huvuduppgift. Någon utbildning att tala om genomförs inte och de utredare som arbetar med frågorna är utspridda på olika enheter och har även andra arbetsuppgifter. Låg prioritering, alltså. Hatbrottsarbetet går hand i hand med arbetet mot rasism och homofobi inom kåren, menar jag.
Ulf Sempert gick i Regnbågsparaden i år, vilket glädjer mig. Men inte en enda homosexuell polisanställd gick under polisens fana. Varför finns det inga stolta gaypoliser inom Malmöpolisen som vill gå i paraden med sin högste ledare?
Efter 24 år inom polisen kunde jag till sist inte stå bakom de värderingar och den människosyn som rådde. Min yrkesstolthet hade naggats i kanten. Jag kände rädslan från höga chefer kring medias uppvaktning av mig och mitt tydliga ställningstagande i frågorna. Jag utsattes för repressalier för att jag skulle stänga min stora käft, men fick samtidigt flera utmärkelser för att jag vågade lyfta de känsliga frågorna och kritisera höga ledare inom polisen. Jag sa upp mig i början av året och arbetar nu som föreläsare och utbildare, även inom polismyndigheter.
Polisorganisationen kommer att genomgå stora förändringar från den 1 januari 2015 då polisen blir en myndighet, istället för 21 olika. En av de stora vinsterna med detta är kanske att man – äntligen – kan bli av med höga chefer med dåliga värderingar. För visst är det väl så att en trappa måste städas uppifrån?
Jeanette Larsson
Replik från Ulf Sempert kommer imorgon.
Gå till toppen