Lotta Lundbergs ”Timme noll” är en bok som tar sig in i läsaren och sprider sina komplikationer, som om de reagerade vid kontakt med den läsandes egna erfarenheter. Så arbetar starka romaner.

Timme noll syftar på andra världskrigets slut, på det öde land som öppnade sig mitt i Europa efter freden. Det är ett tredelat drama om ”att stå i sin egen ruin”, och försöka överleva med värdighet när man förlorat livet som det såg ut.

Den tyska författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur det sönderbombade Berlin till ett kloster försommaren 1945.

Hedwig behöver skriva, men mest våga tänka på vad hon egentligen har gjort. Hon har lämnat sin halvjudiska dotter ifrån sig, och nu är dottern försvunnen. Som miljoner andra. För inte skickas väl en ensam fjortonåring till Auschwitz? Men var hon verkligen så naiv, borde hon inte ha förstått vad som skedde?

43 år senare vägrar barnet Isa att spela med i vuxencharaden om den lyckliga familjen, sticker hål på dockor och illusioner med en sax, och hamnar hos ”Psykot”. Det kan vara hennes smala lycka.

Och 2004 ger terapeuten Ingrid upp sitt yrke för att vårda sin sjuka man, prästen Karl Erik. Men skakningarna genom hans kropp tycks inte bara vara parkinson. Här rister konstnärsdrömmar och åtrå genom åldringen som talar så vackert till människorna under gudstjänster, men inte till henne. För vad och vem ska hon offra sig nu?

De tre huvudpersonerna skulle kunna illustrera hur smärtan vandrar genom generationer. Varje krets består av döttrar och mödrar, med såriga relationer till varandra, och med fäder och makar lite mer på avstånd. Men de är tidsmässigt förskjutna i förhållande till varandra, så att de snarare blir varandras syskon. Det ger en stark kollektiv känsla av delade upplevelser i skilda tider.

Här finns ett grundtrauma sorgfälligt inlindat med all den litterära finess Lundberg med lätt hand använder. Man behöver inte känna till att det är Svenska Dagbladets mångåriga stjärnskribent, utrikeskorrespondenten Cordelia Edvardson och hennes öde som är botten i romanen. Edvardsson överlevde Auschwitz och Theresienstadt och kom till Sverige 1945. Hennes självbiografi ”Bränt barn söker sig till elden” gav en bild av vad det kan innebära att vara oönskad av ett helt samhälle, att tvingas inse att man är ämnad att dö. Hur lever man med det, efteråt? Och hur lever en mor som gjort det mest förbjudna?

Lotta Lundberg låter den unga Isa i det svenska 80-talet hitta sitt förlorade hopp i en röst hon hör på radion. Det är, förstår man, Cordelia Edvardsson som talar på bruten svenska, och med sin kraftfulla stämma förmedlar en livshållning i sin rapportering. Vi måste laga världen!

Hon blir som en offentlig mor, en samhällsmoder skulle kanske Ellen Key ha kallat det, och jag läser detta litterära hedersporträtt som en motsvarighet till de klassiska myterna, som också finns med här.

Där är Demeter som förlorar sin dotter Persefone till Hades, och söker henne vida kring. Persefone, som alltid måste återvända till underjorden och döden, men återuppstår som en kort svensk sommar, som ljus och försoning, innan mörkret återvänder.

På så vis är ”Timme noll” en raffinerad psykologisk roman om den största skulden av alla. Att tvingas leva med sig själv och det man har gjort. Hedwig visste vilka riskerna var, men hon ville skriva på sitt livsverk, hon ville inte bli nerdragen av barnets judiskhet. Hon räddade sig själv. Men barnet återvände från underjorden som ett vittne. Det finns inget utrymme för självbedrägeri.

Det är en sträng roman Lundberg skrivit, något så out of fashion som en allvarlig och moraliskt utmanande bladvändare. Samtidigt blir den en kommentar till nuets Sverige där gamla lögner om att ”vi” inte visste vad Förintelsen innebar plötsligt aktualiseras på nytt.

Men allt handlar om att inte vilja veta. Eller som abbedissan Demetria (notera hennes namn) säger: