Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fågeln som inte fanns

Mentalsjukhuset – en öppen famn eller ett fängelse? Sara Stridsberg har presterat en lysande roman på det temat, skriver Amanda Svensson.

Beckomberga – ode till min familj.

Author: Sara Stridsberg. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Svensk psykiatrihistoria sammanfattas kanske bäst i den slitna sentensen att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det går att argumentera för att försyndelser som tvångsomhändertaganden, lobotomeringar, ja till och med tvångssteriliseringarna begicks, om inte med den enskilda individens, så i alla fall samhällets bästa för ögonen. Går det att på samma gång fria och fälla? De stora mentalsjukhusen var platser där oförsvarliga brott begicks, men också platser där många faktiskt fick ett hem och något liknande en familj. Kanske är det den icke-konventionella familjebildningen undertiteln i Sara Stridsbergs nya roman ”Beckomberga: Ode till min familj” syftar på. Här nyanseras bilden av Sveriges största mentalsjukhus, en plats som var på en gång fängelse och frizon.
År 1950 var 33 000 personer intagna på de stora svenska mentalsjukhusen – Umedalen i Umeå, Konradsberg i Stockholm, Sankta Maria i Helsingborg, för att nämna några. Störst av dem var Beckomberga i Stockholm, som under sina glansdagar i mitten av seklet hade plats för tvåtusen patienter. Sara Stridsberg skriver: ”Arkitekt Carl E Westman är den som skapar det som en gång ska bli ett av Europas största mentalsjukhus. På hans stora ritbord på Medicinalstyrelsen expanderar skisserna av en liten stad utanför huvudstaden som ska rymma allt för en underlig människa. /… / Han har beslutat sig för att fasaden på Beckomberga ska vara roströd, en matt nyans av rött som ser ut som levrat blod eller det svaga ljuset vid solnedgången, och att den ska ligga så att den alltid är solbelyst.”
Med sol och sanitet skulle det sjuka bli friskt, eller i alla fall skyddas från samhället och vice versa. Genom åren kom flera namnkunniga personer att passera Beckomberga: Nelly Sachs, Jussi Björling, konstnären Sigrid Hjérten som där avled till följd av en lobotomi.
”Beckomberga: Ode till min familj” är en kulturhistorisk skiss över Beckomberga sjukhus uppgång och fall, centrerad kring de sista ”storhetsåren” i slutet av 1980-talet. Det är en episodisk berättelse som Stridsberg skriver fram från den punkt i nutiden där berättarjaget Jackie befinner sig.
Hon är nu vuxen, med ett eget barn, men hennes uppväxt gör sig påmind genom telefonsamtal med hennes pappa, Jim, som i väntan på det ofrånkomliga – att han ska ta sitt eget liv – lever i den spanska kuststaden Cariño. Stridsberg gör ett av sina starkaste personporträtt i Jim, som mitt i alkoholism och kronisk depressivitet framstår som den kanske friskaste karaktären i romanen, alltid med ryggen rak och – paradoxalt nog – med livet i sina egna händer. Jimmie Darling, som han kallades på sjukhuset, är dock ingen mönsterpappa. Han är närmast patologiskt ärlig, säger att han inte vet om han någonsin har älskat sin dotter och talar öppet och osentimentalt om sitt planerade självmord.
Största delen av romanen utspelar sig i Jackies minnen av året 1986, då Jim är intagen på Beckomberga efter ett självmordsförsök. Den då trettonåriga Jackie dras sakta men säkert in i sjukhusvärlden, som hos Stridsberg får ett nästan magiskt skimmer vars suggestiva dragningskraft på Jackie är lika obehaglig som övertygande. ”Jag är den enda som är fri att gå och allt jag vill är att stanna kvar”, säger Jackie, men har på sätt och vis fel om sin ensamhet. Längtan efter att mot konventionerna förbrödra sig med de skeva existenserna på sjukhuset delar hon med läkaren Edvard Winterson, som också han tycks bergtagen av Beckomberga.
I doktor Wintersons gestalt förkroppsligas en av de bärande frågorna i romanen: Var går gränsen mellan sjuk och frisk? Är inte alla på samma gång både och, sjukdomen så att säga bara en fråga om hur proportionerna däremellan ser ut? Doktor Winterson löser själv upp gränserna mellan läkare och patient, mellan frisk och sjuk, dag och natt. Sina favoritpatienter, ”Wintersons leksaker”, tar han med sig på nattliga fester i en lägenhet vid Lill-Jansplan. Med den spröda Sabina har han av allt att döma en kärleksrelation.
Stridsbergs Beckomberga är en besjälad plats, där fåglar flyger genom korridorerna och träden skapar både ljus och skugga. Som ofta hos Stridsberg präglas romanen av en dov, apokalyptisk stämning, ett hot om undergång men också en möjlighet till frälsning och försoning. Hennes karaktärer lever på en existentiell knivsegg, ett limbotillstånd som möjliggörs av Beckombergas slutna rum. ”Men det blir alltid krångel med änglar på sjukhus”, säger patienten Sabina apropå de takmålningar som Sigrid Hjérten målade på Beckomberga innan hon dog. ”Det får inte vara vackrare på sjukhuset än utanför.”
Ja, varför skulle man då vilja ta sig därifrån? En liknande tankegång låg till grund för att mentalsjukhusens säregna miljö, inte olik sanatoriemiljön, sakta klingade ut tills den slutgiltigt försvann i och med psykiatrireformen 1995. De psykiskt sjuka skulle nu ut i samhället för att öka chanserna för rehabilitering. Också detta ett uttryck för välvilja, också detta en idé med baksidor. I Stridsbergs roman illustreras denna övergång med berättelsen om Olof, som i romanen får rollen som Beckombergas sista patient. Han har levt i princip hela sitt liv på Beckomberga, och fruktar livet utanför institutionen. I samtal med sin läkare berättar han vad som skrämmer honom mest: ”Att de inte ska tycka om mig där ute”.
Efter att länge ha stått övergivet byggs det nu lägenheter i de gamla sjukhusbyggnaderna, som marknadsförs som ”idylliska Beckomberga”. Det kan tyckas hånfullt men är det kanske inte. Också Beckomberga var ett hem, för många som likt Olof inte trodde sig kunna hitta ett någon annanstans, som inte släpptes in i något av de sällskapsrum som livet utanför murarna erbjöd. Det Beckomberga som framträder i Stridsbergs roman är större än sig självt: det symboliserar den allmänmänskliga drömmen om en öppen famn i form av en sluten gemenskap, en förlängning av den längtan efter sammanhang som driver oss att bilda familj eller uppgå i andra former av kollektiv: på arbetsplatser, i föreningar, församlingar, politiska rörelser. Draget till sin spets är det ett uttryck för den inte ovanliga drömmen om att bli befriad från friheten, längtan efter undkommande genom underkastelse. Något sådant undkommande finns dock inte: När Stridsbergs lysande roman går mot sitt slut gör Jackie upp med de frihetens havsfåglar, med ”lukt av hav och död”, som i hennes minnen flyger genom sjukhuskorridoren. Det kan helt enkelt inte ha varit så.
Gå till toppen