Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Mörkret i Heideggers svarta häften

Västvärldens kanske viktigaste filosof under 1900-talet, men också nationalsocialist. Martin Heidegger har åter hamnat i rampljuset efter att hans dagböcker från 30-talet publicerats. Anna-Karin Selberg har läst dem.

Fem dagar efter Martin Heideggers dödsdag, i maj 1976, publicerade Der Spiegel en tio år gammal intervju med honom (han gav den bara på villkor av att den publicerades efter hans död). I intervjun berättade han om sitt förhållande till nationalsocialismen.
Heideggers politiska förflutna var allmänt känt – han blev medlem i nazistpartiet 1933, tackade ja till det politiskt tillsatta rektoratet i Freiburg samma år och blev sedan avstängd från sin undervisning efter kriget av en denazifieringskommitté. Men han uttalade sig aldrig offentligt om sina politiska ställningstaganden.
I intervjun för Der Spiegel gjorde han det – i revisionistiska ordalag.
Även om han medgav att inträdet i nazistpartiet varit filosofiskt motiverat, så beskrev han det i första hand som en strategisk eftergift för att kunna använda de möjligheter som just då fanns att reformera universitetet.
I ett brev till studenten Hans Peter Hempel 1960 berättade han en liknande berättelse: i början av 1930-talet växte klasskillnaderna explosionsartat i Tyskland, sju miljoner var arbetslösa och den enorma förvirring som uppstod spred sig även till universitetet. Engagemanget i nazistpartiet var ett sätt att bidra till en nödvändig förändring.
I Der Spiegel poängterade han sedan att han avsade sig rektoratet efter bara ett år, och på grund av en konflikt med partiet. Han lyfte fram att han i sina seminarier och föreläsningar från 1934 och framåt varit djupt kritisk till nationalsocialismen, och att de övervakats av SS. Han underströk att han aldrig varit antisemit.
Heidegger är en tänkare som haft ett stort inflytande på 1900-talets idéströmningar. Redan ”Vara och tid” – hans första stora verk från 1927 – gjorde honom till en filosof vars berömmelse i det närmaste liknade en rockstjärnas. Bland hans studenter kan Hannah Arendt, Herbert Marcuse, Hans Jonas och Hans-George Gadamer nämnas. Tänkare som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Jaques Derrida och Michel Foucault står alla i stor skuld till honom.
Det som kännetecknar viktiga filosofer är kanske inte så mycket att de löser filosofiska problem, utan istället formulerar om dem: vilka problem som är viktiga och oviktiga att tänka på förändras. Det var just det Heidegger gjorde när han öppnade ”Vara och tid” med att säga att vi måste ställa frågan om varat. Denna fråga, menade han, är den som på en gång ligger oss allra närmast – vi vet alla vad ”är” och ”vara” betyder – men samtidigt längst bort. Vi blandar samman varat med varanden – ting – och det var själva skillnaden mellan vara och varanden det nu gällde att tänka på.
Den auktoritet Heidegger haft sedan dess har gjort att många Heideggerforskare tagit emot hans berättelse om det politiska engagemanget som en sanning. Chocker har löpt genom forskarvärlden och häftiga debatter har uppstått när den ifrågasatts. Som exempel kan Victor Farías och Hugo Otts biografier om Heidegger, som kom i slutet av 1980-talet, nämnas.
Det var alltså ingen överraskning när offentliggörandet i våras av de tre första volymerna av hans dagbok, ”Überlegungen II–XV” (Klostermann), väckte kraftiga reaktioner. De sträcker sig från 1931–1941 och hans eget namn på dem var ”De svarta dagböckerna”, eftersom de skrevs i svarta vaxdukshäften. Det namnet fick snabbt en annan innebörd. Före utgivningen nådde några citat ur dagboken den franska pressen, och det sägs att en Heideggerforskare till och med försökte stoppa publiceringen.
Att påstå att dessa tre volymer motsäger Heideggers egen berättelse om sitt politiska engagemang i Der Spiegel är en underdrift. Jag tänker på en scen i Karl Löwiths självbiografi, där Löwith återger ett möte med Heidegger i samband med ett symposium i Italien 1936. Löwith, som varit Heideggers student, var på flykt undan judeförföljelsen och när de sågs för en gemensam utflykt dök Heidegger upp i nazistpartiets armbindel med svastika. På en fråga från Löwith svarade han att anledningen till hans politiska engagemang måste sökas i hans filosofi. Det är just detta som med all önskvärd tydlighet blir klart i hans dagbok.
Men att Heidegger i sin dagbok ser sitt engagemang i nationalsocialismen som en filosofisk angelägenhet innebär inte att det är han som har tolkningsföreträde i förståelsen av sitt eget tänkande. Det innebär inte att man från och med nu inte skulle kunna läsa honom på ett kritiskt och konstruktivt sätt, eller att hans filosofi skulle vara en ”nazistisk ideologi”.
I och med dagboken kan man dock inte längre avfärda hans politiska ställningstaganden som resultatet av en existentiell förvirring, eller som ett strategiskt misstag som inte har med hans tänkande att göra. Varje läsare av Heidegger måste själv bilda sig en uppfattning om vilka tendenser i hans filosofi som speglar hans politiska engagemang, och hur.
Hur kan man då förstå den koppling Heidegger ser mellan sitt tänkande och den nationalsocialistiska rörelsen? I slutet av ”Vara och tid” finns en passage som på ett kusligt sätt förebådar vad som ska komma. Här beskriver han ödesgemenskapen hos det folk som ”leder in i situationen” och genom ”kampen” sätter varats skeende fritt.
Sex år senare, 1933, är han full av revolutionär iver. Han inspireras av den nationalsocialistiska studentrörelsen vid universitetet, frustreras av de konservativa professorerna, av en tilltagande byråkratisering och ett universitet som tappat kontakten med sitt uppdrag.
Av den kris som råder i Tyskland – massarbetslöshet, inflation, politisk oro – märker man inte mycket på det konkreta planet i hans dagbok. Det är framförallt en tankedagbok det handlar om, som sällan tar sin utgångspunkt i några konkreta skeenden (tiden för rektoratstjänsten är ett undantag). Men omvärlden sipprar ändå in i hans tankar.
Han börjar vid den här tiden, till exempel i föreläsningen om Platon från 1931–1932, förstå varat som historiskt. Det är en förståelse som i hans dagbok antar alltmer apokalyptiska proportioner. Han beskriver en nödsituation som mer eller mindre framträder som historiens slut, och ett för honom nödvändigt slut: ett slut som ska öppna för en ”andra början” i varats historia (antiken var den första).
Det är genom nationalsocialismen denna ”andra början” ska förverkligas. Mellan 1933 och 1938 förstår han den nazistiska rörelsen, inte som en konservativ kraft, utan som ett revolutionärt hopp – även om han också kritiserar den nazistiska ideologin, i synnerhet för dess raslära. Universitetet utgör en av de viktigaste scenerna för den omvandling han hoppas på och han ser det på många sätt som en spegel av samhället i stort, och vad som behöver ske i det.
Det är en omvandling han aldrig föreställer sig som något som skulle kunna organiseras genom fackföreningsrörelser och parlamentarism – han förstår både socialismen och den brittiska parlamentarismen som uttryck för den teknifiering av samhället som är själva problemet. Istället ska universitet, såväl som resten av samhället, reformeras genom en ”Führerprincip”. Det är här de djupt konservativa och reaktionära aspekterna av den förändring han hoppas på visar sig.
I nazityskland innebar führerprincipen att führerns – ledarens – ord hade företräde framför nedtecknade principer och lagar. Den utvecklades till en organisatorisk princip för stadsförvaltningen, myndigheter och institutioner. Det är en princip som bygger på starka hierarkier mellan överordnade och underordnade och på tanken att varje ledare av en organisation inkarnerar en absolut auktoritet över sitt fält. Det är inte klass som ska organisera samhället och universitetet, menar Heidegger i sin dagbok. Istället är det rang.
Den här tendensen i hans tänkande är egentligen ingen nyhet. I installationstalet till rektorstjänsten – som funnits tillgängligt länge – är han öppen med att det är så här han vill att universitetet ska organiseras. En annan text som kan nämnas i det här sammanhanget är föreläsningsserien ”Einführung in die Metaphysik” från 1936, där han talar om nationalsocialismens ”inre storhet”. Där menar han att politik är den plats där varat erfars, och att de som förmår vistas på denna arena är de stora statsmännen, poeterna, tänkarna och prästerna. Det är dessa auktoriteter han anspelar på i föreläsningens titel. Einführung, skriver han, syftar på ett ledarskap, på führen, att leda. Att leda in i metafysiken är att leda in i varafrågan: den fråga som han menar blivit i det närmaste omöjlig att ställa, men som måste ställas för att människan ska återvinna sin frihet.
Det är som en sådan ledare han förstår sin egen roll som rektor för Freiburgs universitet i dagboken. Det är också så han förstår Tysklands roll i förhållande till den övriga världen flera år efter det att han avsagt sig rektorstjänsten, och efter det att han 1938 börjar förstå nationalsocialismen som ett hot snarare än ett hopp. Tyskland utgör det centrum som i kamp mot amerikansk liberalism och rysk bolsjevism har ansvaret att föra resten av världen mot en erfarenhet av varat.
Det är alltså med en revolutionär entusiasm Heidegger vänder sig till nationalsocialismen. Men de förändringar han hoppas på är ingenting annat än bevarandet och radikaliseringen av en konservativ maktordning, centrerad kring tanken om en Führerprincip. Han är, under de här åren, en ivrig kritiker av bolsjevismen, som han uppfattar som ett uttryck för teknikens yttersta ”proletarisering” av människan. Men han är blind för hur den politik som fördes av nazistpartiet för att bekämpa arbetslösheten och ena Tyskland, tillsammans med dess rasideologi, snabbt blev ett sätt för nationalsocialismen att på det mest extrema vis skapa ett rasifierat proletariat.
Utåt, i förhållande till sina studenter och kolleger, var Heidegger inte någon uppenbar antisemit: här höll han sig rumsren. Men inåt, i de privata dagböckerna, träder en annan bild fram. Från 1938 och framåt, när han samtidigt på allvar börjar ta avstånd från nationalsocialismen, dyker antisemitismen upp. Han kan i den ena meningen kritisera nazisternas raslära, för att i den andra diskutera ”världsjudendomen” och judarna som en ”kalkylerande” ras. Om de judeförföljelser som inte minst präglade universitetet redan vid tiden för Heideggers rektorat, eller Kristallnatten då synagogan i Freiburg förstördes, nämns inte ett ord.
En sak jag slås av i läsningen av hans dagbok är just frånvaron av detaljer: det finns inga iakttagelser som rör det till synes triviala – vad gör han på dagarna, vilka möter han, vad pågår i hans liv? Det är som sagt en ”tankedagbok”, men de tankar som finns i den tar nästan aldrig sin utgångspunkt i några konkreta händelser i världen. Det är en dagbok utan datum: istället består den av numrerade fragment, som heller aldrig placeras i något rum.
I föreläsningen ”Konstverkets ursprung”, från 1935, menar han att det unika med konsten är att den förmår göra sin egen tingslighet erfarbar. Han börjar också vid den här tiden röra sig bort från transcendentalfilosofins systembyggen, som ”Vara och tid” präglades av, och det är i den kontexten dagboken måste förstås. Han söker efter ett annat sätt att skriva, och dagboken är en text med uppenbara poetiska ambitioner, skriven som en serie fragment, ibland uppställda som kortare dikter eller aforismer.
Men världen är frånvarande i den. Det finns inga ting. Frånvarande inte bara i avsaknaden av vardagliga detaljer utan framförallt i frånvaron av politiska detaljer: den ”historiska situationen” beskrivs i generella, svepande och världsfrånvända ordalag. Den får aldrig några tydliga konturer och förankras inte i några konkreta politiska skeenden. För det är inte som en politik Heidegger förstår nationalsocialismen, utan som en abstrakt och apolitisk filosofi – en filosofi som, med hans egna ord från ”Einführung in die Metaphysik” – ”svävar högt över platsen”.
Gå till toppen