Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När himlen var oskyldigt blå

"Himmelstrand" är en fantastiskt väl vald titel på en roman som vill dra nytta av människans horror vacui, vår skräck för tomrummet.

Peter Himmelstrand 1986.
Himmel och strand. Horisonten och det oändliga bandet av sand. Inget mer. Bara en transistorradio som skvalar svensktoppslåtar. Kan det bli kusligare?
John Ajvide Lindqvist var ruggigt övertygande när han i Babel för två veckor sedan talade om, och för, sin nya rysarroman. Den har lånat sin titel från ett av den svenska schlagerhistoriens tunga namn, Peter Himmelstrand.
Sommaren 1979 började jag ett vikariat som redigerare i ett av Expressens två nattlag i Stockholm. Jag var 22 år och kom från Södermanlands Nyheter i Nyköping. Expressen var den stora tidningen med de stora stjärnorna. En av dem var Peter Himmelstrand. Han var då rewriter i det andra nattlaget. Himmelstrand var med andra ord ”omskrivare”. Hans jobb var att slipa och vässa andras texter.
Det var typiskt för tiden och tidningen. Eftersom Expressen, grundad i andra världskrigets slutskede, var den svenska tidning som ivrigast och bäst speglade det moderna folkhems-Sverige var den också den svenska tidning som var mest amerikansk. Alltså höll man sig med en ”rewriter”, precis som de tuffa tidningarna i USA.
Peter Himmelstrand hade en stark ställning på redaktionen. Han hade dessutom en egen musikstudio hemma i villan och en egen sidokarriär som låtskrivare. Sammanlagt hann han med att skriva runt 3 000 texter och 400 melodier. Han hade mustasch och samlade på Porschar. Som mest lär han ha ägt sex.
Inspirerad av Babelinslaget med John Ajvide Lindqvist tittar jag på Youtubeklipp med Himmelstrandlåtar.
Mona Wessman, som väl med dåtidens språkbruk bör betecknas som en ”yrhätta”, dyker upp i Åsa-Nisses Knohult och manar ”Gå och göm dig Åke Tråk! Ta ditt sura gäng och åk!” Lill Lindfors fantiserar om att ha en man i byrån i en ask bland andra grejer. Och Claes-Göran Hederström knäpper coolt med fingrarna samtidigt som han lite nonchalant konstaterar att: ”Det börjar verka kärlek banne mej, sånt där som står i böcker, tänka sej … Men för all del, jag kan ha fel.”
Hederström är klädd i en mörk kostym i sidenbrokad, dubbelknäppt och med ståkrage.
Jag drar mig till minnes en annons från 1968 som jag hittade i ett annat sammanhang. Den var tryckt i tidningen Allt i hemmet och syftade till att sälja bastuaggregat. En man och en kvinna bastar tillsammans. Mannen ser väldigt mycket ut som Lasse Åberg. Texten lyder: ”Premiär i går. Party i förrgår. Golf på söndag. Kul och på något sätt nödvändigt. Men jobbigt. Utan en mysig bastu att varva ner i skulle man knappast orka. Den goda värmen masserar och stimulerar. Aptiten på livet bara växer. Men en Bacho bastu har väl alla innemänniskor.”
Så kunde drömlandet Sverige också gestaltas i det sena 60-talet. Inte som en möteslokal redo att ockuperas av arga aktivister utan som en himmelstrand för lek och njutning. Gillestugor, poolpartyn, cigaretter med mentolsmak, pommes frites, mellanöl, p-piller ... Det var bara att ta för sig, i alla fall om man var en ”innemänniska”.
Peter Himmelstrand besjöng och, tänker jag mig, förkroppsligade, detta nya sköna moderna folkhems-amerikanska Sverige tillsammans med en lång rad andra män som odlade mustascher och var verksamma i skärningspunkten mellan reklam, konst, journalistik och underhållning: Lasse Åberg, Ardy Strüwer, racerföraren Picko Troberg, underhållaren och krögaren Åke Söderqvist.
De var sin tids sköna killar, föregångare till FilipåFredrik, KristianLuuk, Erik Haag. Men de levde i en så mycket mer oskuldsfull tid. Det kunde ha sitt pris.
Peter Himmelstrand rökte ihjäl sig. Han hade börjat sitt journalistliv som 18-åring, var 19 när han kom till Expressen, och hann, räknade han själv ut, dra i sig långt fler än en halv miljon cigaretter innan han i början av 90-talet fick diagnosen lungemfysem. I en stor artikelserie, ”Hans liv gick upp i rök”, berättade han 1994 om sin sjukdom. Fem år senare, i mars 1999, dog han på Huddinge sjukhus.
När man nu lyssnar på hans låtar är det vemodet, saknaden, ensamheten, som gör starkast intryck: Det blir alltid värre framåt natten. Alla har glömt.
Det säger väl något både om Peter Himmelstrand och om vår tid.
Peter Himmelstrands kanske finaste låt är den Burt Bacharach-inspirerade ”Alla har glömt”. Sjöngs av Towa Carson i Melodifestivalen 1967. Underbara coverversioner av Anne-Lie Rydé och Freddie Wadling.
Gå till toppen