Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Klimatskepticismen frodas på högerkanten

Klimatskepticismen har slagit rot bland Sverigedemokraterna, skriver Martin Hultman och Ann-Sofie Kall.

Bild: Alastair Grant/AP
Den 29 januari 2013, riksdagsdebatt om klimatförändringar och i talarstolen står sverigedemokraten Josef Fransson. Han har en ”glädjande nyhet” att meddela. ”Det apokalyptiska framtidsscenario som många målat upp i klimatdebatten” är falskt. Glada nyheter för alla, utbrister Fransson, ”såvida man inte är en av alla dem som byggt upp en lukrativ karriär kring att varna mänskligheten för jordens undergång”. Så långt har det till och med gått, menar Fransson, att veganrörelsen tagit över Jordbruksverket eftersom myndigheten påvisar klimatpåverkan från kött.
Likt andra klimatskeptiker intar Sverigedemokraterna en positivistisk hållning till vetenskap, utom när det gäller just klimatvetenskapen som istället anses politiskt skapad utifrån en totalitär idé. När det är dags för de andra partiernas företrädare att gå upp i talarstolen är alla noga med att ta avstånd från Sverigedemokraterna. De är överens om att klimatförändringarna ställer samhället inför problem som kräver åtgärder och lösningar.
Det har snart gått åtta år sedan klimatfrågan hösten 2006 fick stort genomslag i den svenska offentliga debatten. Alla ville visa sitt engagemang. I Almedalen 2008 tydliggjorde statsminister Fredrik Reinfeldt att minskandet av växthusgaser var ”ett av mänsklighetens största beslut”, och det var Sveriges uppgift att ”visa ledarskap och gå före”. Klimatskeptiker som Fransson avfärdades som okunniga, ignoranta eller bara dumma. Samsynen kunde uppfattas som total.
Men att kritisera forskningsresultat som påvisar global uppvärmning som en bluff eller en svindel är inte alls ett nytt fenomen som uppstod i riksdagen 2013. Det är väl känt att för att upprätthålla en illusion av intensiva kontroverser inom klimatvetenskapen lobbar industrin, intressegrupper och pr-företag intensivt, vilket inte minst Naomi Oreskes och Erik Conway beskrivit i sin bok ”Merchants of Doubt”. Klimatskeptiker vädjar till medborgarnas misstro mot staten och etablissemanget, vilket skapar en bild av beslutsfattare som en exklusiv grupp utan kontakt med medborgarna.
I den svenska offentliga debatten har en avvisande hållning till klimatvetenskapliga resultat framförallt artikulerats av en begränsad, homogen elitgrupp av äldre män och konservativa tankesmedjor. Männen har haft en framgångsrik karriär inom akademin eller industrin men beskriver sig samtidigt som marginaliserade i debatten. De delar en tilltro till en (ny)liberal marknadsideologi och en misstro mot samhällelig reglering. Tvivlet är genomgående riktat mot klimatvetenskapen, inte mot naturvetenskaplig forskning som helhet.
Den mest namnkunniga klimatskeptiska gruppen i Sverige är Stockholmsinitiativet, som startat och driver hemsidan Climate Scam/Klimatupplysningen där uppskattande referenser till SD förekommer allt mer frekvent. Det är numera så vanligt att signaturen Peter Stilbs i ett inlägg i början av året ansåg sig behöva censurera diskussionen och skrev: ”Oavsett vad ni tycker om Invandring hör det inte hemma i denna tråd. Jag är nödsakad att nu rensa, och be er hålla er till ämnet”. Bland de kommentarer som inte rensats bort finns en recension om energi- och miljöpolitik där SD hyllas med rubriken ”Vettig men mycket tunn energipolitik”. Och i kommentarsfältet får SD:s politik gillanden. ”Mycket påläst och bra!” skriver bland andra signaturen Christopher E om Josef Franssons inlägg i riksdagen.
Riksdagsledamoten Thoralf Alfsson (SD) förekommer ofta på sidan och hänvisar till egna blogginlägg om ”klimathysterin”. Det är en klimatskepticism som spritt sig över hela landet i SD-kretsar. Till exempel när de lokala ledamöterna i Simrishamns kommunfullmäktige, Jan-Olof Kjellgren och Christer Andersson, motionerar och skriver klimatskeptiska insändare.
De flesta av Sveriges politiker förlitar sig på aktuell forskning och säger sig ta klimatfrågan på största allvar. När klimatfrågan debatteras i riksdagens kammare tycks SD stå ensamma. Men kanske är de inte så ensamma i sina ställningstaganden trots allt. Riksdagsledamoten Jan Ericsson (M) hyllar på sin blogg den klimatskeptiska boken ”Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång” och säger att han ”skriver under på varje ord”.
Riksdagsledamöterna Ingemar Vänerlöv och Lars Gustafsson (KD) bjöd 2010 tillsammans med Jan Ericson och Sven Yngve Persson (M) in till ett seminarium med klimatskeptiker, vilket följde på riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons (M) arrangemang med Lars Bern från Stockholmsinitiativet. Moderaterna bjöd i våras in Hans Bergström till en samtalskväll som Eriksson i sin blogg gav betyget att det var ”högt i tak om både invandring och klimathot”. Bergström författade också förordet till ovan nämnda ”Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång” och påstod 2009 att det verkliga syftet med EU:s klimatpolitik var att överföra ansenliga belopp från europeiska låginkomsttagare till FN-fonder som skulle betala ut klimatstöd till ”diktatorer i Afrika”.
De klimatvetenskapliga resultaten och nödvändigheten av att minska de av människan producerade växthusgaserna utmanar i grunden det industrimoderna samhället. Klimatskeptikerna vill satsa på kärnkraft som i Sverige ägs till två tredelar av finska och tyska energibolag, drivs av uran som importeras från Australien, Namibia och Kanada, och snart Ryssland. Upparbetningen görs av USA-ägda Westinghouse. Kärnavfallet förblir dock svenskt.
Inom miljö- och energipolitiken framhålls Sverige som något sorts urhem för miljövänlig teknik, ett nutida Atlantis av framgångsrik samverkan mellan politik och industri. Detta trots att om alla människor skulle vara lika miljöförstörande som svenskar skulle det gå åt resurser motsvarande tre jordklot varje år och den globala uppvärmningen skulle redan ha orsakat katastrofer. Genom att förstå klimatskepticism begriper vi misslyckandet med den nuvarande klimatpolitiken. Ännu mer naturvetenskaplig forskning fungerar antagligen inte som ett vaccin mot klimatskepticism. Politik som däremot tar konsekvenserna av klimatvetenskapliga insikter på allvar kan hindra jorden från att få feber.
Martin Hultman
idé- och miljöhistoriker, Umeå Universitet
Ann-Sofie Kall
miljösociolog, Sveriges Lantbruksuniversitet 
Gå till toppen