Vi är två som vet vad nedmonteringen av sjukförsäkringen inneburit. Oron, den raserade ekonomin, att vara tvungen att söka försörjningsstöd från kommun, familj och vänner. Vi vet hur det är att kämpa för sin existens ur alla aspekter: sjukdom, försörjning, och tak över huvudet. Vi är båda kvinnor, en av oss har en psykisk sjukdom och en av oss har en fysisk skada. Vi är alltså representativa för dem som utförsäkras.

Vi har båda gått igenom hela kvarnen, vi har utförsäkrats, vi har utretts, vi har fått rehabilitering som har bestått av arbetsprövningar, utredningar om arbetsförmåga och arbetsträningar. Den ena utredningen och prövningen efter den andra har visat att vi inte haft arbetsförmåga. Vi har båda nyligen fått igenom våra ansökningar om sjukersättning, en av oss på heltid och den andra av oss på 75 procent. Men vägen dit har varit lång och krokig.

Vi kände oss så ensamma när vi blev utförsäkrade vilket snart ändrades eftersom vi båda kom i kontakt med Påskuppropet. Vi insåg att vi var flera som kastats ut från sjukförsäkringen, inte för att vi blivit friska utan för att vi nått tidsgränser. Så kunde känslan av hopplöshet vändas till en önskan att debattera och informera. Vi startade föreningen Solrosuppropet.se tillsammans med några andra fysiskt och psykiskt halta och lytta.

För oss är det fortfarande obegripligt att sjuka människor inte ska ha inkomst. När man blir utförsäkrad får man först en ALI (arbetslivsintroduktion) i tre månader. Har man a-kassa är läget ganska stabilt. Saknar man a-kassa får man som lägst 223 kronor per dag, fem dagar i veckan – skattepliktigt. Är man för dålig för att delta fysiskt sköts kontakten med ALI via telefon eller mejl. När de tre månaderna är slut kommer ett avgörande: om Arbetsförmedlingen anser dig vara i för dåligt skick för att klara ett jobb men Försäkringskassan tycker annorlunda får du vända dig till det som Reinfeldt kallar för ”alternativa försörjningar”. Det vill säga försörjningsstöd från din kommun. Om du nu inte har en partner med inkomst för då blir den personen din försörjare.

Är du ensamstående men har ett ägande, ett hus, en bil eller något annat av värde, så får du först sälja av det, leva upp de pengarna som kommit av eventuell förtjänst och sedan höra av dig för en ny prövning. Du förlorar alltså inte bara hälsa, ekonomi utan även rätten till privat ägande. Under tiden ska du också kämpa med din hälsa för att kunna återgå till arbetsmarknaden snarast möjligt.

Rehabilitering är vad som behövs för dem som har en möjlighet att få tillbaka arbetsförmåga, att fattiggöra sjuka genom utförsäkring måste vara den mest korkade och misslyckade rehabilitering som utförts.

En av oss, Lisbeth Forsberg, har en svår ryggskada och har själv fått bekosta sin steloperation. Den andra, Monica Armini, har drabbats av återkommande psykoser. Båda är tuffa tillstånd att leva med. Båda är vi offer – inte bara i hälsolotteriet – utan även i socialförsäkringssystemet. När man når den bortre gränsen i sjukförsäkringen, alltså 914 dagar av lidande, så är det Arbetsförmedlingen som gäller. Detta är vad våra politiker kallar rehabiliteringskedjan. Den har ingenting med rehabilitering att göra, utan har istället hittills försatt 86 000 människor i utförsäkring. 9 000 har dessutom blivit utförsäkrade en andra gång.

Vi kräver att man avskaffar utförsäkringarna en gång för alla. Att läkarintyg ska väga tyngre än antal dagar i sjukförsäkringen. Man ska inte straffas för att man råkat ut för sjukdom eller skada. Inför en humanare sjukförsäkring nu!

Monica ArminiLisbeth Forsberg