Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Tvetydigt porträtt

Siri Hustvedt väver ihop sina favoritteman på ett intrikat sätt i sin nya roman, skriver Arvid Jurjaks.

Den lysande världen.

Author: Siri Hustvedt. Publisher: Övers Dorothee Sporrong. Norstedts.. PublishYear: 2014.
Historien är full av konstnärer och författare som motarbetats och glömts bort på grund av att de är kvinnor.
Man behöver inte vända sig till något avlägset sekel med häxbränning för att konstatera det.
Man behöver knappt vända sig till historien över huvud taget.
Siri Hustvedt senaste roman, ”Den lysande världen”, utspelar sig i huvudsak under 2000-talet. Jag fick den engelska utgåvan redan i vintras av hennes författarkollega, Claire Messud. ”Paul Auster’s wife”, sa hon och räckte mig boken.
Det är just den här förminskande strukturen som är temat i den mångbottnade, spränglärda och oerhört intrikata fiktion som Siri Hustvedt har byggt.
Konstnären Harriet Burden, i New Yorks kulturkretsar mest känd som hustru till konstsamlaren Felix Lord, har kommit på den ultimata hämnden. Hon ska skapa tre ambitiösa verk och få tre manliga konstnärer att agera upphovspersoner. Efter succéerna ska hon träda fram till allmänhetens stora häpnad och skam.
Till en början går projektet, som Burden kallar ”Maskeringar”, enligt planerna. De två första verken blir var för sig stora framgångar, och de två männen lyfts fram som underbarn i pressen.
Men med det tredje verket, där den hajpade Rune, känd för sina märkliga kors och narcissistiska videoverk, ska fronta som upphovsperson, spårar allt ur.
”Den lysande världen” är uppbyggd som en antologi. Strax efter Harriet Burdens död börjar I V Hess, en universitetslärare i estetik, forska om konstnärens öde. Hess kontaktar kollegor, familjemedlemmar, gallerister och alla som på något sätt har haft att göra med Harriet Burden.
Det är deras texter, tillsammans med dagboksanteckningar från Harriet Burden själv, som utgör bokens innehåll. Det här är ett snillrikt drag av Siri Hustvedt. Ett av hennes många ärenden i boken är frågan om perception, och genom att lägga ut dimridåer av högst subjektiva utsagor lyckas hon skapa ett tvetydigt porträtt av sin konstnär och hennes verk.
Visserligen är det någorlunda tydligt att Hustvedt står på sin hjältinnas sida – Harriet Burden och hennes konst är ett offer för patriarkala strukturer. Men genom de olika texterna i boken blir hon ändå märkligt mångfacetterad, obekväm och ibland till och med löjlig.
Min invändning är att romanens konstruktion brister i trovärdighet. Ingen verklig antologi skulle ha sett ut på det här sättet. Redaktören är dessutom lite väl generös. Här finns ett par sega transportsträckor för mycket.
”Den lysande världen” är Siri Hustvedts sjätte roman. Tematiskt sett är det ett relativt samlat författarskap. Frågor om neurologi, genus, den samtida konstscenen, perceptionsteori och psykologi framträder här tydligare än någonsin. Det är en utmärkt akademisk deckare. Väl referenstungt på sina håll, men också inspirerande och lärorikt.
Gå till toppen