Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vanmakt med intellektuell spänst

Malmöbon Niklas Åkesson har presterat årets hittills bästa poesidebut, skriver Victor Malm.

Sokrates död.

Author: Niklas Åkesson. Publisher: CL(P) Works.. PublishYear: 2014.
Vanmakten var Willy Kyrklunds stora tema. Han skrev om hur människan befolkas av makter och strukturer som vi inte känner. Om ”bilderna som vandrar genom oss” som Magnus Florin så fint uttryckte det i sin runa över den i svensk litteratur märkligt unika författaren. Fram tills nu har det varit svårt att hitta någon tydlig efterföljare, men när jag läser Niklas Åkessons debut ”Sokrates död” tänker jag flera gånger på Kyrklunds sena böcker.
Skyddsomslaget påstår slappt, och missvisande, att boken är Åkessons ”debut som poet”. Som att poesin är den genre dit allt som inte går prosaberättelsens matta steg ska placeras. ”Sokrates död” saknar genre, eller skapar sin egen genom en kaotisk-harmonisk mix av prosa, dikt, antikt kördrama, aforistik – och en sampling av Platons ”Phaidon”. Texten går sin egen vanvettiga väg och sparkar glatt undan genrelagarnas koner.
Precis som Kyrklund ger Åkesson vanmakten en tematiskt central roll, ofta lokaliserad till vardagens småttigheter. Som i bokens inledande scen: jaget står på en tågperrong och väntar, och ett barn kommer fram till honom och frågar vad klockan är, eftersom det inte kan tyda den analoga klockan som sitter på en pelare. Jaget bestämmer sig för att förklara genom att be barnet invänta nästa minutslag.
Men om igen missar de ögonblicket när minutvisaren slår över, trots att det före ”ögonblicket händer ingenting, och inte heller efteråt”. Scenariot är tecknat utan absurditet, och i dess ställe står sorgen, som att till och med något så enkelt som hur en klocka fungerar ligger utanför kommunikationens möjligheter.
Bokens övriga bitar är saligt blandade. Centralt står partierna om Sokrates död, som delvis gestaltas som vore de omskrivningar av Platondialogen ”Kriton” – den som filosofen håller från sin fängelsecell, i väntan på giftkalken han sedan tömmer. Partierna dras ut, och hela boken utspelar sig medan giftet verkar, i väntan på giftdöden, vilket kongenialt knyts samman med att diktjaget i de andra partierna väntar på tåget. Högt och lågt, döden och kollektivtrafiken, är skrivna med samma lakoniskt sorgsna, i ellipser domnande, språk.
”Sokrates död” är avklarnad, vacker och intellektuellt spänstig – en bok att läsa två, tre gånger, minst. Utan tvivel är det den bästa debuten som har släppts i år. Det Åkessons blandform gör är så besynnerligt och egenartat, att jag fortfarande undrar vad det är jag har läst, som om linjerna för mina tankar har störts, sanden sparkats upp, och jag måste börja om på nytt igen.
skribent
Gå till toppen