När skeppet Mary af Rövarhamn efter fyra år och tjugonio dagar på de sju haven lade till i Västra hamnen var hon prydd med en flagga för varje land familjen Hammarberg besökt, 48 stycken. Plus en piratflagga. På kajen mötte familj, vänner och båtgrannar med välkomstyra.

– Det tog elva år för oss att förverkliga den här resan, säger Linda Hammarberg.

Hon hade rest mycket, men aldrig satt sin fot på en segelbåt innan hon träffade Ludvig Hammarberg som då var ägare till en Havsfidra, hälften så lång som Mary af Rövarhamn.

– Jag var ju tvungen att testa eftersom det var viktigt för Ludvig, berättar hon när vi träffas på däck en vecka efter att familjen anlöpt hemmahamnen.

Provseglingen föll i gott vatten.

Att plugga och samtidigt få ihop pengar till en ny båt och till resan tog sin lilla tid. Under tiden föddes de två gastarna.

När de gav sig iväg var Lovis 4 år och Otto 2.

Båten hade då redan varit familjens hem i åtta år.

Viss sjövana hade barnen fått under familjens sommarseglingar och de såg fram emot att så småningom få komma till Kurrekurreduttön likt den stora idolen Pippi Långstrump. Vilket de också gjorde efter ett par år. Linda och Ludvig Hammarberg hade gjort efterforskningar och fann en svensk sjöman som led skeppsbrott i början av 1900-talet, flöt iland och bosatte sig på Tabaröarna, Papua Nya Guinea.

– Enligt Saltkråkan AB stod det mycket om detta i tidningarna på den tiden och Astrid Lindgren hade troligtvis låtit sig inspireras av historien. Vi var väldigt oroliga för att barnen skulle bli besvikna. Men det såg precis ut som på bilderna i Pippiboken, säger Linda Hammarberg.

Värsta sträckan avverkade de redan tidigt, mellan England och Spanien.

– Det började blåsa över Biscayabukten. Vi missbedömde de extrema vågor som bildas när ostvindar möter havsdyningar. Allt på däck sköljdes bort. Det var riktigt tufft, säger Linda Hammarberg.

Två livlinor har de haft med sig, om än på avstånd, en meteorolog i Australien och en alltid nåbar läkarvän i Sverige.

– Vi fick personliga prognoser och vi har varit oerhört noga med vädret. Vi råkade inte ut för en enda storm eller orkan till havs.

Som väl var behövde de inte heller utnyttja skeppsapotekets fulla potential. Det har stannat vid värk- och antiinflammatoriska tabletter.

– Vi har varit oerhört friska. Vi har mest besökt små samhällen och där får inte baciller fäste på samma sätt som här, säger Linda Hammarberg och berättar att de fick träna på att sy i fläsksvålar för att vara beredda om olyckan skulle vara framme.

Det som däremot krävt mycket av besättningen handlar om båten.

– Det var mycket mer arbete med underhållet än vad vi trodde. Långa seglingsetapper sliter mycket. Vi har servat allt från för till akter, bytt segel två gånger, bytt motor och vajrar, säger Ludvig Hammarberg.

Långtråkigt har de aldrig haft. Lovis och Otto har fått leka länge med sina föräldrar. De har byggt lego, sytt dockor, fiskat, badat, snorklat. Klättrat i masten …

– Vi har uppmuntrat dem att använda båten som lekplats och lärt dem att göra rätt istället för att säga att något är farligt, säger Ludvig Hammarberg.

Linda Hammarberg tillägger:

– Båten är deras närmiljö. Trafiken i stan är mycket farligare för dem eftersom de är ovana.

Efter några dagar i land väntar många beslut på att fattas. Välja mobilabonnemang är ett av de mindre. Ett större är hur de ska bo. Men det får dröja. Barnen måste få tid att vänja sig vid sitt nya liv. De har börjat uppfylla sin skolplikt och Ludvig Hammarberg är tillbaka på jobbet som beräkningsingenjör på ett konsultföretag.

– Jag har jobbat med kommunikation och nya medier och med webb så länge det har funnits, säger Linda Hammarberg som ser möjligheter att göra något nytt.

Linda och Ludvig Hammarberg enas om att den största förändringen för dem i land handlar om separation och vemod.

– Vi har varit nära varandra och barnen dygnet runt. Nu ska de växa upp till egna människor vilket förstås är bra. Men den här tiden är över. Vi träffar dem inte på hela dagen. Lovis och Otto har aldrig varit skilda åt. Under resan har de varit bästa vänner nästan jämt. Nu går de i var sin klass.

Sammansvetsade är också Linda och Ludvig Hammarberg.

– Man klarar inte en sådan här resa om man inte är tajta. Man kan inte dölja något och man har ingenstans att ta vägen. Vi är beroende av varandra, vi mot havet, och kanske därför också mer rädda om varandra.

Hur var det då med den där lyckonyckeln?

– Tid. Gott om tid, säger Linda och Ludvig Hammarberg.

– Alla beslut får konsekvenser för människors tid. Vi försöker värdera till exempel konsumtion i tid. Vi har inte haft tv på tio år.

Besättning: Linda och Ludvig Hammarberg med barnen Lovis, 8 år, Otto, 6 år.

Skepp: Mary af Rövarhamn, 40 fot (12 meter), stålketch av typen Joshua.

Seglingsfakta: Längsta överseglingen varade tre veckor. trettio procent av tiden har tillbringats till havs. 48 000 sjömil har avverkats.

Saknat under resan: Framför allt nära och kära, men också svensk ost.