År 1971 bad den amerikanske konstnären Chris Burden en vän skjuta honom i armen. Förutom skottskadan resulterade händelsen i ett av konsthistoriens mest kända performanceverk. Men det är inte ”Shoot” som Lars Olsson utgår från i sin utställning på Galleri Rostrum, även om våldet och smärtan är lika närvarande. En aprildag år 1974 lät Burden ett par vänner spika fast honom på bakluckan av en Volkswagen, som sedan backades ut på Speedway Avenue i kaliforniska Venice. Efter ett par minuter på tomgång rullades bilen åter in i garaget. Performancen var avslutad, och existerade nu endast som dokumentation.
Likväl har den, precis som ”Shoot”, antagit mytiska proportioner. Det är detta performancekonstens kluvna arv som Olsson undersöker. Under 1960- och 70-talet revolterade den mot en konstvärld där målningar och skulpturer reducerades till varor. En performance är inget investeringsobjekt, men får ofta ett efterspel i form av fotografier och rekvisita. Det immateriella blir materiellt, och får en plats i historien och på marknaden.
Olsson går steget längre. Vad händer när den yttersta akten av motstånd förvandlas till kitschig kommers? Galleriet har blivit en souvenirbutik, där Burdens legendariska korsfästelse nu pryder allt från askfat till gipstavlor i pastellfärger. Souvenir betyder ju minne. Fast noga räknat återstår knappast mycket av handlingens brutala och symboliska laddning när den nu saluförs som nyckelring. Ändå kan jag inte motstå frestelsen att köpa en billig souvenir. Med skärpa och humor synliggör Lars Olsson konstvärldens villkor och minnets mekanismer. Det är skickligt gjort.