Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I läckornas lag

David Baas beskriver partikulturen inom SD – och det är den som får Andreas Ekström att verkligen höja på ögonbrynen.

Bevara Sverige svenskt – ett reportage om Sverigedemokraterna.

Author: David Baas. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Att kalla en bok ”viktig” brukar motverka sitt syfte. Det är ändå en nödvändig del av beskrivningen av David Baas reportage ”Bevara Sverige svenskt”.
Baas har skrivit ett standardverk om Sverigedemokraternas historia och nutid. Han är som en gnetig revisor med sina anvisningar om tider och platser. Så här ser Sverigedemokraterna ut, från toppen till botten, när de tror att ingen hör eller ser.
Efter ett tag har David Baas citerat ur så många hemliga mejl att man undrar om alla partister har för vana att skicka kopia till honom. Som en person i SD säger i boken: Alla vill ha hållhakar på alla. Alla läcker, om de tror att det kan gynna dem själva eller skada en partikonkurrent.
Sverigedemokraterna framgår, som organisation betraktat, just därför som något av det mest obehagliga man kan tänka sig. Alltså då inte av politiska skäl, utan av psykosociala: Den som invänder mot chefen och hans närmaste män åker ut, tystas, hotas, får sparken. Sitter man tillräckligt nära ledningen, som Kent Ekeroth, mannen som filmade järnrörsnatten, kan man få vara kvar ändå.
Det är alltså inte bara informationen i sig som drabbar läsaren av denna bok – utan också insikten om hur författaren har fått sin information. Angiverikulturen i partiet framstår som helt central. Under 2012 pågick ett arbete med att ta fram komprometterande material om partiets ungdomsledare Gustav Kasselstrand. Notera dock: detta arbete gjordes internt i partiet. Kasselstrand har medverkat till en reklamfilm som har lånat formspråk och budskap från en av de mest hårdföra nationalistgrupperingarna i hela Europa, och är så extrem att han anses farlig till och med av sina egna.
Kontrasten mellan ”nolltolerans” mot rasism i Sverigedemokraterna och den rasism som har lett till fler än sjuttio uteslutningar under den gångna mandatperioden blir hårresande för den som får helheten samlad som i David Baas bok. Det är så mycket man har glömt redan, som hur partihöjdaren Martin Kinnunens flickvän polisanmälde ett misstänkt fejkat överfall under vilket hon ska ha tejpat fast sig själv med silvertejp, som hur SD även mot andra halvan av nittiotalet krävde att alla som kommit till Sverige efter 1970 ska ”repatrieras”, alltså återföras till sina hemländer. Då hade Jimmie Åkesson varit med i partiet i flera år. Det är nödvändigt att allt detta samlas, vilket David Baas nu har gjort.
En invändning bara: En journalistisk bok bör lägga mycket kraft på att hjälpa läsaren, med struktur och pedagogik. Den här boken har inte en optimal disposition. Den skulle ha vunnit på att en whiteboard och hundra postit-lappar hade ingått i produktionsarbetet – någonting som hade kunnat hjälpa Baas att sortera ännu tydligare i sitt stora material.
Vilken effekt den här boken får i dagens val? Ingen alls, det är helt självklart. Journalistiken som genom åren har avslöjat hur det står till i Sverigedemokraterna avskräcker inte partiets väljare, den attraherar dem. Jag gissar på 14 procent.
Gå till toppen