Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En svindlande glimt av evigheten

Av Peter Shaffer. Översättning: Göran O Eriksson. Regi och bearbetning: Frede Gulbrandsen. Scenografi: Tore Saether. Kostym: Astrid Lynge Ottosen. Ljus: Thorsten Dahn. Musikarrangemang: Anders Ortman. Mask: Agneta von Gegerfelt. Koreografi: Louise Seloy. I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Kajsa Ericsson, Hans-Peter Edh, Håkan Paaske, Tom Ahlsell, Lars-Göran Ragnarsson m fl.
Hipp, Malmö stadsteater, 13.9.

Mattias Linderoth, Fredrik Gunnarson och Håkan Paaskei ”Amadeus”.Bild: Peter Westrup
Många av oss önskar säkert att vi i livets sista skälvande sekunder ska se ljuset och förstå tillvarons yttersta mening. Att allt ska klarna när inga val längre finns att göra och allt som återstår är förnöjsamhet över det som trots allt förunnades oss.
Men i pjäsen som bär namnet ”Amadeus” efter geniet med samma namn är det i stället bitterheten som har sista ordet, när den förmente ärkefienden Antonio Salieri ger luft åt sina tankar på sin dödsbädd. Bitterhet mot en Gud som inte skänkt begåvning efter förtjänst utan lagt sin största talang i händerna på en man som till synes förstrött och utan eftertanke skapat musik som gjort honom odödlig.
Om någon motsvarande fiendskap fanns mellan verklighetens gestalter är högst osäkert, men det är en bra historia. Om medelmåttan som bara fått just tillräckligt med talang för att känna igen ett mästerverk när han hör det och geniet som tar sin gåva för självklar och inte förmår vara tacksam nog, eller hushålla med sina krafter.
Med utgångspunkt i Shaffers pjäs (och dennes specialskrivna manus) skapade Miloš Forman 1984 den berömda kostymfilmen med samma namn, en så kraftfull inkarnation att det numera är svårt att se pjäsen utan att också se filmens bilder för sig. Tydligt är att också Malmö stadsteater kastat en blick på filmens förlagor inför sin rollsättning och kostymering, med en stramt slickad Fredrik Gunnarson i rollen som Salieri och en sprudlande pojkaktig Mattias Linderoth som det oförtjänta geniet.
Nytt inte bara för denna uppsättning utan för hela säsongen 2014–2015 är att Hipps salong byggts om till en helarena, med en kvadratisk scen förlagd till rummets mitt, under kupolen. En placering som erbjuder möjligheter men också åtskilliga begränsningar.
När Salieri kravlar fram ur sin dödsbädd och utstöter sina förbannelser gör han det oundvikligen med ryggen mot någon, hur han vrider sig och flackar med blicken mot oss onda andar i publiken. Inledningen är överlag problematisk med omständligt formulerad text som vunnit åtskilligt på att bearbetas och i högre grad gestaltas än deklameras.
Scenografin skapad av Tore Saether är med få undantag identisk föreställningen igenom, med ett centralt placerat fortepiano. Ett instrument som inte minst Mattias Linderoth hanterar med imponerande virtuositet i de stunder när musiken, som allt handlar om, faktiskt tillåts ta plats i föreställningen och rummet.
Här ges ännu en möjlighet som inte utnyttjas fullt ut i en uppsättning som i alltför hög grad förlitar sig på textburna soloprestationer hellre än dynamiskt samspel och kraften som finns att tillgå i Mozarts egna kompositioner. När stycket får sitt välbehövliga lyft i andra akten är det just genom korta intermezzon av musik, som dessvärre inte bärs av någon fullvärdig ljudutrustning.
Ett effektfullt verkningsmedel är däremot Thorstens Dahns ljussättning som låter spjut av ljus slå ner kring den gudsförgätne tvivlaren i rummets mitt. Här ges en aning av vad scenrummets nya höjd kan erbjuda, en svindlande blick uppåt mot den gamla cirkusarenans höga himmel som i sig ger en glimt av evigheten.
Gå till toppen