Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Eva Zettervall beskriver samtiden som en mardröm av instängdhet

Julie och Jean & Röda Rummet, Tomarps Kungsgård t o m 26/10.

Ända sedan 1970-talet har Eva Zettervalls måleri gått utanför det anpassade eller allmänt insmickrande. Hon har alltid varit sig själv.
I sin nya installation har hon utgått från August Strindberg. Hon fyller ”Fröken Julie” respektive ”Röda Rummet” med kroppar, som dryper av död, kåthet och motstånd. Men rummen är slutna, syrefattiga.
Liksom hos Strindberg är hennes ”Röda Rummet” ett tidspanorama. Men här tumlar människor lika våldsamt som då Pussy Riot angreps av polisen efter att ha förrättat sin punkbön i Vår frälsares katedral.
På samma vis är Zettervalls måleri skrällande ackord i tidens bedövande rökelsedoft.
Om hennes variant av ”Röda rummet” är en svepande betraktelse, har hon krupit in i Fröken Julies gestalt för att kunna formulera kön och faran med patriarkal underordning. Det betyder undergång och hon gör döden närvarande, personifierad av Victoria Benedictsson, som ju tog sitt liv på samma vis som Julie, med en rakkniv, dramats tillkomstår, 1888.
Zettervall fyller gärna målningarna till brädden. Då hon parallellkopplar sex och död tar hon en konstnärlig risk, där gränsen till det banala är tunn. Men hon klarar balansgången med starka, sinnliga kroppar i tunga, dova rum, rika på dofter. Närmast tänker jag på Rut Hillarps mest laddade texter, som vågade sig in i lustens mörkaste vrår. En nödvändighet för att över huvud taget kunna stava till befrielse.
Zettervall har gjort Fröken Julie och Benedictsson till nyckelpersoner. Men också de ryska poeterna Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, som dyker upp i några målningar, kastar ljus över denna omfattande måleriinstallation.
En passage i ett brev från Tsvetajeva till Boris Pasternak skulle kunna beskriva Zettervalls raseri: ”Det är vansinne att förlita sig på det sunda förnuftet. Det är vansinne att tvivla på det. Det är vansinne att se framåt. Det är vansinne att leva utan att se.”
Zettervall beskriver samtiden som en mardröm av instängdhet. Men kvinnorna i de slutna rummen låter sig inte nöjas. Följden av den spänningen har blivit en målerisk teater om tiden, som fyller Tomarps salar med en energi, som jag inte ofta upplever i dagens konstliv.
Gå till toppen