Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En dröm på väg

Martis Jerk från Dalarna emigrerade till USA och startade bussbolaget Greyhound. Kristin Lundell har skrivit en bok om den svenske bussmogulen vars resa är långt mer spännande än författarens egen, skriver Lars Åberg.

Busskungen – svensken som grundade Greyhound.

Author: Kristin Lundell. Publisher: Norstedts.. PublishYear: 2014.
När man kliver på bussen vet man inte alltid var man hamnar. Den där höstdagen på bussterminalen Port Authority i New York påbörjade jag en färd genom Amerika som inte verkar ta slut på länge än.
Det märkliga med just den bussresan var att jag mest minns skuggorna och dunklet; ett slags utbredd YMCA-sunkighet på drift genom ett nattligt landskap punktvis upplyst av hälsovådliga matraster på okristliga tider. På stationerna halvsov lågprisresenärerna med sina pinaler insvepta i ett nikotingulgrått Roy Andersson-filter. Jag bar en reseskrivmaskin i min ryggsäck och en fladdrande förväntan i bröstet. Vid framkomsten flödade äntligen gryningsljuset över San Francisco.
Martis Jerk från Våmhus socken i Dalarna var arton år gammal när han 1905 tog båten till Amerika som en av de många, mer än miljonen, i den stora svenska emigrationen västerut. Från Boston löste han enkel tågbiljett ända bort till Arizona. Han skulle jobba i skogen. Efter mindre än ett år flyttade han upp till Minnesota och startade den transportverksamhet som skulle göra honom till USA:s busskung. Då kunde han inte gärna heta Jerk. När Greyhound for i väg hade han bytt namn till Eric Wickman.
I honom har journalisten Kristin Lundell funnit en relativt okänd och samtidigt klassisk framgångssaga: de tomma händerna och imperiet som växer ihop med den nya tidens krav på bekvämlighet, äventyr och modernitet. Lundell citerar i ”Busskungen” flitigt ur Wickmans brev hem till Dalarna och hennes ambitiösa dokumentation av hans målmedvetna hygglighet och bussbranschens dramatiska utveckling imponerar. Hon tecknar ett sympatiskt porträtt utan att idolisera.
Våren 1914 började Wickman köra gruvarbetare i Hibbing (ja, Bob Dylans uppväxtstad) till jobbet i en bil som snart fick byggas om med fler säten och trettio år senare, vid andra världskrigets slut, transporterade Greyhound tvåhundra miljoner passagerare om året. När mindre bolag köptes upp för att samlas under en hatt hade den lokala småskaligheten försvunnit i något som liknade en grundkurs i kapitalism.
Företaget vände sig främst till dem utan tjocka plånböcker. Chaufförerna skulle vara pålitliga och hjälpsamma. De fick inte ha skägg och inte väga mer än 75 kilo. De skulle kunna laga punkteringar och skotta snö, och de fick varken snäsa av resenärerna eller flirta med servitriserna på rastplatserna.
Med tiden blev bussresan införlivad med den amerikanska drömmen. Motorvägarna rullades ut och i reklamen utbrast en glad kvinna: ”Nu vet jag hur Columbus kände sig … Jag har upptäckt Amerika!” Med Jack Kerouacs ”På väg” blev bussromantiken mytologisk: uppbrott, rörelse, förändring.
I dagarna är det precis fyrtio år sedan jag släpade upp ryggsäcken på den där bussen vid Port Authority. Om USA visste jag allt och intet; bedårad av musiken, filmen, litteraturen, skrämd av politiken och lite ängslig för vad som komma skulle. Bussterminalerna var skeva och skumma. Men så fanns det där ändå, det där löftet, och de där vidderna. Den där horisonten som var vidare än någon jag tidigare sett. Det var en smitta. Jag var på väg.
Min mest egenartade bussupplevelse var ihop med Ken Kesey, författaren, några månader innan han avled hösten 2001. I åratal hade Smithsonian Institute i Washington bönat och bett om att få ställa ut den psykedeliska bussen Further – som fylld med galna poeter körde genom USA och inspirerade Beatles magiska mysteriefärd – men Kesey hade envist hävdat att den var försvunnen. Nu visade han mig runt i sin trädgård i Oregon och där, en bit bakom boningshuset, stod bussen nedsjunken i naturen och överväxt med mossa. Den höll på att bli ett med det populärkulturella fundamentet, som en gammal folksång; som en mytisk förbindelselänk till den febriga frihetslängtan som bussresandet en gång hade kopplats samman med.
Eric Wickman dog av en hjärtattack 1954 och sedan dess har det gått upp och ner för Greyhound. Andra färdsätt har tagit över, företaget har köpts och sålts, långvariga strejker har brutit ut, med bekvämare bussar och nya målgrupper ska vinthunden nu åter förmås att bli modern.
I varje amerikansk landsbygdshåla finns en sång med Greyhound invävd i texten. Kristin Lundell citerar många av dem, men hennes egen interfolierade nutidsresa längs landsvägen är dessvärre mycket mindre spännande än historien om emigrantens bussdrömmar. Tonen blir här avmätt distanserad, det borttynande småstadslandet en stum kuliss. ”Jag sover en stund till och nästa gång jag vaknar är det samtidigt som frosten i Colorado. Utanför är det som om prärien bara fortsätter. I fjärran tornar Klippiga bergen upp sig. Jag har längtat i flera år efter att få se dem. Det är alltså såhär de ser ut.”
Så kan man ju bara inte skriva när man har åkt buss genom Amerika. Hur ser bergen ut? Berätta! Further! På väg! Vad väntar bakom hörnet?
Gå till toppen