Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

I den skenlitterära fågelsvärmen

Det är ett sant nöje att läsa Paula Polanskis pusseldeckare utan deckare, skriver Niklas Qvarnström.

Straff.

Author: Paula Polanski. Publisher: Övers Håkan Nesser. Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Årets utan tvekan roligaste litterära lek börjar redan i Svensk Bokhandels höstkatalog, en otymplig trycksak som varje kritiker stönar sig igenom i slutet av sommaren. Den brukar sällan få någon att le, men under en av titlarna i Bonniers sektion för utländsk skönlitteratur står det istället: ”osvensk skenlitteratur”. Jag rättar till läsglasögonen och granskar den finstilta texten, med samma resultat. Vad är det här?
Romanen heter ”Straff”. Författare uppges vara en viss Paula Polanski och översättare Håkan Nesser. Från vilket språk? Det framgår inte. Inte förrän jag någon månad senare slår upp boken och redan på första sidan läser om en promenad i ”Deijkstraakvarteren”, och på nästa sida ser den geografiska bestämningen ”Gimsen”. Efterhand fylls ortsnamnen på: Aarlach, Oostwerdingen och naturligtvis Maardam, huvudstaden i det namnlösa påhittade Nederland i norra Europa där Nessers romaner om kommissarie Van Veeteren och ett par till utspelar sig. Han har följaktligen översatt Paula Polanski från ett språk som inte finns.
Att det är herr Nesser själv som döljer sig bakom den uppenbara pseudonymen är således ett ganska rimligt antagande. Beroende på hur man ser det. Som romanens hemliga huvudperson (och i flera avseenden fiktiva medförfattare) konstaterar när speglarna vinklats om så många gånger att reflektionerna börjat återkasta varandra: ”Det är trots allt en viss skillnad mellan en författare och en människa av kött och blod.”
En som lär sig det den hårda vägen är Max Schmeling, författare i sextioårsåldern (och namne med den tyske boxaren, världsmästare i tungvikt mellan 1930 och -32). I ett ”brev i ett brev” blir han uppmanad att återgälda en tacksamhetsskuld till sin nu döende skolkamrat Tibor Schittkowski. Hur det ska gå till får han inte veta förrän han – och vi – läst igenom en kortfattad levnadsteckning, som bland annat inbegriper en dotter Schittkowski aldrig fått träffa och mordet på en viss Carlos Fuentes (namne med den mexikanske författaren, känd för sina lekar med berättaridentiteter).
Beröringspunkterna mellan de båda skolkamraterna blir fler och fler (precis som bifigurerna med namn som Mahler, Brahms och Jung), och bildar snart ett mönster i form av ett snirkligt frågetecken som pockar på att rätas ut ända till sista sidan. Skulden den arme Schmeling ska reglera är en helt annan än han trott, och fällan som gillras kan sägas vara summan av romanen. Ja, det låter kryptiskt, men att andas mer av handlingen vore att förstöra nöjet för läsaren.
Ett osedvanligt sant nöje – för oss som alltid tyckt att det skrivna ordet är det största mysteriet och gränsen mellan liv och litteratur den roligaste att balansera på. ”I like to believe I am based on a true story”, som det står i romanens motto av Archie Moore (den amerikanske boxaren, världsmästare i lättvikt mellan 1952 och -62).
”Straff” är en pusseldeckare utan deckare. En ”whodunnit” där frågan om vem som har ”gjort” det avser själva skrivakten – och i förlängningen vem Paula Polanski så att säga är. Jag kan inte låta bli att berömma mig lite av att jag anade vartåt det barkade redan på sidan 111, men framförallt berömma författaren för att upplösningen förvånade mig ändå.
Däremot har jag ännu inte lyckats dechiffrera det anagram som dyker upp första gången på sidan 25: ”PIRMASEN/RANDERS”. Det lämnar mig ingen ro. Då var det mycket lättare att lista ut vilket namn som dolde sig i pseudonymen Eugen G Brahms, föregiven upphovsman till en ”guide till Håkan Nessers romanvärld” som Bonniers gav ut i ett tunt häfte 2003. Den är full av citatvänliga meningar, som den här: ”Så girar fågelsvärmen än en gång, fiktion och verklighet, läsare och författare, allt förskjuts in och ut ur vartannat.”
Och så ser den ut, den osvenska skenlitteraturen. En girande fågelsvärm. En form som förändras av sin egen rörelse. En vandrande reflektion i en spegelsal i lustiga huset – där besökaren tas emot av sin egen förvrängda bild.
Gå till toppen