Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Harry Ahlberg

Den svenske författaren Harry Ahlberg, Köpenhamn, har avlidit vid 94 års ålder. Han sörjs närmast av sonen Tom och dennes maka Helene samt barnbarnen Jon, Astrid och Gustav.

Harry Ahlberg.Bild: Privat
Harry Ahlberg berömdes redan för sin debutbok, novellsamlingen ”Söndag med hög hatt på”, i Bonniers litterära magasin (BLM) av Gunnar Ekelöf. Han hade från början en personlig ton och behöll den in i det sista. I en av sina sista böcker, ”Ni har huvudet, jag har hatten”, framträdde han som tidsvittne.
Ahlberg bodde sedan decennier i Köpenhamn men var i hjärtat stockholmare. Han behöll Ekenkisens Söderdialekt livet ut. Den återspeglas även i hans dialoger. Han var den sanne anarkisten. I flera danska kommunalval (sonen Tom var en t id borgmästare i Köpenhamn för vänsterpartiet SF) kandiderade han med schäferhunden Ludvig i Kærlighedspartiet. Harry godkändes av myndigheterna, men inte Ludvig.
Trots att hans böcker väckte stor uppmärksamhet, inte minst romanen ”Falkens land”, nådde han ingen stor publik. Han hade två barn att försörja och fortsatte att skriva, men utbildade sig till väg- och vattenbyggnadsingenjör, ett yrke han hade i tio år.
Novellsamlingen ”Huset skall rivas” refuserades av Bonniers. Då skickade han en novell till BLM:s debutantnummer. Han lät fingret glida längs spalterna i telefonkatalogen och stannade vid Bertil Johansson, eftersom hans eget namn var obrukbart.
En dag kom ett brev från BLM. ”Bertil Johansson” blev antagen och man ville ha personuppgifter. Först tänkte Ahlberg avslöja bluffen. Då damp ett tjockt kuvert ned från Bonniers. Lättad trodde han att de ångrat sig, men det var ett färdigt korrektur. ”BJ” fick överta huvudpersonens identitet i den roman Ahlberg höll på med.
Sedan kom ett nytt brev från Bonniers. Åke Runnquist, som skrivit nedlåtande om flera av Ahlbergs böcker, tyckte att novellen var ”en fint genomförd historia som väcker ett avgjort intresse för författarens övriga produktion”.
Den refuserade Harry Ahlberg, som ett år tidigare gått ut genom dörren till Gerard Bonniers rum, var nu välkommen in genom Runnquists angränsande med samma prosa. Intresset svalnade när Ahlberg röjde sin identitet. Hans litterära kvaliteter blev inte avgörande utan hans anseende. ”Huset skall rivas” kom så småningom ut på Tidens förlag sedan Artur Lundkvist rekommenderat den till utgivning.
Vi hann aldrig mötas i somras. Det stannade vid ett telefonsamtal. Han var samma underbara Harry in i det sista.
Jan Mårtenson, författare och journalist, Malmö
Gå till toppen