Kultur

Nicholas Cave blues

Närgånget porträtt av Nick Cave.

20 000 Days on Earth

Genre: Dokumentär. DirectedBy: Iain Forsyth, Jane Pollard.. Actors: Nick Cave, Warren Ellis, Kylie Minogue, Blixa Bargeld. . Country: Storbritannien..
Artisten Nick Cave, 20 000 dagar gammal.Bild: Nonstop Entertainment
"Can you feel my heartbeat?". Nick Cave sätter sig på huk framme vid scenkanten, fångar upp en utsträckt hand och pressar den mot sitt bröst.
"Higgs Boson Blues" är bara en låt i en lång repertoar där man kan känna Nick Caves puls. För honom tycks inte ett stycke enkom vara en fråga om textrader och musik. En Cave-låt är ett litet drama – något av en enaktare av Kurt Weill. Dess kontrapunkt låter sig gestaltas, på scenen men i ännu högre grad i mottagarens rymd. Vi behöver inga nycklar för att öppna dörren till hans värld. Vi sugs in.
Det har funnits perioder i Caves liv då det inte har varit fullt hälsosamt att få full insyn i hans nattsvarta livsbrus. Man kan inbilla sig att de avspeglas i manuset till John Hillcoats "Ghosts... of the Civil Dead" (1988), och i romanen "Bunny Munros död".
Femtiofemplus gammal och efter 20 000 dagar på jordens yta har poeten och rockartisten lugnat sig och lever med familj utanför natursköna Brighton. Där säger han sig kunna styra vädret med sitt humör – "det är bara det att jag inte kan kontrollera mitt lynne".
Han går i samtal hos psykoanalytikern Darian Leader, pratar om sin barndom och minnet av pappan som dog när unge Nicholas var 19 år gammal. Han diskuterar skapandets magi med vänner och musiker som står honom nära. Han rotar i sitt eget arkiv. Äter pizza med sina söner. Älskar sin hustru. Skriver, jobbar i studio och står på scenen, där han kan glömma vem han är.
Den som vill höra Nick Cave går inte lottlös. Inte heller den som vill se hans uppenbarelse. Med ett annat sinne kan man också känna hans kraft och blues, som när han reflekterar över sitt liv, sin produktivitet och sakernas tillstånd. Han tycks vara i balans, kanske till och med i harmoni. I nära symbios och vänskap med odjuret som rider och driver honom.
Allt i en sorts musikdokumentär som delvis är författad av honom själv. Han har nära till att mytologisera sina egna minnen - eller som han själv säger: "man är sitt minne". Det ger oss kanske ingen sann bild, men väl en organisk.
Vi kan känna hjärtslagen.
Gå till toppen