Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ett val i Europa

”Sveriges politiska europeisering har bekräftats.”

SD-ledaren Jimmie Åkesson.Bild: Anders Wiklund/TT
Nu när valrörelsens stridsdamm börjat lägga sig och en komplicerad regeringsbildning rullar vidare kan det vara dags för lite reflektion.
Vad hände i valet den 14 september, egentligen?
Det mest uppenbara kan ingen ha missat. Den borgerliga alliansen förlorade regeringsmakten efter åtta år, luften gick ur Moderaterna och Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt väljarstöd till 12,86 procent.
Men vilka förkastningar rörde sig under ytan till vad som redan beskrivs som ett nytt politiskt landskap?
Den som botaniserar i SVT:s vallokalsundersökning, Valu, och bland resultaten från Valmyndigheten upptäcker ganska snart att en del antaganden ställs på huvudet.
Det kanske mest iögonfallande är att det värderingsmässigt blåste vänstervind i väljarkåren men att detta inte manifesterade sig genom vänstermajoritet i riksdagen. Enligt de ovägda Valusiffrorna, baserade på enkätsvar från 12 909 väljare, placerade sig 43 procent till vänster och 36 procent till höger. Förhållandet var det omvända jämfört med förra valet 2010: 38 procent till vänster, 42 procent till höger.
Men det märktes knappast alls i det procentuella väljarstödet för de rödgröna partierna eller i deras mandatantal.
Socialdemokraterna ökade marginellt, från 30,66 till 31,01 procent, och vann ett nytt mandat. Också Vänsterpartiet gjorde en ytterst blygsam framryckning, från 5,60 till 5,72 procent, vilket innebar två nya riksdagsmandat. Miljöpartiets röstandel sjönk något, från 7,34 till 6,89 procent, men partiet behöll sina 25 mandat från förra valet. De rödgröna får tillsammans 159 mandat i den nya riksdagen, klart fler än alliansens 141, men ett gott stycke från de 175 som krävs för majoritet. Om man med vänster avser de socialistiska partierna, alltså S och V, har detta block bara 134 mandat.
Emellanåt framställdes valet som ett slags folkomröstning om vinster i välfärdssektorn. Framför allt Vänsterpartiet har satsat på denna fråga med ett krav på förbud.
Här gjorde Jonas Sjöstedt och hans parti en felbedömning. Endast 35 procent av väljarna uppgav att vinster i välfärden hade mycket stor betydelse för deras partival. Motsvarande andel för skola och utbildning var 60 procent, för sjukvården 54 procent och för Sveriges ekonomi 52 procent. Bland socialdemokratiska väljare rankades frågan bara som den nionde mest betydelsefulla.
Att den stundtals upphetsade vinstdiskussionen inte fick större genomslag kan mycket väl hänga samman med att Vänsterpartiets militanta linje utsattes för skarp granskning i valrörelsens slutskede. Och valspurten blir allt viktigare: 34 procent av väljarna bestämde sig sista veckan eller på valdagen. För fyra år sedan var andelen 30 procent.
Sjöstedt och andra V-företrädare kunde inte förklara hur ett vinstförbud skulle genomföras. Vad som för många väljare säkert var en sympatisk grundinställning – att vinstintresset inte hör hemma i vård, skola och omsorg – slog tillbaka mot V när det blev tydligt att det handlar om en konfiskationspolitik som skulle slå ut tiotusentals arbetstillfällen och dramatiskt öka bördorna på kommuner och landsting.
Men vad som gör talet om en vänsterseger verkligt problematiskt är den omständigheten att valets vinnare var de högerextrema Sverigedemokraterna, som med 19 nya riksdagsmandat blev tredje största parti, en position som antogs vara vikt för Miljöpartiet efter den gröna framgången i valet till EU-parlamentet i maj.
Som kollektiv röstade väljarna för förändring, men inte av det radikala slag som vänstern hade hoppats på. Kanske bör man istället, med tanke på det ökade stödet för SD och i viss mån Feministiskt initiativ, tala om en missnöjesvind: över 15 procent av väljarna röstade på antietablissemangspartier med program som inte med den bästa vilja i världen kan kallas seriösa.
Sverigedemokraterna överdriver de resurser som partiet menar kan frigöras genom en kraftigt minskad invandring. Och Fi, som med 3,12 procent av rösterna ställdes utanför riksdagen, erbjöd inte ens ett eget budgetförslag, utan bara halvkokta idéer om straffskatt på kött och avveckling av försvaret.
Särskilt Socialdemokraterna, det stora folkrörelsepartiet, missade att fånga upp missnöjet medan moderatledaren Fredrik Reinfeldt, avgående statsminister, kan ha spelat SD rakt i händerna när han med sitt utspel om att svenskarna måste öppna sina hjärtan ställde flyktinginvandringens kostnader mot reformer.
Ett annat vanligt antagande som underminerats i årets val är sambandet mellan stödet för regeringen och den ekonomiska utvecklingen. Tumregeln har varit att regeringar straffas eller belönas utifrån den rådande ekonomiska situationen.
Det var vad som vände opinionen inför det förra valet, då alliansregeringen fick gott betyg för hanteringen av finanskrisens akuta fas 2008–2009. Alliansen hämtade in ett till synes ointagligt rödgrönt försprång och fick som första sittande borgerliga regering förnyat förtroende av väljarna, om än med förlorad majoritet till följd av Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen.
Enligt årets Valu fick alliansen högre betyg än de rödgröna i den ekonomiska politiken: 45 mot 35 procent. Det var också en av Moderaternas starkaste frågor. Ändå gick samtliga allianspartier tillbaka i valet, allra mest M.
Till den konventionella visdomen hör även att personer och personlig framtoning hos partiledarna inte har någon större betydelse i svensk politik. Det verkar vara på väg att förändras.
Det finns tidigare exempel på personeffekter i valen, till exempel 1998, när Alf Svenssons Kristdemokrater ökade så kraftigt att statsvetaren Sören Holmberg lanserade begreppet ”Alfraketen”. Då uppgav 31 procent av KD-väljarna att Svensson haft mycket stor betydelse för deras val. I år var motsvarande siffra för M-ledaren Fredrik Reinfeldt 45 procent och för Jimmie Åkesson 38 procent. Socialdemokraternas Stefan Löfven, blivande statsminister, kan trösta sig med samma notering, 24 procent, som partivännen Göran Persson i dennes enda segerval 2002.
Men det för framtiden kanske viktigaste som hände i årets val var att Sveriges politiska europeisering har bekräftats. Mycket av det som tidigare utmärkte svensk politik har skingrats för vindarna. Det förut så stabila partimönstret har fragmentiserats med åtta partier i riksdagen, de flesta med valresultat på 4–7 procent. Socialdemokraternas hegemoniska dominans har brutits och maktskiftena kommer tätare. Ett grönt parti har etablerat sig i riksdagen, liksom ett främlingsfientligt.
Så ser det ut på många håll i Europa: en socialdemokrati kring 25–30 procent, en ungefär jämnstor höger, svaga liberaler, en tydligare grön dimension och starkare ultranationalister.
Förändringen beskrivs av den svenske statsvetaren Bo Rothstein i en artikel för den ansedda tidskriften Foreign Affairs, publicerad några dagar efter valet och försedd med den träffsäkra rubriken The End of Swedish Exceptionalism, slutet för den svenska exceptionalismen. Rothstein påpekar att Sverige inte längre sticker ut på samma sätt som förut när det gäller till exempel jämlikhet och offentliga utgifter.
Detta skifte har inte skett plötsligt, utan gradvis.
Startpunkten verkar ha varit 1991 när Sverige stod på tröskeln till en depressionsliknande ekonomisk kris och ett medlemskap i EG, senare EU. Den svenska EG-ansökan lämnades in 1991. I valet samma år fick högerpopulistiska Ny demokrati 6,7 procent av rösterna, Socialdemokraterna rasade under 40 procent och M-ledaren Carl Bildt blev statsminister i en borgerlig minoritetskoalition.
Den gamla ordningen tycktes bli återställd 1994. Socialdemokraterna lade beslag på 45,3 procent av rösterna och NYD förpassades ut ur riksdagen. Men den successiva europeiseringen fortsatte. Svenskarna röstade ja till EU i en folkomröstning. I de fem riksdagsval som hållits sedan dess, 1994, har Socialdemokraterna inte en enda gång nått över 40 procent.
Nu har detta inget med själva EU-medlemskapet att göra. Utvecklingen hade gått dithän ändå. Trots att Norge står utanför EU uppvisar landet ett tämligen europeiskt parti- och opinionsmönster.
Men det svenska valet för två veckor sedan kan ses som en konsekvens av den ofrånkomliga anpassningen till en verklighet där nationalstatens manöverutrymme avtar och det internationella beroendet växer. Den stora utmaningen blir nu att rädda den gamla modellens mest ändamålsenliga inslag åt framtiden: förnuft, samarbete, tolerans.
Detta är Sverigedemokraternas akilleshäl, åtminstone på längre sikt. Att rida spärr mot tiden och verkligheten brukar sällan löna sig politiskt.
VALU. SVT:s vallokalsundersökning. Riksdagsvalet 2014.
Valmyndigheten.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
The End of Swedish Exceptionalism av Bo Rothstein.
Gå till toppen