Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Siri Hustvedt: Vi ser världen genom stereotyper

Malmöaktuella Siri Hustvedt har skrivit en intellektuell feministisk roman som känns under huden. Sydsvenskan har träffat den amerikanska stjärnförfattaren som fruktar att förlora sin starka minnesförmåga.

Siri Hustvedt bor i Brooklyn, New York, tillsammans med sin make författaren Paul Auster. På måndag 29 september framträder hon på Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek klockan 19.Bild: Anna Schori
”All intellektuell och konstnärlig verksamhet, till och med skämt, ironier och parodier, upptas bättre av mängden om den någonstans bakom det stora verket eller stora skämtet kan skönja en kuk och ett par pungkulor.”
Med detta citat inleder Siri Hustvedt sin senaste roman ”Den lysande världen”. Det tillskrivs huvudpersonen Harriet ”Harry” Burden, konstnär och änka till Felix som var en framgångsrik konsthandlare. Harriets konst däremot ger henne inte något större erkännande. Hon saknar tidigare nämnda tillbehör, men när hon låter tre män på tre olika utställningar ställa ut hennes konst som sin egen väcks plötsligt intresset.
—Det handlar om en omedveten snedvridning i perceptionen. Vi ser alla världen genom stereotyper, det är så vi gör den begriplig. Kvinnors och mäns kroppar är inte kodade på samma sätt. Det är svårt för oss att till exempel sammanföra bilden av en ung kvinnlig sexbomb med ett intellekt, säger Siri Hustvedt.
Den som betvivlar hennes beskrivning kommer kanske att tänka om efter att ha läst boken. Den är nämligen full av fotnoter och vetenskapliga referenser som ger stöd åt samma teser. Det är roligare än det låter.
Romanen är uppbyggd som en antologi — efter Harriets död har en redaktör samlat utdrag ur huvudpersonens dagböcker, samt intervjuer med och texter skrivna av personer som på olika sätt hade med henne att göra. Men dessa figurer kommer ihåg saker olika och romanen utvecklar sig till en gripande men samtidigt lekfull akademisk pusseldeckare som kretsar kring identitet och minne.
– Det är inte en roman för någon som har svårt för tvetydighet, säger Siri Hustvedt.
Konsten och bilden av kvinnan går som en röd tråd genom författarskapet som först nådde en stor internationell läsekrets med romanen ”Vad jag älskade” (2003 på engelska) – också den kretsande kring konst och New Yorks konstscen.
Hur ser din relation till konsten ut?
– Du vet, jag tecknar. Jag tecknar fortfarande, hela tiden, för min egen njutnings skull och för att låta handen röra sig på ett sätt den inte gör när jag skriver. Efter min första roman fick jag många förfrågningar att skriva om konst, men jag jobbade med nästa bok och tackade alltid nej. Sedan kom en stor utställning med Vermeer till Washington och jag ombads att åka ditt och skriva om en enda målning. Jag tänkte att skulle vara helt knäpp om jag tackade nej till detta.
– Jag tittade på ”Kvinna med pärlhalsband” i ett par timmar och det var en mirakulöst underbar upplevelse. Jag noterade ett litet ägg i fönstret som ingen hade riktigt talat om tidigare och jag skrev en essä där jag argumenterade för att målningen hade ett bebådelsetema och inte, som man tidigare antagit, ett tacksägelsetema. Och det förändrade hur tavlan ses idag. Det blev en vändpunkt för mig. Att tänka på och skriva om bildkonst är något jag aldrig vill sluta med. Jag hade kunnat ägna ett helt liv åt det.
Men också neurofysiologi och psykologi tar stor plats i hennes tänkande och skrivande. I boken ”Den skakande kvinnan – eller En historia om mina nerver” försöker hon ur många vetenskapliga och analytiska perspektiv reda ut varför hon på en minnesstund för sin far plötsligt började skaka okontrollerat, från halsen och nedåt. Ett problem som sedan återkom.
Boken imponerade på vetenskapssamfundet och Hustvedt är idag en flitig deltagare på internationella symposier. När vi under söndagen träffas på Bokmässan har hon just kommit från en konferens för minnesforskning i Finland.
– Jag har ett brett intresse för flera vetenskapliga discipliner från biologi, till psykologi och historia och så vidare. Och jag har haft möjlighet att ägna mig åt dem ivrigt och passionerat, säger författaren som skriver sex och läser fyra timmar om dagen.
– Och av någon anledning så kommer jag verkligen ihåg det jag läser bra. Det måste så klart bero på att det är viktigt för mig. Och jag är riktigt rädd för att tappa denna förmåga.
Det verkar nästan som att du oftare är på konferenser än på bokmässor.
– Jag hoppas kunna skriva romaner tills jag dör. För mig är det det bästa sättet att presentera konflikter och idéer. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att jag föredrar att tala om idéer framför att sitta och tala om mig själv. Idag finns en kändiskult i litteraturvärlden, där man får en massa personliga frågor som inte säger någonting.
”Den lysande världen” innehåller en brokig kör av röster. Harriets barn och pojkvän, konstkritiker, vänner och framför allt de konstnärer, med varierande psykisk hälsa och avstånd till normen, som hon tar in sitt hem.
Huset, bostaden, verkar ha väldigt stor betydelse i ditt skrivande. I romanen ”Sorgesång” tycks våningsplanen rent av spegla Freuds strukturering av det mänskliga psyket.
– Det är sant, men vet du? det sker omedvetet. Jag har en tendens att gång på gång skapa små miniatyrhusvärldar, jag klumpar ihop folk fysiskt. Och husen får en väldigt stark resonans i de familjer eller andra konstellationer som bor där. Men huset får även en mental dimension.
– I drömmar fyller ju hus viktiga funktioner. Jag drömmer alltid om hus och märkliga rum och dörrar och korridorer. Det tror jag absolut hittar sin väg in i mitt arbete. Harrys godsmagasin vid vattnet, det är ett både litterärt och mentalt landskap.
Bland de figurer som hamnar hos Harriet återfinns Anton Tish, en oerfaren ung konstnär och Harriet Burdens första maskering – hans utställning med vad som egentligen är Harriets konst blir en succé. En homosexuell mörkhyad performanceartist vid namn Phineas Q Eldridge träder senare in. Men här finns också en nästan mytisk figur: Barometern, som är överkänslig för väderväxlingarna. I själva verket är han schizofren och Hustvedt förklarar att hon har byggt honom på sina erfarenheter av att i fyra år undervisa i skrivande på sluten psykiatrisk avdelning i New York. Till persongalleriet hör också Sweet Autumn Pinkney, en kvinna uppslukad av New Age-idéer som ser hur aurorna växlar färg.
Dessa färgstarka karaktärer väcker ens sympati. Inte minst Harriet Burden själv som i sin konst iscensätter den orättvisa hon upplevt i historien och sitt eget liv.
– Jag läser vanligtvis inte recensioner, mest för att skona mig själv från smärta och vedermödor. Men med denna bok såg jag på varje recension som en fortsättning på Harrys projekt. Det blev ännu ett avslöjande av den förvridna varseblivningen och recensenternas fördomar. Det blev intressant, säger Siri Hustvedt.

Siri Hustvedt

Är: Författare till romaner och fackböcker, essäist och poet. Översatt till ett trettiotal länder, i år nominerad till det prestigefyllda Bookerpriset.
Ålder: 59.
Bor: Brooklyn, New York, tillsammans med maken, författaren Paul Auster.
Aktuell: Med romanen "Den lysande världen" (Norstedts) och som gäst på Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek måndag 29/9 kl 19.
Gå till toppen