Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Legalisering ger inte fritt fram

Bengalmotståndet blir allt starkare - i takt med att bränningarna fortsätter.
Samtidigt kommer en legalisering närmare.
Varför är debatten så infekterad och hur ser framtiden ut för pyroteknik på svenska läktare?

Bild: Hussein El-Alawi
Tony Ernst, ordförande i SFSU (Svenska fotbollsupporterunionen), sitter på sitt kontor på Möllan. Han suckar och inleder intervjun själv.
– Jag är så jävla trött på bengaler.
Som ordförande i MFF Support 2005–2009 och SFSU de senaste två åren har han upplevt sin beskärda del av pyroteknikdiskussioner.
– Jag föreläser mycket om läktarkultur, och väldigt många jag möter är på en nivå där man tycker polisen ska ställa in jakten på mördare och våldtäktsmän för att fokusera på brännarna istället, säger Tony Ernst.
– Även medierna har ändrat inställning. Jag menar, för tio år sedan körde ju en kvällstidning en tävling där läsarna fick rösta fram det vackraste bengaltifot.
Att ämnet är laddat är en underdrift. När vi ringer runt till en handfull MFF-spelare vill ingen ge sin syn på bengaler ens anonymt.
– Det är för känsligt, säger en spelare.
– Jag vill inte skada klubben, säger en annan.
För fyra år sedan lät det annorlunda. I en enkät gjord av tidningen City var en övervägande majoritet av MFF-spelarna positiva till pyroteknik.
Från att ha varit ett udda inslag med kontinental känsla har bengalerna på drygt tjugo år blivit så vanliga i allsvenskan att de i dag är en av svensk fotbolls stora vattendelare.
– I takt med att ultraskulturen har blivit starkare bränns det mer, vilket genererar mer skriverier. Medierna spelar en central roll i folks syn på det som händer läktarna. De som är räddast för att gå på fotboll är ju de som aldrig har varit på plats på en arena, de har hämtat sin syn från tidningar, säger Aage Radmann, universitetslektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola som forskat om läktarkultur.
Men samtidigt som de pyro-kritiska rösterna växer sig starkare är en legalisering närmare än någonsin. Aage Radmann förklarar paradoxen:
– Vi har sett en professionalisering bland supportrarna med initiativ som SFSU. Och även polisen har blivit bättre, man har exempelvis instiftat supporterpoliser. Så dialogen blir allt mer konstruktiv. Men "vanligt" folk ser bara ett intensivare brännande. Det har lett till en ökad polarisering.
Många har svårt att begripa logiken i eldandet. Hur kan man bränna bengaler när klubben man älskar bötfälls? Dessutom är det olagligt. Och långt ifrån alla tycker ju att det är kul med bengaler, vilket inte minst visades under Champions League-kvalet mot Salzburg.
– Svåra frågor utan absoluta svar, säger Aage Radmann.
– Ultrasgrupperna, de som bränner, kan liknas vid en subkultur, där den egna gruppens normer och värderingar står över samhällets. Och ju hårdare trycket blir utifrån, desto starkare blir gruppen.
Tony Ernst konkretiserar:
– De som bränner är oftast unga. När jag var liten och spelade Sex Pistols och Clash på mitt rum och mamma kom in och sa "skruva ner den här förfärliga musiken", vad tror du jag gjorde då? Just det, höjde.
– Jag kan tycka att det är underligt att det är så viktigt för ultras att bränna. Men i en subkultur ingår vissa regler och parametrar. En vuxen kan inte komma och säga "ni kan få ha era sånger och tifon, men ni får inte ha bengalerna, dem tar vi bort". Det är allt eller inget, och det måste man ha i åtanke när man ropar "Ut med packet".
Priset för en stenhård bengaljakt kan bli högt. Flera undersökningar visar att man främst går på allsvensk fotboll för stämningens skull, inför det som sker på plan. Och enligt både Tony Ernst och Aage Radmann kan det publikuppsving allsvenskan har haft sedan 1990-talet förklaras med ultrasgruppernas hårda jobb för en levande läktarkultur.
– Svensk fotboll vore inte mycket utan den, säger Tony Ernst.
Tester av pyroteknik under säkra former är på gång på Swedbank stadion. Och de automatiserade böterna klubbarna får vid eldningarna lär försvinna 2015.
SFSU har drivit frågorna ihop med klubbarnas talesorganisation Föreningen Svensk elitfotboll (SEF). Även Svenska fotbollförbundet (SvFF), brandmyndigheten och Rikspolisstyrelsen är med på tåget.
– Så när Skånepolisen går ut innan derbyt och säger att ingen vill ha bengaler så stämmer inte det, säger Tony Ernst.
Men kommer ultrassupportrarna att rätta in sig i ledet och nöja sig med organiserat och säkert brännande? Aage Radmann är tveksam.
– Jag hoppas det kommer fungera, men de illegala bränningarna kommer inte försvinna. Du kommer alltid ha de som testar gränser. Men med bättre dialog och klubbar som inte är tyngda av böteshot kan man möta problemen på ett bättre sätt.
Legalt pyro i säkra zoner har testats i både Österrike och Norge. I båda länderna har det illegala brännandet minskat.
– Nu gör vi så här och ser om vi kan få ordning på situationen. Kanske går det inte, men då har vi i alla fall testat. Det är bättre än att gå runt och bara gagga om att det olagligt, farligt och dyrt. Det har inte tagit oss någon vart på femton år, säger Tony Ernst.

MFF och böterna

Malmö FF:s bötesbelopp i allsvenskan på Swedbank stadion:
2009: 150 000 kronor
2010: 460 000 kronor
2011: 180 000 kronor
2012: 200 000 kronor
2013: 650 000 kronor
I bötesbeloppen räknas inte bara pyroteknik in – utan även till exempel inkastade föremål, arrangemangsbrist och planstormningar. I Malmö FF:s fall är böterna till allra största del utdelade för användning av pyroteknik.
2013 var ett rekordår för MFF när det gäller böter. Dyrast blev bortamatchen mot Elfsborg då klubben fick betala 120 000 kronor för 61 bengaler, 53 blixtbengaler, 1 knallskott och 1 rökfackla. Lägg därtill ytterligare böter för planstormning i samband med guldfirandet.
Gå till toppen