Kultur

Sanning utan en susning

Klas Gustafsons biografi över Per Oscarsson är befriad från spekulationer, skriver Kalle Lind.

Fantasten Per Oscarsson.

Author: Klas Gustafson. Publisher: Leopard.. PublishYear: 2014.
Att säga att Per Oscarsson levde ett innehållsrikt liv är ett understatement. Han geniförklarades som ung Hamlettolkare, blev känd som en udda typ när han plötsligt försvann för att gå på luffen i Europa, gick med i Jehovas vittnen, vapenvägrade, gjorde lumpen, blev ateist, blev vegetarian, blev kycklinguppfödare och storkonsument av entrecoter, flyttade mellan herrgårdar på landet och ettor i innerstan, regisserades av Sam Peckinpah, spelade mot Peter Sellers och Michael Caine och döpte sin son till Boman.
Då har jag inte ens nämnt hans mest beryktade framträdande: när han nästan klädde av sig naken i Hylands hörna 1966, samtidigt som han pratade sexualupplysning och biståndspolitik, och på kuppen fick telefonväxlarna på Sveriges television att klogga igen.
Och då kan man tillägga att han bara några veckor senare orsakade ett ännu större ramaskri när han, tillsammans med författaren Clas Engström, var den förste att säga ”knulla” i statstelevisionen.
Men kanske märkligast av allt: ovanpå alltihop så slutade karln som en folkkär mysfarbror, först med de folkhemska serierna om polisen i Strömstad, sen via julkalendrar och tv-filmen ”Kan du vissla Johanna?”.
Klas Gustafson har skrivit biografin över en sant originell personlighet. Han har tidigare skrivit om – bland andra – Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. De böckerna tangerar varandra och tecknar tillsammans en bild av rekordårens nöjesvärld och efterkrigstidens strömningar.
Berättelsen om Per Oscarsson löper i ett eget spår, parallellt med den övriga tidsandan. Visst påverkades Oscarsson av världen runt omkring honom: på sextiotalet var han fredspredikare, på sjuttiotalet röstade han på Fälldin. Men man får ändå intrycket av en man som bara tillfälligt hälsar på i samtiden, som oavbrutet är på väg mot något annat. Något större. Något viktigare.
Tidigt i karriären annonserade han att han egentligen inte ville pyssla med skådespeleri. Rollerna tog han bara för pengarna. Nyckfullt och oberäkneligt tackade han ja till revy med Martin Ljung och nej till ”Kung Lear” på Göteborgs stadsteater. Sina sista år ägnade han åt ett filosofiskt verk med den lätt anspråksfulla titeln ”Existensen eller Det omöjliga intet” och en självbiografi som aldrig lät sig bli färdig.
Som skådespelare var han ständigt på kant med auktoritära (= alla) regissörer. Han vägrade låta sig styras, gjorde aldrig en scen likadant två gånger och ville helst hitta på sina egna repliker. Hans egna regiförsök är, lindrigt sagt, besynnerliga. Filmen ”Ebon Lundin” (1973) är en pretentiös historia om en dag i titelpersonens (Per Oscarssons) liv: han morgonkissar länge, hamnar i ett demonstrationståg, pratar onani med Jesus på korset, smörjer in ansiktet med hundskit och hoppar ut för ett stup.
Under filmandet såg Oscarsson filmen som en komedi. Först när den var färdig insåg han att den kanske inte var det.
Klas Gustafson kallar honom ”fantast” efter ordbokens definition: ”En person med storslagna och verklighetsfrämmande idéer”. Ord som ”sökare”, ”grubblare” och ”geni” återkommer i de citerade artiklarna. För min egen del dyker ”särling” upp när jag läser. Oscarsson var nog lite eljest, som de säger norrut. One of a kind, som de säger västerut. Ett begrepp med tvenne eggar: å ena sidan enastående, å andra sidan onormal.
Ingen verkar ha varit mer förvånad än Per Oscarsson själv över att den där kalsongstrippen väckte så starka reaktioner. Han ville ju bara prata lite om hur pappas kiss förs in i mammas kiss! Det kunde väl inte gärna reta någon?
Hans omedvetenhet verkar uppriktig. Hans trots verkar inte ha varit ungdomens revolutionslystnad. Det påminner snarare om ett barns intuitiva nejsägande. Oscarsson var inte ute efter att posera och provocera. Han ville bara vara sann, utan att ha en susning om hur sanningen såg ut.
Ett ofta hört påstående om Per Oscarsson är att han alltid spelade sig själv. De mumliga manéren och det ryckiga kroppsspråket var samma i intervjusofforna som i filmrollerna. Kanske spelade han sig själv 24-7, kanske spelade han inte alls. Kanske är hans skådespeleri att betrakta som särlingskonst, art brut, outsider art: konst där upphovspersonernas utanförskap är en del av verket.
Detta inte sagt för att kleta någon oriktig efterhandsdiagnos på Oscarsson, utan för att försöka förstå honom. Klas Gustafson är en utmärkt och pålitlig biograf som lägger det ena hårda stycket fakta bredvid det andra. Inget skvaller, inga spekulationer.
Det innebär också att han överlåter på läsaren att fundera på vem Oscarsson var och varför. Ibland tillåter sig Gustafson att gissa, men han drar ogärna några slutsatser. Det stora pusslet får vi lägga själva. Och någonting säger mig att det fattas några bitar eller finns några för många eller att några bitar kommer från ett helt annat pussel.
Efter att ha läst en hel bok om honom är Per Oscarsson lika mystifierande för mig som innan. Men mer fascinerande än någonsin.
Gå till toppen