MFF

Anja Gatu: MFF har överträffat alla förväntningar

2-0 hemma mot Olympiakos i Champions League.
MFF har överträffat alla förväntningar, skriver Sydsvenskans sportchef.

De spelade sin första hemmamatch i Champions League, och de ledde matchen med 1-0. De skulle ut och försvara en ledning mot laget som för två veckor sedan slog vårens finallag.
Och visst, det har bara gått två omgångar. Det återstår många matcher, många poäng att spela om. Men i tre veckor till kan alla MFF:are stolta titta på tabellen och tänka: "Vi är ingen slagpåse. Vi är inga blåbär. Vi ligger på en delad förstaplats i grupp A och det är välförtjänt."För det är det. Malmö FF har spelat två matcher i Champions League och har överträffat alla förväntningar.
Europa League-hösten för tre år var det lätt att fråga sig vad laget skulle haft i Champions League att göra. Den här gången är det helt annorlunda. MFF förlorade med 0-2 i Turin men var aldrig utspelat. MFF vann hemma mot Olympiakos och gjorde det för att det var det bästa laget. Punkt.
På presskonferensen dagen före match fick Markus Rosenberg frågan om det kändes som en slags seriefinal om tredjeplatsen, och även om han aldrig skulle erkänna att det var så, så var det precis vad det här var för slags match.
Det var två lag som vet att de knappast kommer att vinna majoriteten av sina matcher i den här gruppen, men att det finns några poäng som är möjliga. De poängen ska de ta mot varandra.
Åge Hareide spelade laget precis som han hade lovat – offensivt och modigt, han coachade laget för att få det att äga matchen och gå för tre poäng. Det är bara att älska den ambitionen och inställningen. Han ägnar sig åt ett utstuderat och ganska billigt psykologiskt spel inför matcherna, men i själva matcherna är han desto mer taktiskt svårläst. Den här gången bjöd han inte på några jätteöverraskningar – det senaste draget gjorde han redan mot Mjällby när han satte Magnus Eriksson till höger på mittfältet i ett 4-4-2 system. Det gav utdelning då och det gav utdelning nu.
Och så kan Åge Hareide alltid lita på sin lagkapten.
Jag tror att Markus Rosenberg kände det väldigt tydligt, då i den 24:e minuten. Att det kunde räcka med en chans bara han förvaltade den rätt. Att det kunde räcka med ett briljant vackert slaget inlägg från Magnus Eriksson mot straffområdet, att det kunde räcka att Markus Rosenberg låg i luften likt en Martin Dahlin anno 1994. Den gången räddade Olympiakosmålvakten Roberto, men Markus Rosenberg kände klart och tydligt att han inte på något sätt var uträknad i den här matchen.
För det skulle komma fler chanser. Han skulle få tillfälle att visa hur urstark han är i straffområdet, att hans näsa fortfarande känner doften av mål tydligare än någonting annat. Han skulle få göra både 1-0 och 2-0, och han skulle vara omgiven av lagkamrater som alla spelade nära det max de har som fotbollsspelare i sina kroppar. Han skulle få höra slutsignalen ljuda över stadion, knyta båda händerna och lyfta dem mot himlen som släppte ifrån sig någon slags mellanting mellan regn och dimma. Ett klassiskt malmöitiskt oktoberväder där regnet inte syns men känns, en redan klassisk kväll i Malmö. Kvällen då Malmö FF inte var bäst i Europa. Men i alla fall låg på delad förstaplats i grupp A i Champions League.
Läs alla artiklar om: Champions League
Gå till toppen