Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Lite ljusgrönt blir det allt

Sex ministrar. Två som chef över hjärtefrågor och fyra strategiskt placerade. Miljöpartiet gör en stark regeringsdebut.

Gröngölingsklubben. En är grön som statsminister, flera är gröna som ministrar och sex gröna ministrar.Bild: CLAUDIO BRESCIANI / TT
Grattis, alla ni som ville betala mer i skatt. Nu ska Sverige bli varmt och helt, duktigt och skickligt. Nu lovar regeringen allt till alla, från fler ”riktiga” jobb till fri entré på statliga museer.
För att citera författaren Jonas Gardell på Twitter:
Jag ÄLSKAR regeringsförklaringar! Någon med myndig röst som slår fast att allt i Sverige bara ska bli bättre! Jag ryser!
Men det kommer att kosta.
”Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister”, sade statsminister Stefan Löfven (S) i riksdagen igår. Det är mot den lägesbeskrivningen hans regering senare ska mätas.
Nu ska underskotten steg för steg pressas tillbaka så att Sverige håller sig inom det finanspolitiska ramverket, försäkrade Löfven:
”Prioriteringar kommer att bli nödvändiga.”
Sedan öste han på.
Låt det ändå vara sagt först som sist:
Fokus på infrastruktur, klimatomställning och bostäder, på jobb och utbildning, är A och O för framtiden. Detta framgår tydligt i regeringsförklaringen.
Men vart försvann företagen som skapar sysselsättning?
En annan avgörande framtidsfråga är att segregationen bryts. Det som först är överraskande, att ta bort integrationsministern, kan visa sig klokt. Integrationen måste vara ett gemensamt ansvar. Och migrationsfrågor hamnar hos justitieminister Morgan Johansson (S).
Regeringen kallar sig feministisk, men föser ihop jämställdheten med samhällets svaga: barn och äldre. Ministerportföljer med många ”mjuka” uppdrag signalerar dessutom mer välvilja än dådkraft. En utmaning för minister Åsa Regnér (S), med en bakgrund bland annat som generalsekreterare för RFSU.
Ministerlistan var rätt lättippad.
Att Åsa Romson (MP) blir klimat- och miljöminister, samt vice statsminister, var väntat precis som att Margot Wallström (S) återvänder till politiken som utrikesminister.
Väntat var också att Gustav Fridolin (MP) blir utbildningsminister, medan Aida Hadzialic (S) som gymnasieminister är en överraskning. Helene Hellmark Knutsson (S) blir forskningsminister och partiets skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan energiminister. En tung post, som MP garanterat gärna hade haft, men likafullt ett kvitto på Baylans begränsningar som skolpolitiker.
MP verkar ha valt andreposter på tunga ministerier framom att få vara departementschefer på mindre viktiga. En smart strategi, kan de visa sig.
Finansminister Magdalena Andersson (S) hyser finansmarknadsminister Per Bolund (MP) på sitt departement. På UD blir Isabella Lövin (MP) biståndsminister, medan Mehmet Kaplan (MP) får ansvar för bostäder och stadsutveckling på Mikael Dambergs (S) näringsdepartement – där Anna Johansson (S) handhar infrastruktur.
Att rusta upp järnvägen och bygga nytt – som fler fasta förbindelser över Öresund – är tunga framtidsfrågor. Och Johansson en tung politiker. Tidigare kommunalråd i Göteborg, där trafiklösningar nyligen paketerats, och född in rörelsen som dotter till "Göteborgs starke man", Göran Johansson.
Den stora överraskningen är att Alice Bah Kuhnke blir kultur- och demokratiminister.
Ingenstans i förhandsspekulationerna har hennes namn nämnts. Ingenstans. Medlem i MP blev hon för bara tre dagar sedan.
Oväntad, alltså, men inte okänd. Tvärtom lär hon vara den som folk kan pricka rätt när reportrar går ut med bilder på gatorna och frågar: Vem är det här?
Hon började sin karriär med Disneyklubben i SVT 1992 och hade egen show i TV4 innan hon sadlade om till hållbarhetsfrågor och den ideella sektorn. För ett är sedan tillträdde hon som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
Dagens industri konstaterade i en intervju 2007 att hon var en politisk drömrekrytering och undrade om hon ville bli minister.
”Ja, tids nog. Först måste jag bli tillräckligt anpassningsbar för att svälja hela kakan trots att bara hälften smakar gott. Inför valrörelsen förra året frågade alla riksdagspartier om jag ville jobba för dem, utom moderaterna. Det är lite kul eftersom moderaterna är det enda partiet som jag varit medlem i, även om det var i Muf.”
Pikant.
Hon behöver bidra till en lösning på tidningskrisen. För demokratins skull – också den hennes ansvar.
Regeringen får också en minister med ansvar för framtiden. Ja, framtiden. Oklart vilken del av morgondagen.
Kristina Persson (S) som minister för strategi och framtid förbryllar även om hon varit landshövding i Jämtland och vice riksbankchef. För hon har varit borta länge. Och för att hon stod bakom flummet Tankekraft på 90-talet:
Den påkostade kampanjen startades av landstinget på initiativ av Persson, som berättade att hon kunde minnas flera tidigare liv – bland annat som piga. Arbetslösa fick gå kurser i astrologi.
Rätt som strategiminister? Nja.
Då är det rimligare att hon efter fyra år som ordförande för Föreningen Norden får ansvar för det nordiska samarbetet dit Öresundsfrågorna hör. Rätt hanterat kan det innebära en nytändning för integrationen här. Och därmed en bättre framtid för hela landet.
Ministerlistan var rekordlång, men regeringen historiskt svag. Den alliansregering som ofta – från vänster – blev påmind om sin minoritetsställning hade 173 mandat bakom sig. Den nya har 138.
För Löfven & co blir det tufft. Kreativiteten sätts på prov. Men för demokratin kan det vara bra.
Det är ingen slump att en erfaren politiker som Tomas Eneroth (S) utses till gruppledare eller att tunga namn som Veronica Palm (S) saknas bland ministrarna. De får driva svåra förhandlingar i utskotten. De blir mäktiga spelare.
Länge har svenska regeringar varit starka och de folkvalda fått agera knapptryckarkompani. Nu hamnar mera makt i riksdagen. Rätt sak på rätt plats.
Gå till toppen